SD och Europas "fascister"

Annika Hamrud har tidigare skrivit
en bok om Sverigedemokraterna

Ett debattinlägg i dagens Expressen har fått rubriken "Glöm att SD är ett mittenparti". Syftet med inlägget är inte alldeles solklart, men poängen förefaller vara att när SD tar plats i Europaparlamentet, stärks den europeiska "fascismen". Det handlar förstås inte om ideologin fascism, utan om en användning av ordet som skulle gjort självaste Henrik Arnstad stolt.

"Ett enda mandat för Sverigedemokraterna i EU-valet kan kraftigt stärka den europeiska fascismen. Jimmie Åkesson sa i går i Dagens Industri att Sverigedemokraterna lutar åt att gå med i en grupp i Europaparlamentet som leds av franska Nationella fronten, nederländska Frihetspartiet och Österrikes FPÖ. Sverigedemokraterna är det extra tillskott som gruppen behöver för att få den status de eftersträvar."

För att få bilda grupp i Europaparlamentet, behöver man ha minst 25 ledamöter från sju länder, vilket inte alls är en omöjlighet, med tanke på de valframgångar vi kan förvänta oss i maj. För mig är det självklart att SD skall samarbeta med ovan nämnda partier, av vilket inget har någonting med fascism att göra. Vi kan också förvänta oss att SD får minst ett mandat, kanske även två eller tre.

För att få ihop resonemangen kring fascism, börjar skribenten Annika Hamrud sedan slira på sanningen:

"Det är inte konstigt om många reagerar starkt mot detta. Nationella fronten har genom åren gjort sig känt som ett neofascistiskt parti med en ledare som förnekar Förintelsen. Geert Wilders är counterjihadrörelsens förgrundsfigur och FPÖ:s baler med inbjudna högerextremister väcker varje år internationell uppmärksamhet.
Nationella fronten bildades 1972 av Jean-Marie Le Pen som sedan ledde partiet fram till 2011 då hans yngsta dotter Marine Le Pen tog över. Under hela hans partiledarskap var partiet antisemitiskt och Le Pen har flera gånger dömts för att ha förnekat Förintelsen. Partiet har haft ett starkt stöd i Frankrike och Jean-Marie Le Pen har suttit i EU-parlamentet sedan 1984."

Har Front National genom åren gjort sig känt som ett neofascistiskt parti med en ledare som förnekar Förintelsen? Att det har blivit en etablerad sanning inom svensk journalistkår, är knappast samma sak som att det är sant. Annika Hamrud får gärna läsa igenom partiets program en gång till och återkomma med vilka punkter hon anser representera fascism. När det gäller det sedan länge uttjatade påståendet om förintelseförnekelse, syftar hon rimligen inte på partiets ledare Marine Le Pen, som så vitt jag vet aldrig ens berört ämnet, utan på dennes företrädare Jean-Marie Le Pen.

Allt tal om antisemitism hos FN handlar egentligen om ett uttalande för över 25 år sedan. Låt mig ännu en gång förklara vad det hela faktiskt bottnar i. Jean-Marie Le Pen dömdes för sitt uttalande 1987, men vad handlade då historien om? I ett tv-program tog programledaren upp fenomenet med förintelseförnekare och Le Pen resonerade då lite kring ämnet. Det som väckte anstöt var att han sa att "gaskamrarna var en detalj i historien kring Andra världskriget". Det var förstås inte en genial formulering, men han påstod inte att det inte hade hänt, att det skulle vara någonting positivt, och inte heller att folkmordet var en detalj, utan kommenterade i själva verket förintelseförnekarnas diskussion kring själva gaskamrarna. Vad han egentligen menade med "detalj" var att Andra världskriget totalt sett var en mycket större händelse, där miljoner människor dog över hela världen. Han ställdes senast till svars för denna formulering i år, där han till slut uppgivet avrundade med att "nu har Andra världskriget blivit en detalj i gaskamrarna". Återigen, det var inte Jean-Marie Le Pens största ögonblick, men varken han själv eller partiet är antisemiter.

Det stämmer att Geert Wilders kan ses som en förgrundsgestalt inom den europeiska kontrajihad-rörelsen. Och? Han har själv sagt att han ser bekämpandet av islam i Europa som sin absolut viktigaste uppgift. Troligen finns det miljoner européer som håller med honom.

Att FPÖ deltar i festligheter, där inte alla deltagare är godkända av Annika Hamrud själv, behöver vi inte heller bekymra oss om.

"Geert Wilders är ledare för Frihetspartiet, som är ett parti som driver två frågor - mot Islam och mot EU. I en intervju i BBC 2009 oroade sig Geert Wilders för att sammankopplas med fascisterna i Nationella fronten.
Han sa sig inte heller ha något gemensamt med FPÖ - det österrikiska högerpopulistiska parti som leds av den karismatiske Heinz-Christian Strache."

Nu har det emellertid hänt en hel del sedan 2009. Geert Wilders har numera täta kontakter med bland annat Marine Le Pen. På en direkt fråga på varför han tidigare tvekat, svarade han att det berodde på just journalisterna, och hur de skulle använda liknande samarbeten mot hans eget parti. Denna tveksamhet har han sedan länge lagt helt åt sidan. Mot slutet kommer sedan Hamrud in på varför SD inte skulle vara ett mittenparti:

"I Sverige används höger-vänsterskalan främst för att indikera vilken skattenivå partierna vill ha. Då hamnar SD i mitten. Men i alla andra avseenden - kulturellt och värderingsmässigt - ligger SD längst till höger i svensk politik. Precis som tidigare och precis på samma plats som vänpartierna i Europa."

Jag anser att höger-vänsterskalan endast kan användas om ekonomisk politik, annars blir det mycket snabbt tämligen snurrigt. Begreppet "extremhöger" betyder exempelvis idag helt enkelt invandringskritiskt, en hållning som även ett vänsterparti teoretiskt sett skulle kunna ha. I svensk politik ligger Vänsterpartiet längst till vänster och Moderaterna och Kristdemokraterna längst till höger. Något extremt högerparti har vi inte, om nu inte nyliberalerna fullständigt tar över det döende Centerpartiet. Hamruds avslutande stycke är dock viktigt:

"Vad Jimmie Åkesson nu har att bestämma sig för har därför betydligt större betydelse.
Ska han hjälpa eller stjälpa möjligheten för de stora högerpopulistiska partierna att gå samman och bli en stark kraft i parlamentet? De två övriga man hoppas på att få med är det slovakiska nationella partiet och italienska Lega Nord."

Europas nationalistiska krafter kan utan problem få ihop 25 ledamöter, då redan Front National kanske kan komma att bidra med hälften. Det krävs lite mer arbete för att samla partier från sju länder, och där hoppas jag innerligt att SD kommer att ingå. Glöm allt vad svenska journalister kommer att säga om era samarbetspartier, ty det svenska medieetablissemanget vill oss inget gott.