Ribbing med nya råd när åsikter bryter etiketten

Magdalena Ribbing. Blotta namnet framkallar ett leende, som inte alls är illvilligt. Det är bara det att hennes värld, eller den värld och de värderingar hon vill förmedla, är så främmande för en normal svensk grottmänniska, som jag själv. Möjligen spelar hon en roll, men hon får alltså betalt för att skriva om hur man besvarar bröllopsinbjudningar och använder olika bestick. Det kan också vara så att hon på riktigt är en verklig överklassmänniska som på fullt allvar värderar dessa ting, vilket också har sin komik.

Nåväl, nu ska vi inte tala om bordsskick eller dylika ting, utan om de underbara tillfällen då Magdalena Ribbing ger oss läsare råd, eller snarare direktiv, om hur vi bör hantera främlingsfientliga bekanta i sociala situationer. Hon har faktiskt berört problematiken förut, i december 2013, då frågeställningen löd "Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter?" Den frågan är ju rolig på så många sätt, exempelvis varför inte klart framförda hårdföra rasistiska åsikter är ett problem.

Nu är vår Ribbing tillbaka med en nästan identisk problemställning, som jag gissar att hon författat själv, för det kan väl ändå inte finnas människor därute som brottas med detta problem och dessutom vill veta hur Ribbing ser på det? I Metro kan vi läsa om hur man bör bete sig i politiska diskussioner, där det första svaret är helt intetsägande, men när det handlar om "ljusskygga" åsikter, förhåller det sig annorlunda:

Bör man agera på något särskilt sätt när det gäller mer ljusskygga ståndpunkter, som antyder på exempelvis rasism eller sexism?

– Bara när det kommer rastiska-främlingsfientliga-homofobiska åsikter behöver man lägga sig i samtalet. Men när ljusskygga åsikter vädras säger man det man anser vilket rimligen är: ”Du har fel, ge mig fakta till det du påstår, du har inga belägg för detta, det du säger är odemokratiskt” med mera. Och så försvarar man sin ståndpunkt till dess att man har alla med på sin sida. Säger man ingenting när någon uttrycker sig rasistiskt eller homofobiskt så är man feg.

"Antyder på"? Om nu Ribbing författat dessa frågor själv, bör hon kanske ägna mer tid åt läsning, än skaldjursbestick. Det första som är roligt, och mycket typiskt, är att man helt enkelt har en skyldighet att lägga sig i när någon med ljusskygga (vilket rimligen betyder icke politiskt korrekta) åsikter yttrar sig. Denna skyldighet har man endast då, men inte när någon framför liberala eller socialistiska tankar.

Det mest märkliga i svaret är dock hur man bör, eller snarare måste, förhålla sig till dessa åsikter. Varför är det omöjligt att ha en intressant diskussion kring exempelvis invandringsfrågan? Istället ska man alltså alltid säga "Du har fel. Du har inga belägg för detta". I verkligheten, utanför Ribbings bjudningar, finns det naturligtvis en uppsjö av belägg och statistik för att stödja en "ljusskygg" hållning. Jag har sett få debatter där sverigedemokrater förlorar på grund av att motståndaren har så fantastiskt mycket bra "belägg" att komma med.

Mest komiskt i den lilla utläggningen lär vara meningen "Och så försvarar man sin ståndpunkt till dess att man har alla med på sin sida". Jag misstänker att Ribbing inte deltagit i särskilt många politiska diskussioner, ty slutresultatet att man kan tjata tills man verkligen har alla på sin sida förekommer knappast. Inte ens om man står för så ljusa och fina värderingar som Ribbing förklarar är rimligt.