Mauricio Rojas om "Extremhögern"

Mauricio Rojas var på vissa sätt en frisk fläkt när han befann sig och debatterade i Sverige. Jag minns framför allt hur han faktiskt konfronterade etablissemanget, genom att hävda att det var helt naturligt att en så stor etnisk omvandling, som de höll på att genomföra, skulle få reaktioner.

Idag skriver han på SvD några rader om Europas växande nationalistiska rörelser, som skrämmer etablissemanget, men som de överhuvudtaget inte vet någonting om. Även Rojas får en del om bakfoten, men han lyfter fram några poänger som ingen i svenskt medie- och politikeretablissemang verkar medvetna om.

"Europavalet i maj kan leda till stora framgångar för partier besläktade med Sverigedemokraterna. Det är vad opinionsundersökningarna antyder och förvirringen växer, både till höger och vänster, om hur dessa partiers framväxt kan stoppas."

Det är som vanligt lite intressant att notera detta närmast desperata behov av att stoppa dessa partier. Är inte själva tanken med en demokrati att medborgarna väljer sina representanter? Om någon vill ha en folkpartist i parlamentet, kanske någon annan vill ha en sverigedemokrat? Så enkelt, ändå så fullständigt bortglömt.

"Den utdragna europeiska krisen har skapat en gynnsam grogrund för en nymornad nationalism, som har gjort kampen mot olika påstådda yttre hot till sitt trumfkort: invandrare, muslimer, EU, globaliseringen, frihandeln osv."

Ovanstående är det ständigt återkommande och grundläggande tankefelet hos alla socialister och liberaler. Ekonomin, särskilt privatekonomin, har mycket lite med problematiken kring invandring, islamisering eller nationer att göra. De är inga slumpmässigt valda "påstådda" hot, utan högst verkliga problem inför framtiden, alldeles oavsett hur konjunkturen ser ut. Att samtliga övriga partier vägrar att befatta sig med dessa ödesfrågor, gör behovet av andra partier helt naturligt. Sedan påpekar Rojas något som ingen i Sverige verkar ha förstått:

"Misslyckandet med att mota dessa krafters frammarsch pekar på en fundamental felbedömning om orsaken till deras växande styrka. Genom att klassa dem som ”högerextrema” har man gjort det omöjligt att förstå deras sammansatta beskaffenhet och, inte minst, förmågan att dra till sig traditionella vänsteranhängare."

Sverigedemokraterna är inte ett parti längst till höger. Faktum är att många borgerligt sinnade personer drar sig för att rösta på partiet för att man tycker att det är för socialdemokratiskt. Det intressanta är dock att Rojas senare kommer att lyfta fram franska Front National, som exempel på denna felanalys. I verkligheten låter Marine Le Pen ofta som en vänsterpolitiker när hon talar om ekonomi, där hon exempelvis vill ha mer protektionism och talar om storbanker och börsbolag på ett sätt som snarare påminner om Jonas Sjöstedt. Även om jag stöder både Front National och Marine Le Pen, gäller min främsta tvekan just detta; jag tror inte på protektionism som en väg till ekonomisk framgång. Rojas skriver:

"Första punkten i partiprogrammet lyder: ”Frankrike behöver en stark stat för att garantera dess kraftsamling inför globaliseringen”. Det är denna stat som ska återupprätta den nationella suveräniteten och den franska industrin, värna om välfärden och den franska kulturen, driva en protektionistisk politik och ge fransmännen förtur till jobb, föra en strikt assimilationspolitik och, inte minst, strypa invandringen och bekämpa, i sekulariseringens och jämställdhetens namn, ”islamiseringen” av det franska samhället.

Marine Le Pens reformarbete liknar på många sätt Jimmie Åkessons. I bägge fallen handlar det om att markera avstånd till ett arv av politisk huliganism och skapa ett vänsternationalistiskt projekt kring drömmen om en återupprättad nationell gemenskap baserad på en etniskt homogen befolkning skyddad av en stark stat. I vårt land är folkhemsnostalgin dess främsta näring och det vore livsfarligt att underskatta dess attraktionskraft."

Självklart finns det en attraktionskraft, då det faktiskt låter tämligen förnuftigt. Ställ ovanstående formuleringar mot idéer om ett Europas förenta stater med fri invandring från hela världen. Lite snedvridet och direkt felaktigt måste det förstås också bli, när en liberal skriver om Front National:

"Det tydligaste exemplet på denna förnyelse är franska Nationella fronten under Marine Le Pens ledning. Bleu Marine, som hon kallas av sina förtjusta anhängare, håller på att omdana det parti som hennes far Jean-Marie Le Pen gjorde till symbol för en reaktionär, antisemitisk och våldsbenägen rörelse. Det som nu växer fram är ett mycket mer städat nationalistiskt parti, som säger sig bejaka demokratin och blandar både socialistiska och modernistiska inslag på ett tidigare otänkbart sätt."

Nej, hon kallas inte "Bleu Marine" (eller "bleue" som det faktiskt skulle bli i feminin form) av "förtjusta anhängare". Däremot har man bildat en sorts parallellt paraplyparti, Rassemblement Bleu Marine, (Marin/e/blå samling, där namnet alltså är en ordlek), där, förutom FN, ett antal mindre nationalistiska partier ingår. Så här bli det nästan alltid när någonting ska skrivas om dessa partier; man drar till med vad som helst som man har hört talas om eller fått för sig.

Jag låter läsarna själva avgöra om det låter rimligt att ett en "reaktionär, antisemitisk och våldsbenägen rörelse" skulle locka så många människor som partiet faktiskt gjorde redan under JMLPs dagar, då man erövrade mandat i Europaparlamentet och även ett antal städer i Sydfrankrike. På samma sätt beskrivs Jean-Marie Le Pen alltid på ett liknande sätt i svensk media, men på bloggen finns en mängd inslag med honom, där läsaren själv kan avgöra hur korrekt denna beskrivning är.

När Rojas sedan lite nonchalant skriver att partiet "säger sig" bejaka demokratin, hade det varit klädsamt om han hade pekat på något som indikerade att man var emot demokrati, för något sådant exempel har jag själv inte sett.

Sammanfattningsvis ska det sägas att Mauricio Rojas ändå lyfter fram någonting som svensk media överhuvudtaget inte förstår. Dessa rörelser ligger inte extremt långt till höger. De har sinsemellan dessutom en mängd skillnader, även om de alla är invandringskritiska, vilket egentligen varje europeiskt parti borde vara. Marine Le Pen använder mycket vänsterretorik, medan Vlaams Belang kallar sig för ett högerparti, och Geert Wilders uttryckligen lägger mest fokus på kampen mot islamisering. Det mest komiska är att svenska journalister tror att Front National är det värsta som finns, även om de inte vet varför, samtidigt som både PVV och Vlaams Belang uttrycker sig klart grövre än vad Marine Le Pen någonsin gör.