fredag 7 februari 2014

Dinamarca och hårfärgen




Det är mycket tal om etnicitet och hårfärg i dessa dagar, men det kommer aldrig från den sida som ständigt beskylls för rasism. Även jag berör ofta frågor som handlar om dessa aspekter, men det beror inte på att jag är det minsta intresserad av ras eller hårfärg, utan för att debatten är så skruvad och påträngande.

Fixeringen och rastermerna kommer istället från alla de personer med utländsk bakgrund som idag tar stor plats i offentligheten, från Alexandra Pascalidou till Mona Masri. Dessa älskar att framhäva sin egen bakgrund och den evigt förtryckande "vite mannen". När exempelvis jämställdhet skall diskuteras, är det mycket märkligt att dessa fina och fördomsfria människor inte nöjer sig med att tala om män, utan att just "vita män" måste preciseras.

Idag skriver den alltid motbjudande Rossana Dinamarca under rubriken "Jag önskar att min hårfärg var ointressant". Jag kan då inleda med ett glädjande besked till Rossana: Det är den. Jag stör mig inte det minsta på hennes hårfärg, men desto mer på hennes kommunism och svenskhat. När personer som Dinamarca, eller Pascalidou, konstant talar om sitt ursprung och hur förtryckta de är genom detta, kan jag inte låta bli att känna att det verkar handla om projicering. Eftersom de själva dagligen är sysselsatta med sina etniska attribut, utgår de från att andra också är det. Dinamarca inleder:

"Rasismen i Sverige är strukturell, och det finns en rasistisk hierarki. Jag och många med mig möts av den sofistikerade rasismen när vi söker bostad, hyr bil, i dörren på krogen och i politiken."

Jag tror faktiskt inte att Dinamarca särskilt ofta nekas på krogen eller förvägras hyrbilar, allra minst på grund av hennes hårfärg. Framför allt är hennes bakgrund knappast ett problem i politiken, då hon uppenbarligen innehar en både prestigefylld och välbetald position. Detsamma kan sägas om de andra ytterst högljudda mörkhåriga kvinnorna i offentligheten. Alexandra Pascalidou är inte en särskilt duktig debattör eller programledare, men ändå erbjuds hon jobb efter jobb i mediebranschen. Dessa kvinnor har inkomster som överstiger många vita mäns.

Tror jag ändå inte att de i ett antal sammanhang blivit påminda om sitt ursprung? Det tror jag absolut, men jag tror också att de flesta människor då och då bemöts på ett särskilt sätt, beroende på olika attribut. Överviktiga kan vittna om hur de diskrimineras och behandlas som lata eller mindre vetande. Även de äldre osynliggörs i vårt samhälle och förväntas inte kunna bidra med något. Själv har jag ett antal gånger blivit nekad inträde på krogen, enbart med hänvisning till mitt kön. Krogen vill få in så många kvinnor som möjligt och ett helmanligt sällskap kan utan vidare stoppas, vilket ju faktiskt är ett solklart fall av könsdiskriminering, även om ingen någonsin blir fälld för det.

Någonstans mitt i Dinamarcas inlägg blir det en smula bisarrt:

"Mina barn har alltid varit stolta över att vi har svart hår. Men det finns de som dömer dem efter hur de ser ut och inte anser att de har samma rätt till det enda som de känner som sitt."

Plötsligt är just hårfärg någonting att vara stolt över. Även om hon naturligtvis inte skulle ge blonda den rätten, visar denna mening tydligt problemet hos dessa "antirasister". Deras fixering vid ras och hårfärg blir i slutändan faktisk rasism. Hur skall någon kunna låta bli att tänka på Dinamarca som mörkhårig, eller Pascalidou som grek, när de oupphörligen talar om det.

Dessa personers enorma offermentalitet blir också intressant om vi vänder på det. En vit person i en afrikansk by passerar inte obemärkt, då byborna naturligtvis direkt lägger märke till den avvikande hudfärgen. Genom mitt eget blonda hår blir jag direkt identifierad som utlänning på de flesta platser i världen, inte nödvändigtvis med positiva följder. Många människor kan bli nyfikna på varifrån man kommer, men man riskerar också att bli utsatt för trakasserier, lurendrejerier och rena skällsord. I Turkiet har företagsamma personer varit på mig som iglar, på Barbados blev jag kallad "whitey" på gatan. Så ser världen ut och gissningsvis har Rossana Dinamarca ett mycket behagligare liv i Sverige, än hon skulle ha haft på många av världens platser, varför demoniseringen av svensken och dess påstådda rasism känns minst sagt malplacerad. Jag föreslår att hon åker till Karibien för att känna på lite riktigt rashat, eller varför inte till Mellanöstern för att se verklig kvinnodiskriminering.

Skulle en indiansk kvinna lika lätt kunna ta plats i Chiles parlament?



19 kommentarer:

  1. Mycket tyder på att de har rätt, de som säger att antirasist är ett kodord för antivit.

    SvaraRadera
  2. Detta var den bästa text kring detta fenomen jag läst hittills.

    Jag är ny här hos Tobbe, men jag gillar redan denna sida skarpt. Är här och läser nästan varje dag nu.

    Jobbar själv som lärare och ser "det nya Sverige" varje dag. De flesta andra på min arbetsplats är helt aningslösa eller starkt övertygade om massinvandringens "förträfflighet". Jag är så trött på den utveckling Sverige har tagit. Så innerligt trött. Anti-intellektualismen har dragit fram som en gräshopps-svärm över hela Europa. Nu är det dags att vi gör nåt åt detta förfall.



    SvaraRadera
  3. Tobbe är en lysande stjärna på himmelen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas bara att Du visar det på ett mer praktiskt sätt, min vän.

      Radera
    2. Vad har du i åtanke då, Thomas? Själv tycker jag även att skriverier är en viss insats.

      Radera
  4. Kommunister ger sig inte förrän alla är lika fattiga och antirasister ger sig inte förrän den siste vite är utrotad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som Winston Churchill sa:" Nackdelen med kapitalismen är att den fördelar rikedomen olika. Fördelen med socialismen är att den fördelar fattigdomen lika".

      Radera
  5. Tobbe! Du skriver precis vad jag, ursvensk och från födseln brunhårig, alltid tänkt! Har dock aldrig kunnat uttrycka det på likabra sätt!!!! TACK!
    Gammal dam

    SvaraRadera
  6. Är inte Pascalidou egentligen från Rumänien?

    SvaraRadera
  7. Rossana Dinamarca. Dinamarca är Danmark på spanska. Är det inte problem att heta Danmark i dessa tider?

    Stig Carlsson

    SvaraRadera
  8. Angående att bli kallad för "Whitey" på Barbados...
    Jag arbetskraftutvandrade till Spanien på 90-talet och har sedan dess arbetat o levt som invandrare i olika sydeuropeiska länder och i Karibien. Nu bor jag i Västindien och jag blir ofta kallad för "Blanquito" (viting), jag får även höra att jag är en "gringo" och andra ord som beskriver mitt utseende (vit, lång, rakad skalle/flintis, blåa ögon, små läppar, rak näsa etc.) och nordeuropeiska sätt (stel, känslokall etc.) på ett för svenska öron nedlåtande sätt. Jag känner mig oftast inte förolämpad och t.o.m. många amerikaner här, kallar sig själva "gringo" då de tycker det är lustigt uttryck. I Sverige har starka ord som bl.a. "rasism", "kränkt", "diskriminerad" helt tappat sin verkliga innebörd o tyngd.

    SvaraRadera
  9. Tobbe, du klär verkligen av de här förljugna människorna.
    Gunnar B.

    SvaraRadera
  10. Dinamarca kunde åka till Brasilien och prata med Jair Bolsonaro
    riksdagsman som tycker att ALLA indianer är shit ätare och illaluktande.
    http://pt.wikipedia.org/wiki/Jair_Bolsonaro

    SvaraRadera
  11. Tack Tobias för ännu ett klockrent inlägg.

    Men jag tycker ändå att det är imponerande hur dessa människor orkar leva vidare trots att de befinner sig absolut längst ned på samhällets botten. Ständigt förtryckta. Ständigt i utanförskap.

    Oscar

    SvaraRadera
  12. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  13. Kom inte hit till vårt land och gnäll vi vill bevara Sverige svenskt!
    http://gjallarhornet.tk

    SvaraRadera
  14. Touché. Här i Sverige letar alla efter diskriminering överallt.

    SvaraRadera
  15. Den strukturella rasismen finns endast i deras huvuden. Så sjukt att tycka att man skall vara stolt över sitt bruna hår, samtidigt som vi alla vet att man som blond omedelbart skulle bli betraktad som rasist alternativt politiskt inkorrekt om man luftade sin stolthet över sitt blonda hårsvall. Tyvärr behövs frågan förmodligen dras till detta -sin spets- för att folk i allmänhet skall öppna ögonen för hur sjuk den antirasistiska debatten har blivit. ��

    SvaraRadera
  16. Rossana Dinamarca är verkligen en första klassens pajas och nonsenspolitiker som någonsin sovit i Sveriges Riksdag.
    Passar det svenska samhället inte henne längre så kan hon ju flytta blattearslet sitt till Nordkorea lr Vitryssland där kommunismen tyvärr fortfarande existerar.

    SvaraRadera