Jonas Sjöstedt fokuserar på SD

I mitt förra inlägg såg jag i en krönika från Anders Lindberg ytterligare ett litet bevis för att SD utgör själva tyngdpunkten i svensk politik. Det är uppenbarligen det intressantaste partiet och det enda riktiga oppositionspartiet, vars hållning i integrationsfrågor är så utmanande för etablissemangets konsensus att övriga aktörer slåss om att markera mest avstånd.

Inte heller i sitt avslutningstal på Vänsterpartiets kongress kunde Jonas Sjöstedt låta bli att ägna huvuddelen av sitt anförande åt Sverigedemokraterna och föga förvånande handlade det hela om rasism:

"Låt oss tala klarspråk: de är rasister. Det räcker med att skrapa på ytan hos många sverigedemokrater så väller hatet och rasismen fram. Rasismen är Sverigedemokraternas bärande idé, det är orsaken till att partiet finns."

Ovanstående uttalande kunde lika gärna ha kommit från Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven, vilket säger åtskilligt om det svenska politiska landskapet. Problemet med denna argumentation är dock att det ju faktiskt inte stämmer. Ett hederligare sätt att attackera SD skulle vara om Sjöstedt pekar ut vad han motsätter sig i partiets faktiska program, exempelvis vad han ser för problem med att minska invandringen med 90%. Oändligt mycket bättre skulle dock vara om han förklarade förträffligheten i sin egen politik och vilka fördelar en stor invandring för Afrika och Mellanöstern innebär för Sverige. Jag vet naturligtvis att det aldrig kommer att ske, dels eftersom jag själv har svårt att identifiera några sådana, men framför allt eftersom det aldrig görs av något parti. Om dessa fina människor nu är så intresserade av att diskutera i rastermer, skulle det vara bättre att de vände sig till exempelvis Svenskarnas Parti, vars invandringskritik, till skillnad från SDs, faktiskt bygger en hel del på etniska och genetiska resonemang.

"Vi ska möta deras väljare med kunskap, respekt och argument. Men vi ska möta deras rasism kompromisslöst med fakta, solidaritet och den insikt som vi aldrig ger upp: att människor har lika värde oavsett hårfärg, efternamn eller födelseort." 

Ja tack, vi har väntat i decennier på att få höra några argument för massinvandringens förträfflighet. Ett första steg för att bemöta SDs väljare med respekt skulle kunna vara att sluta tala om "rasism" och "hårfärg". Jag vågar lova Jonas Sjöstedt att partiets väljare har tänkt mycket längre än så och att det följaktligen är höjden av respektlöshet att reducera deras farhågor och tankar inför framtiden till liknande banaliteter. Vänstern brukar för övrigt inte tveka att raljera över att Jimmie Åkesson nog har alldeles för mörkt hår för att vara svensk, vilket tydligen är ytterst relevant när det kommer från dem själva.

Några argument eller fakta kommer vi nog aldrig att få höra från Sjöstedts sida, eftersom det vid det här laget är tämligen uppenbart att några sådana inte finns, vilket inte minst blev tydligt vid reaktionen på DNs bokannons, där vänstern, i sedvanlig ordning, helt enkelt ville förbjuda just faktauppgifter. Det är ju ett fantastiskt självmål att i samma anförande som man utlovar fakta och argument, enbart bjuda på floskler och känslor.

Jag måste erkänna att jag inte alls förstår taktiken bakom partiledarnas maniska attacker mot SD. Borde det inte vara rimligare av Jonas Sjöstedt att angripa Moderaterna, som faktiskt regerar landet? Det skulle dessutom vara mer taktiskt, då attacker mot Moderaterna, från Vänsterpartiet, skulle utmåla dem som ett oppositionellt alternativ till Socialdemokraterna, där tvekande socialdemokrater skulle kunna tycka att Vänsterpartiet var det parti som verkligen bekämpade högerpolitiken. I sina attacker mot SD vänder han sig möjligen till de redan frälsta, men de skulle säkert eggas lika mycket av hat mot "borgarna". Nåväl, som förväntat kopplas dock SD ihop med "högern" och deras "höginkomsttagare" och "storbanker":

"I riksdagen röstar SD för högerns ekonomiska politik. De hjälper Fredrik Reinfeldt att sänka skatterna för höginkomsttagare med ett femte jobbskatteavdrag, medan sjuka och arbetslösa inte får en krona i sänkt skatt. De ger miljarder till storbankerna med sänkt bolagsskatt."

Faktum är att jag själv skulle kunnat skriva Jonas Sjöstedts tal, inte för att jag håller med någonstans, utan för att det är så enkelt. Varenda avsnitt innehåller exakt det som vi matas med i medierna dag efter dag. Även den eviga vänsteranalysen kring "högerextrema" framgångar dyker förstås upp:

"Det är ingen slump att det är inom branscher som bygg och transport som stödet är stort för SD. Det handlar om otrygghet. Det handlar om villkoren på jobbet. Det handlar om risken att bli arbetslös."

När vänstermänniskor som Sjöstedt plockar fram denna förklaringsmodell, säger de egentligen att vanligt folk är för dumma för att förstå sitt eget bästa. Tanken är som vanligt att Alliansens högerpolitik har gjort människor arbetslösa och desperata, och med sina enkla sinnen följer de då sina lägsta instinkter och går till SD som "erbjuder enkla lösningar". I Sjöstedts värld är det helt otänkbart att vanliga människor själva reflekterar kring huruvida en enorm flyktinginvandring verkligen är ett framgångsrecept för ett land som Sverige. Kanske är dessa väljare också mycket intresserade av välfärd och förstår att massinvandring inte går att kombinera med en välfärdsstat.

Den lilla vänstertiraden skulle inte heller vara komplett utan att nämna det i sådana här sammanhang obligatoriska decenniet:

"30- och 40-talen präglades av en stor kamp. Arbetarrörelsens stora strid mot de idéer som nu åter gör sig breda: rasismen, högerextremismen och fascismen." 

Låt oss denna gång bortse från de lögnaktiga epitet som dagens EU- och invandringskritiska partier förses med, och istället ägna en tanke åt dem som Sjöstedt ser som 1930-talets hjältar. När han talar om arbetarrörelsen tänker han troligen på de kommunister som slogs med nationalsocialister och fascister i Tyskland och Italien. Om istället kommunisterna segrat i dessa länder, skulle de knappast ha byggt några sympatiska, och framför allt inte demokratiska, samhällen. Dessa partier såg Sovjetunionen och Josef Stalin som förebilder och skulle ha omvandlat även Tyskland och Italien till kommunistiska diktaturer och lydstater under Stalin. Precis samma kommunister som förföljdes av nationalsocialister och fascister, personer som Erich Honecker och Nicolae Ceaucescu, två av de individer som fängslades under dessa år, återkom efter kriget och byggde upp sina drömländer. Under just 1930-talet fick miljoner människor sätta livet till i Sovjetunionen, dels genom ständigt pågående utrensningar, dels genom konstruerad hungersnöd, som den i Ukraina. Kommunister är de sista som skall använda det decenniet som ett slagträ.

Själv tycker jag att 1930-talet är helt irrelevant för dagens frågor kring massinvandring och islamisering, men eftersom liberaler och socialister älskar att skapa märkliga paralleller måste jag med jämna mellanrum bjuda på lite historielektioner. SvD berättar vidare:

"På pressträffen efter talet förklarade Jonas Sjöstedt varför han jämför dagens situation med 1930- och 1940-talen. Han menade att det går ”en rak linje” mellan de fascistiska pilkorsarna i Ungern under andra världskriget och grekiska Gyllene gryning som har framgångar i dag."

Pilkorsare och Gyllene Gryning? Möjligen finns det någon koppling mellan de historiska Pilkorsarna och Jobbik, där har jag för lite kunskap, men Grekland har en helt annan historia. I vanlig ordning är kommunisternas illgärningar undangömda, men faktum var att Grekland direkt efter kriget plågades av ett inbördeskrig där just kommunisterna var flitiga mördare.

Liksom Anders Lindberg, ser Jonas Sjöstedt Vänsterpartiet som viktigt i Europavalet, mer för att det inte är SD, än att det skulle ha några egna styrkor:

"Vi tänker inte lämna över EU-kritiken till en bunt rasister och nationalister i EU-valet. Det gör vår uppgift desto viktigare."

Festligt nog hade Vänsterpartiets kongress spenderat så mycket tid på övriga ämnen, att man överhuvudtaget inte fick tid att behandla EU. Det spelar naturligtvis ingen som helst roll, då Vänsterpartiets framtida ende parlamentariker varken kommer att göra från eller till.