Fridah Jönsson förstår inte. I vanlig ordning.

Av alla Metros usla krönikörer kan Fridah Jönsson mycket väl var den absolut sämsta, eller iallafall infantilaste, då hennes alster alltid håller en förbluffande låg nivå. När hon idag skall försöka skriva om bidragshistorien kring SDs kvinnoförbund är hon åtminstone förvånansvärt ärlig:

"Har ni sett ”13 snart 30”? Det är en film som handlar om 13-åriga Jenna som hatar sitt liv och bara vill bli vuxen, och en dag vaknar hon upp som 30-åring med pojkvän, lägenhet och toppjobb på sin favorittidning. Hon är livrädd och fattar inte vem hon är, vilka hennes vänner är, vem den nakna killen i duschen är eller var hon jobbar. I tisdags kände jag mig som Jenna när jag vaknade och hörde på nyheterna att Sverigedemokraterna fuskat till sig bidrag."

Jag tvivlar på att Fridah verkligen besitter denna självinsikt, men det är en underbar beskrivning av precis hur jag tror att det känns när hon får i uppdrag att kommentera vuxna ämnen som politik. Hon förblir en 13-åring i en väl tilltagen 30-årig kropp, och även om ingen har hjärta att ta ifrån henne kolumnen, så känner hon ändå innerst inne att hon inte alls förstår vad som pågår.

"Jag tänkte att nu måste det väl vara kört, det här måste väl ändå vara droppen, nu måste de väl avgå? Men nej. Jimmie stod som vanligt och såg ställd ut när reportrar frågade ut honom och sedan klippte TV4 till Tilde och Peter Jihde som skulle prata om VABRUARI med en mycket peppad och leende läkare."

Det är fantastiskt hur oförstående man är inför opinionen i det lilla medieetablissemanget. Jag vågar gissa att Fridah endast umgås med närmast identiska människor, där ingen förstås röstar på SD, eller ens känner någon som gör det. Skulle någon i Fridahs närhet uttrycka några avvikande tankar eller sympatier, skulle hon bli så ledsen och arg att hon omedelbart skulle vara tvungen att ta avstånd från den personen. Det är denna isolering som gör att de tror att varje hatartikel mot SD skall bli just den som helt sänker partiet. När SD efter "järnrörsfilmen" fick ökade opinionssiffror, ledde det till någon sorts existentiell kris inom medieetablissemanget. Här publicerade man något som förfärade varenda journalist på Södermalm, och så var det ytterst få andra människor som brydde sig! I medievärlden kunde man bara skaka på huvudet åt hur märkligt folk fungerade, med just den frustration som Fridah nu ger uttryck för.

Många vanliga människor har vid det här laget också förstått hur snedvriden medierapporteringen är. De känner sannolikt också till allt det bidragsfusk som förekommit inom exempelvis SSU. Slutligen undrar jag vilka Fridah tänker sig att "de" är och vad de skall avgå från. Tror hon att sverigedemokrater har ministerposter? Det är faktiskt lite tillfredsställande att ta del av hennes erkännande av bristande intelligens och insikt:

"Jag kände mig liksom så… skakad, för jag förstod verkligen inte hur det kan fortgå. Jag har försökt reflektera över hur SD fortfarande kan ha stöd hos folket och jag är så ledsen, men jag kan tyvärr inte ta in det. Jag har tänkt att om man inte varit utsatt för förtryck så kanske man inte vet när man bidrar till det och att när rasistiska nyhetssidor fortfarande är så stora är det kanske inte konstigt att folk får den här människosynen och att det kanske inte längre är så många som orkar ta sig igenom en hel artikel inklusive självstartande webb-TV utan helt enkelt litar på fakta från, ja, Avpixlat."

"Självstartande webb-TV" är alltså oerhört mycket bättre än Avpixlat? Troligen tar de flesta av oss del av både Avpixlat och Aftonbladet och är fullt förmögna att därefter själva ta ställning. Det är nog ingen vild gissning att Fridah inte tar del av båda sidors argument med öppet sinne, särskilt inte som hon direkt hänfaller åt "rasism" och "människosyn", tydliga uttryck för att man vägrar tänka själv eller överhuvudtaget fundera särskilt djupt. Ovanstående stycke är också ytterligare ett exempel på den orwellska värld som Sverige har blivit, där en enkel människa som röstar på SD bidrar till förtryck, medan de stora mediernas förljugna megafoner inte gör det. Frustrationen fortsätter:

"Men det hjälper inte. Jag fattar inte. Jag vill förstå hur ett sådant här parti fortfarande, efter alla klavertramp och skandaler, kan få vara med och styra vårt land. Jag vill förstå hur människor som tar på sig skorna, sätter i lurarna i öronen, går till vallokalen och lägger lappen med SD i kuvertet tänker. Jag vill sätta mig in i hur man resonerar om man tycker att personer som inte anser att alla människor ska ha samma rättigheter och som kallar kvinnor för horor ska bestämma hur skolan ska se ut."

Ytterligare en fara med att leva så isolerat och inskränkt som Fridah Jönsson och de övriga gör, är att man tror på sin egen agenda. Man uppfattar SD som ett parti av klavertramp och skandaler, endast baserat på sin egen beskrivning. En fullständig rundgång i en mycket begränsad tankevärld.

Nu kan någon undra varför jag ens bryr mig om att bemöta ett uselt alster av en uppenbarligen ointelligent och omogen person. De främsta skälen är att en krönika i Metro trots allt har hundratusentals läsare, samtidigt som Fridah Jönsson inte på något sätt är ensam. Skulle man låta politiskt korrekta alster passera bara för att de håller en för låg intellektuell nivå, skulle det inte bli mycket kvar att bekämpa.