Jan Guillou får Lenin-priset

Det talas mycket om nazism i dessa dagar. Desto mindre talas det om kommunismen, trots att den verkar frodas och må bra, inte minst i de finare salongerna. På ett av de mer etablerade kommunistiska forumen, Aftonbladet Kultur, bereds Jan Guillou plats för att uppmärksamma att han fått årets Lenin-pris, utdelat av självaste Jan Myrdal.

Jag kan inte låta bli att ändå känna en viss respekt för Jan Myrdal. Visserligen har han stött varje bisarr kommunistisk regim och rörelse de senaste hundra åren, men han har gjort det konsekvent och utan att bry sig om huruvida det alltid varit opportunt eller inte. Han var förvisso inte ensam om att hylla exempelvis Kina på 1970-talet, men senare har han troligen inte vunnit så många vänner genom att envist hylla Albanien och Pol Pot. Dessutom förefaller han vara en ytterst beläst herre som dessutom besökt de länder och rörelser han hyllar.

Jan Guillou är en desto mer patetisk figur, vilket även detta inlägg vittnar om. Det är som vanligt fyllt av självkärlek och arrogans och han verkar framför allt vara mycket nöjd med att ett pris i Lenins namn är en sorts provokation mot liberaler.

"Jan Myrdalsällskapets Leninpris är nämligen ett fint pris, ett sådant som utdelas av en jury och dessutom innebär en stor summa pengar. Sådana priser är jag inte överhopad med. Senast var 1990 och 1991 men då självklart inte i Sverige utan i Frankrike och Italien.
[...]
Låt mig därför genast påpeka att prissumman den här gången, helt i Lenins anda vågar jag påstå, oavkortat kommer att överföras till den palestinska frihetskampen."

Vad Jan Guillou gör med dessa pengar gör naturligtvis varken från eller till för hans personliga välfärd. Sedan rullar då hyllningarna till Lenin, och gliringarna mot liberalerna, igång på allvar:

"Lenin, som sagt. Det var förstås en briljant idé att kalla Jan Myrdals pris för Leninpriset. Och då avser jag inte bara effekterna i publicitet. Ett Leninpris går inte ostraffat Expressen förbi, inte ens Svenska Akademien, som vi har sett."

Men mitt förhållande till Lenin är tämligen okomplicerat. Min väg in i den politiska vänstern gick via den antiimperialistiska rörelsen, som ju också var gediget antisovjetisk. Lenins analys av imperialismen som kapitalismens högsta stadium står sig emellertid väl. Vi behöver ju bara se oss omkring i dagens värld där svenska soldater sänds att tjäna under USA i Afghanistan.

Lenin störtade det ryska slavsamhället 1917 och avslutade samma år Rysslands deltagande i den överhetens människoslakt som betecknas som första världskriget. Jag måste erkänna att jag reservationslöst är för de insatserna, hur chockerande det än kan låta för folkpartister.

Lenin och Stalin

Att man i Sverige utan vidare kan dela ut ett pris med Lenins namn handlar som vanligt om att kommunismen, trots allt lidande den orsakat i praktiken, ändå anses stå för någonting gott, och att gärningsmännen därför också, oavsett vad de gjort och sagt, förblir goda. Guillous ord om att Lenin "störtade det ryska slavsamhället" är, vad man brukar kalla, "historielöst". Tsarryssland var sannerligen inget föredömligt samhälle, men ett samhälle som verkligen var ett slavsamhälle var efterföljaren Sovjetunionen, där miljoner människor förvisades, fängslades och tvingades arbeta i Sibirien. När det gäller personen Vladimir "Lenin" Uljanov, kan vi avsluta med en liten beskrivning och ett citat:

Omedelbart efter statskuppen lät Lenin upprätta en hemlig polis, tjekan, under ledning av Felix Dzerzjinskij som började rensa ut motståndare och döma dem till döden, kasta dem i fängelse eller förvisa dem till Sibirien. För detta krävdes inte att man gjort sig skyldig till något som stämplades som brott. Det räckte med att man var klassfiende. I januari 1918 undertecknade Lenin en ukas som innebar att den skadliga "ohyran" på landsbygden skulle utrotas. Alexander Solzjenitsyn har räknat upp vilka som innefattades i denna beteckning: tidigare medlemmar av byråden, husägare, läroverkslärare, präster, munkar och nunnor, pacifistiska tolstojaner osv.
Redan i december 1917 hade den nya regeringen utpekat kosackerna som "klassfiender". I januari 1919 i en resolution hos bolsjevikernas centralkommitté talades det om att detta folkslag borde ”utrotas och likvideras till sista man”.
Kommunisterna lät rasera kosackernas samhällen, massavrättningar genomfördes och de överlevande sändes iväg. Utrotningen av kosackerna är ett exempel på ett kollektiv som bestraffades, av en befolkning på max tre miljoner kom 300 000 till 500 000 människor att dödas.

"Kamrater! Kulakernas uppror bör obarmhärtigt slås ner. Hela revolutionens intresse kräver detta, ty nu pågår överallt den sista avgörande striden mot kulakerna. Exempel bör statueras.
1) Häng åtminstone 100 kända kulaker, rika män och blodsugare, men så att människorna säkert ser det.
2) Publicera deras namn.
3) Fråntag dem all säd.
4) Utse gisslan - såsom det utsades i gårdagens telegram.
Gör detta på ett sådant sätt att människorna på hundra versts avstånd ser, fruktar, vet och skriker: de stryper blodsugarkulakerna till döds. Bekräfta telegrafiskt mottagandet av detta meddelande och verkställigheten."

Grattis, Jan Guillou.