Dinamarca och hårfärgen

Det är mycket tal om etnicitet och hårfärg i dessa dagar, men det kommer aldrig från den sida som ständigt beskylls för rasism. Även jag berör ofta frågor som handlar om dessa aspekter, men det beror inte på att jag är det minsta intresserad av ras eller hårfärg, utan för att debatten är så skruvad och påträngande.

Fixeringen och rastermerna kommer istället från alla de personer med utländsk bakgrund som idag tar stor plats i offentligheten, från Alexandra Pascalidou till Mona Masri. Dessa älskar att framhäva sin egen bakgrund och den evigt förtryckande "vite mannen". När exempelvis jämställdhet skall diskuteras, är det mycket märkligt att dessa fina och fördomsfria människor inte nöjer sig med att tala om män, utan att just "vita män" måste preciseras.

Idag skriver den alltid motbjudande Rossana Dinamarca under rubriken "Jag önskar att min hårfärg var ointressant". Jag kan då inleda med ett glädjande besked till Rossana: Det är den. Jag stör mig inte det minsta på hennes hårfärg, men desto mer på hennes kommunism och svenskhat. När personer som Dinamarca, eller Pascalidou, konstant talar om sitt ursprung och hur förtryckta de är genom detta, kan jag inte låta bli att känna att det verkar handla om projicering. Eftersom de själva dagligen är sysselsatta med sina etniska attribut, utgår de från att andra också är det. Dinamarca inleder:

"Rasismen i Sverige är strukturell, och det finns en rasistisk hierarki. Jag och många med mig möts av den sofistikerade rasismen när vi söker bostad, hyr bil, i dörren på krogen och i politiken."

Jag tror faktiskt inte att Dinamarca särskilt ofta nekas på krogen eller förvägras hyrbilar, allra minst på grund av hennes hårfärg. Framför allt är hennes bakgrund knappast ett problem i politiken, då hon uppenbarligen innehar en både prestigefylld och välbetald position. Detsamma kan sägas om de andra ytterst högljudda mörkhåriga kvinnorna i offentligheten. Alexandra Pascalidou är inte en särskilt duktig debattör eller programledare, men ändå erbjuds hon jobb efter jobb i mediebranschen. Dessa kvinnor har inkomster som överstiger många vita mäns.

Tror jag ändå inte att de i ett antal sammanhang blivit påminda om sitt ursprung? Det tror jag absolut, men jag tror också att de flesta människor då och då bemöts på ett särskilt sätt, beroende på olika attribut. Överviktiga kan vittna om hur de diskrimineras och behandlas som lata eller mindre vetande. Även de äldre osynliggörs i vårt samhälle och förväntas inte kunna bidra med något. Själv har jag ett antal gånger blivit nekad inträde på krogen, enbart med hänvisning till mitt kön. Krogen vill få in så många kvinnor som möjligt och ett helmanligt sällskap kan utan vidare stoppas, vilket ju faktiskt är ett solklart fall av könsdiskriminering, även om ingen någonsin blir fälld för det.

Någonstans mitt i Dinamarcas inlägg blir det en smula bisarrt:

"Mina barn har alltid varit stolta över att vi har svart hår. Men det finns de som dömer dem efter hur de ser ut och inte anser att de har samma rätt till det enda som de känner som sitt."

Plötsligt är just hårfärg någonting att vara stolt över. Även om hon naturligtvis inte skulle ge blonda den rätten, visar denna mening tydligt problemet hos dessa "antirasister". Deras fixering vid ras och hårfärg blir i slutändan faktisk rasism. Hur skall någon kunna låta bli att tänka på Dinamarca som mörkhårig, eller Pascalidou som grek, när de oupphörligen talar om det.

Dessa personers enorma offermentalitet blir också intressant om vi vänder på det. En vit person i en afrikansk by passerar inte obemärkt, då byborna naturligtvis direkt lägger märke till den avvikande hudfärgen. Genom mitt eget blonda hår blir jag direkt identifierad som utlänning på de flesta platser i världen, inte nödvändigtvis med positiva följder. Många människor kan bli nyfikna på varifrån man kommer, men man riskerar också att bli utsatt för trakasserier, lurendrejerier och rena skällsord. I Turkiet har företagsamma personer varit på mig som iglar, på Barbados blev jag kallad "whitey" på gatan. Så ser världen ut och gissningsvis har Rossana Dinamarca ett mycket behagligare liv i Sverige, än hon skulle ha haft på många av världens platser, varför demoniseringen av svensken och dess påstådda rasism känns minst sagt malplacerad. Jag föreslår att hon åker till Karibien för att känna på lite riktigt rashat, eller varför inte till Mellanöstern för att se verklig kvinnodiskriminering.

Skulle en indiansk kvinna lika lätt kunna ta plats i Chiles parlament?