Hönor, fjädrar och mediedramaturgin

Den upplyste medborgaren känner sedan länge till dramaturgin. Händelser som sker mer eller mindre dagligen passerar obemärkt i nyhetsflödet, men när det finns någon som helst poäng att vinna i den stora kampen mot oliktänkande, slår medierna direkt på den stora trumman, och vi matas i dagar och veckor med en händelse som i andra fall knappt skulle renderat en notis.

Varje helg förekommer stök och tjafs i samband med utgång och alkoholförtäring, men när tre ledande sverigedemokrater tramsar runt några minuter under en sommarnatt, lyckas denna icke-händelse totalt dominera medierapporteringen i veckor. Visserligen låg händelsen då två år tillbaka i tiden, och visserligen skedde ingenting olagligt, men medieetablissemanget såg här ett tillfälle av episka proportioner, som berörde enorma frågor kring rasism och sexism. Skällsorden som uttalades denna natt hörs visserligen dagligen runtom i landet, men nu fanns en möjlighet att sänka det där åttonde partiet, som aldrig skulle ha fått en plats bland hermelinerna till att börja med. Än idag kan vi höra mer eller mindre fyndiga referenser till "järnrör", "järnrörspartiet" och "järnrörsdemokraterna".

Ett annat exempel i denna tradition var "hijab-incidenten", en händelse som är ännu mer av en icke-händelse, då den med all sannolikhet var helt uppdiktad. Visserligen misshandlas och våldtas kvinnor var och varannan dag i detta land, men när en muslimsk kvinna påstod att hon fått sin slöja avdragen, självklart av en svensk rasist, blir scenariot oemotståndligt och dramaturgin följer sedan det vanliga mönstret med artikelorgier och manifestationer.

Det senaste stora överslaget i medierna skedde efter att en "antirasistisk" demonstration i Kärrtorp attackerats av ett tjugotal våldsverkare. I åratal har exempelvis sverigedemokrater fått vänja sig vid att varje aktivitet attackeras på ett liknande sätt, men det anses i Sverige vara både normalt och berättigat, och ges framför allt mycket lite uppmärksamhet i medierna. I Kärrtorp var det dock någonting helt annorlunda, då det för ovanlighetens skull var etablissemangets vänner som attackerades. Denna gång intervjuades de angripna, krönikor fylldes, och den angripande parten hängdes ut med bilder och fullständiga levnadsförteckningar.

I dagarna har då en ny marginell händelse lyfts upp, med precis samma dramaturgi som alltid. På dörrarna till moskén på Södermalm i Stockholm har ett antal hakkors klottrats, lyckligtvis direkt dokumenterade av riksislamisten Omar Mustafa. Det ser inte särskilt prydligt ut, men det är inte heller en särskilt stor händelse, och som vanligt är skälet till medieetablissemangets ovanliga intresse för klotter att historien handlar om muslimer som offer och svenskar som nazister.

Även denna icke-händelse är lite märklig. Antingen är hakkorsen ditmålade av våldsvänstern, av de moskéanknutna själva, eller av stökiga tonåringar. Vad vi kan vara säkra på är att klottret knappast är utfört av en europeisk extremhöger på marsch, sverigedemokrater, islamofober eller ens nazister. Den som av någon anledning vill uttrycka sitt motstånd mot islam på ett liknande sätt, gör det naturligtvis inte med hakkors, utan exempelvis med de vanligare och åtminstone något fyndigare grishuvudena.  Nationalsocialister brukar överhuvudtaget inte vara särskilt upptagna av islam. Slutligen är det betydligt vanligare att hakkors klottras på dörrar till sverigedemokraters hem, även om det aldrig följs av något medieintresse.

Oavsett vem som ligger bakom måleriet, tar nu den vanliga teatern vid. Precis som när den fabricerade hijab-incidenten fick ständigt beredda individer som Gudrun Schyman att dra på sig plagget ifråga, fick nu dessa hakkors någon att lämna blommor vid moskén. Blommor till islam. Inte heller är muslimska företrädare sena med att utnyttja händelsen maximalt, där vi som vanligt blir bjudna på stort hyckleri och oändlig självcentrering.

Yasri Shamsudin Khan, förbundsordförande Muslimska fredsrörelsen, kräver i SvD att staten nu satsar rejält på muslimerna:

"Det är dags för regeringen att se till att trosutövare får relevant skydd för att kunna utöva sin tro. Det är statens ansvar att se till att demokratiska fri och rättigheter säkerställs – annars kan man inte tala om verklig religionsfrihet."

Jag tror inte för ett ögonblick att herr Khan är särskilt mån om några filosofiska universella rättigheter, framför allt inte demokratiska sådana. Det handlar som vanligt om islam och muslimer, och endast detta. Tror någon på allvar att han skulle varit det minsta upprörd om istället en synagoga försetts med hakkors? Själv tror jag inte att han ens är särskilt berörd av klottret på moskédörren. Vi talar trots allt om människor som förespråkar, och vältrar sig i, våld, steningar och halshuggningar.

Liksom medieetablissemanget, är det egentligen inte klottrande tonåringar som Khan är ute efter, utan, som vanligt, invandringskritiker och sverigedemokrater:

"Rasistiska krafter driver ständigt tillbaka utvecklingen när det gäller alla människors lika värde och politiker mäktar inte alltid med att försvara de värdena."

När en officiell företrädare för ideologin islam talar om "alla människors lika värde" blir hyckleriet så stort att det blir direkt löjeväckande. Om vi bortser från den kitman som alltid serveras i sådana här lägen, hur ser du egentligen, Yasri, på värdet hos en kvinna, eller en icke-muslim? Nog har väl en lesbisk judisk kvinna exakt samma värde som en muslimsk man?

Mot slutet blir det dags att nämna den egentliga måltavlan vid namn, samt att bjuda på inläggets kanske största självmål:

"2010 sa Sverigedemokraterna att islam är det största hotet sedan andra världskriget. 2014 har samma parti fått stöd av upp till 12 procent av opinionen. Tittar vi även utåt runtom i Europa så finns det skäl för muslimer att vara rädda." 

Tittar vi även runtom i Afrika och Mellanöstern finns det skäl för alla andra att vara rädda. Det finns många anledningar att motsätta sig islams intåg i Europa, inte minst när vi ser vad ideologin skapar i de länder där den har något som helst inflytande.