Vänsterpartiet som det stora hoppet i Europavalet

Anders Lindberg förekommer titt som tätt här på bloggen, vilket beror på att han ofta skriver idiotiska krönikor om behovet av att ta emot fler "ensamkommande flyktingbarn", romer eller vad det nu kan vara för problem ute i världen som bör flyttas till Sverige. Idag oroas han istället av att Vänsterpartiet skulle bli för "urvattnat" och som vanligt är det inte mycket jag kan hålla med om.

"I dag inleder Vänsterpartiet sin 40:e kongress i Stockholm. Det är ett av Sveriges just nu mest framgångsrika partier som samlas, även om många inte upptäckt det än.

Jonas Sjöstedt har både lyckats öka stödet för Vänster­partiet i opinionen sedan valet, och vrida samhälls­debatten åt vänster. Han har även samlat sitt parti, en erkänt bråkig skara, kring ett enda budskap: nej till vinst i välfärden. Det är ingen liten bedrift."

Själv har jag istället länge förundrats över Vänsterpartiets brist på framgång. Oavsett vad som händer i politiken och opinionen lyckas partiet inte samla över sina maximala 7-8%, när de borde ha potential att stjäla varenda sosseröst, eller åtminstone runt 20%. Det talas ofta om hur mycket Moderaterna och Socialdemokraterna närmat sig varandra, vilket borde göra Socialdemokraternas vänsterflygel mottagliga för Vänsterpartiets retorik. Vi ser alltså snarare ett parti som är förvånansvärt oförmöget att attrahera väljare.

Att Vänsterpartiet dessutom vill göra "nej till vinster i välfärden" till den enda valfrågan säger en hel del om hur skamlöst populistiskt detta parti är. Partiledningen vet förstås att de i just den frågan har stöd av en majoritet av befolkningen, samtidigt som de egna medlemmarna blir glada över allt som känns som att "ta från de rika". Det är också mycket typiskt för det kommunistiska tankesättet; det spelar ingen roll vilka resultat en verksamhet har, så länge ingen gör vinst på den. I vänstervärlden känns ett samhälle där alla är fattiga alltid lite bättre än ett med skillnader i inkomst och förmögenhet, även om det senare skulle innebära att alla hade det bättre än alla i det förra.

Inte heller i en krönika om Vänsterpartiet kan Anders Linderberg låta bli att komma in på Sverigedemokraterna. Det gör han förstås eftersom han, likt de andra i medie- och politikeretablissemanget, är besatt av partiet. Vi kan alltså ännu en gång konstatera att SD verkligen utgör tyngdpunkten i svensk politik, den tyngdpunkt till vilken alla måste förhålla sig på något sätt, vilket i Sverige innebär att alla på olika sätt måste markera avstånd. De eviga fördömandena och svartmålningarna må kännas tröttsamma, men det är en oerhört mycket bättre situation än den som exempelvis de borgerliga småpartierna befinner sig i. Ingen känner något behov av att förhålla sig eller markera avstånd till Kristdemokraterna eller Centern. Till skillnad från SD, är de alltså närmast irrelevanta.

"Om Vänsterpartiet hanterar sin framgång rätt kan de bli ett av de viktigaste partierna både inför EU-valet i maj och riksdagsvalet i september.
Orsaken heter bland annat: Sverigedemokraterna.
Inför EU-valet kan högerextrema partier som Nationella fronten i Frankrike, Frihetspartiet i Nederländerna och UKIP i Storbritannien nå mycket bra resultat. Det finns till och med en risk att de blir störst från sina respektive länder i Europaparlamentet."

I Anders Lindberg värld blir alltså Vänsterpartiet enbart intressant genom Sverigedemokraternas existens, snarare än på några egna meriter. Det beror på att han ser dem som någon sorts bättre EU-motståndare:

"Det vore ett drömläge för SD om de tillåts positionera sig som det enda verkligt EU-­kritiska partiet och det enda parti som står upp mot någon slags diffus ”överhet”. Men de högerextremas EU-motstånd står för något i grunden annorlunda än den traditionella svenska EU-kritiken från vänster. Vänsterpartiet är Sveriges traditionella antietablissemangsparti. Det har också alltid varit det mest EU-kritiska av de demokratiska partierna." 

Vi lever i en fantastisk tid där SD obekymrat ställs utanför de demokratiska partierna, medan vårt gamla kommunistparti, som grundades vid ryska revolutionen 1917 och i decennier haft nära band med riktiga diktaturers kommunistpartier, självklart anses tillhöra de goda demokraterna i Sjuklövern. I verkligheten är den demokratiska övertygelsen mycket starkare i Sverigedemokraterna än den är i Vänsterpartiet, vilket de senare ständigt bevisar genom sin förkärlek för "utomparlamentariska metoder" och rent våld. Inte heller har banden till diktaturer försvunnit, då det exempelvis inte var något problem för Lars Ohly att vara medlem i Svensk-kubanska föreningen och hylla Kubas kommunistiska enpartistat.

En islamist och en kommunist samlade kring en enda fråga

Sedan är knappast Vänsterpartiet ett parti mot etablissemanget, då de i verkligheten är en väl förankrad del av detta etablissemang, framför allt som ständigt stödparti till regerande socialdemokrater. Vi ser också hur Riksdagens övriga partier vägrar att samarbeta med Sverigedemokraterna, samtidigt som partiet demoniseras av samtliga medier, problem som absolut inte drabbar Vänsterpartiet.

Slutligen är faktiskt Sverigedemokraterna det mest EU-kritiska partiet, då det är det enda som faktiskt vill lämna denna union. Anledningen till att SD ändå är förkastligt, är förstås den vanliga förljugna beskrivningen:

"Dessa partier går till val på en giftig cocktail av rasism, anti­etablissemang och EU-motstånd. Över hela Europa försöker rasistiska krafter surfa på den kritik som finns mot EU, maktfullkomliga nationella politiker och exempelvis misslyckad jobbpolitik.

När de stora partierna samlas i mitten för att slåss om marginal­väljare öppnas möjligheten för högerextremister att nå långt utanför den egna rasistiska kärnan av väljare."

Som vanligt är argumentationen fullständigt ologisk och infantil. Försöker inte Anders Lindbergs egna rödgröna partier "surfa på" missnöje med exempelvis misslyckad jobbpolitik? I själva verket upprepar Lindberg, redan genom att utelämna invandringsfrågan ovan, endast vänsterns eviga förklaring till de folkliga och patriotiska partiernas framgångar; deras väljare stöder inte partiernas politik, och är absolut inte intresserade av invandringsfrågan, utan luras på något sätt till dessa partier i frustration över sin egen ekonomi och arbetslöshet.

Nej, Anders, som vanligt har ni mediefigurer ingenting att komma med. I maj kommer vi att få se sunda partier från hela Europa välla in i parlamentet, vilket beror på att de är de enda som har relevanta lösningar på framtidens ödesfrågor.