tisdag 16 september 2014

Åsa Linderborgs analys av valresultatet




Som vi vet är Åsa Linderborg chef för Aftonbladets mest politiska sida, den kommunistiska hatbloggen som har fått det något missvisande namnet "Aftonbladet Kultur". Hon skriver idag om valresultatet och har emellanåt någon poäng, även om hennes politiska hemvist låser fast henne i de förväntade slutsatserna. Vänstern, från socialdemokrater till den avgrundsvänster som Linderborg tillhör, förklarar SDs framgångar med hur högerpolitiken har lett till ökande klyftor och därmed frustrerade människor. De som röstar på SD, är den ständiga analysen, borde egentligen rösta på vänstern, men förstår det inte själva. Linderborgs inlägg börjar på detta spår:

"Först bedriver Moderaterna en politik som gör att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Sen fortsätter man med samma politik, så att SD fördubblar sitt väljarstöd.
Fredrik Reinfeldt har berömts och berömmer sig själv för att inte ha gett SD lillfingret, men det är hans arbetslinje som gett SD vingar."

Helt fel, men hon måste skriva så, eftersom hon samtidigt måste kritisera högerpolitik, efterlysa vänsterpolitik och framför allt undvika det verkliga skälet till varför SD växer. Visst kan man säga att Alliansens politik har visat många väljare vägen till SD, men det har ingenting med arbetslinjen att göra, utan handlar snarare om den skenande invandringen och migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet. Den största strömmen till SD kom från Moderaterna, vars väljare troligen var mer upprörda över Fredrik Reinfeldts invandringspolitik, behandling av SD i riksdagen och samarbetet med MP, än av arbetslinjen, som de sannolikt alla stödjer. Märkligt nog känner Linderborg ändå till denna aspekt, eftersom den lyfts fram när hon återigen vill attackera Moderaterna:

"Det var Moderaterna som ställde flyktingfrågan mot välfärden, där 140 skattesänkarmiljarder inte ingick i ekvationen. Försöket att spela både humanist (öppna era hjärtan) och realist (flyktingar kostar pengar) gick inte hem. Var tredje ny SD-väljare kommer från M."

Fredrik Reinfeldt lämnar skeppet och
letar efter något nytt, troligen utomlands.

Det roligaste och mest bisarra med Fredrik Reinfeldts utspel är att verkligen ingen förstod syftet. Från höger till vänster kom de mest skiftande tolkningar, men det förblev helt obegripligt för alla. Min egen teori, som även den förblir en gissning, är att han gjorde sig redo att avgå åtminstone för ett år sedan, och att detta utspel skulle bli hans sista stora fina gest, där han just spelade både humanist och realist. Hur det skulle påverka valresultatet var för honom helt irrelevant, då hans blick sedan länge var död och riktad mot fjärran. Sedan svänger Åsa Linderborg ännu en gång, och det blir vänstermänniskor som "sugits upp" av SD:

"De rödgrönas uppgift det här valet borde varit enkel. Missnöjet med regeringens politik har varit monumental, men ändå lyckades man sjabbla bort sig framför öppet mål. ”Vänstervindarna” sögs upp av Sverigedemokraterna, som utpekat arbetarrörelsen som sin största fiende."

Det har skrivits om dessa "vänstervindar", men de bestod i exakt vad? Som vanligt handlar det nog om att medierna ljuger så att de tror sig själva. Bara för att de älskar att bada i skildringar av unga "aktivister" och Gudrun Schyman, så har någon sådan vind inte setts i verkligheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjorde alla tämligen usla resultat, särskilt med tanke på att de befann sig i opposition. Det stämmer att Feministiskt Initiativ till slut visserligen fick 3%, men det var efter en gigantisk mediekampanj. Jag tror faktiskt att till och med SvP skulle ha fått 3% efter en liknande behandling. Tänk er dagliga stora uppslag med en leende Stefan Jacobsson och intervjuer med glada SvP-medlemmar, som får berätta om vilken energi de känner och om vinden i seglen, kombinerat med grafer där varje marginell uppgång noga lyfts fram.

Längre ned i Linderborgs text kommer en dos av hederlighet, som vi annars nästan aldrig ser i medias oändliga hatkrönikor mot SD:

"Sju av riksdagens partiledare enade sig i valdebatterna mot SD:s ”hat”. Björn Ranelid har frågat i ett öppet brev om Åkesson är förmögen att känna kärlek (DN Kultur 13 sept).
Hat vs kärlek. Det är inga analytiska kategorier, det är självgoda moralkakor, kränkande beskyllningar. Vi är dom upplysta, goda, smarta. Ni är dom andra. Ni är idioterna."

Även Åsa Linderborg irriteras alltså av denna idioti, som jag själv så ofta känner mig nödgad att bemöta här. När hon sedan fortsätter på vänsterspåret, finns det också ett inslag av hederlighet, då hon åtminstone tar avstånd från den senaste idiotkampanjen från hennes egen tidning:

"Vi är 87 procent och ni är 13, ropar Aftonbladet från löpsedlarna.
Blanda inte in mig i den siffran. I de 87 procenten finns det borgare som är medskyldiga till att a-kassan inte har höjts på tolv år.

Att göra journalistik på var sverige­demokraterna bor, är inte att agera antirasistiskt. Inte heller att dumskallestämpla dem eller förklara dem vara känslomässigt störda. Det är elitism, klassförakt. För en byggjobbare eller långtradarchaffis som blir utkonkurrerad av polacker som arbetar för en spott­styver, kan det vara rationellt att vilja stänga gränserna."

Även journalisterna får sig en släng:

"Valrörelsen har handlat om jobben, men aldrig om arbetslivets villkor. Mediernas antirasistiska patos har koncentrerats till en enda fråga: de tiggande romerna. Den känslokonflikten drabbas journalisterna själva av – bedjande romer som kantar hela vägen till och från jobbet. Alltså pratar vi om dem.
Eller också lägger vi pannan i djupa veck kring frågan om SD ska kallas rasistiskt, fascistiskt eller högerpopulistiskt. Diskussionen går runt runt runt och blir till slut en tvist om påvens skägg."

Att säga att medierna har hanterat SD "sakligt" är ju direkt skrattretande, då vi fortfarande har inte minst Expressens kampanj i färskt minne, men även följande stycken har ett par klara tankar:

"Medierna har hanterat SD sakligt den här valrörelsen, det är eftervalsdebatten jag fruktar där alla liberaler utan känsla för nån annan klass än sin egen nu ska vråla ut sin ångest utan förmåga att fatta varför SD ens existerar. Men det finns ett journalistiskt
undantag: avslöjandet om Åkessons spelmissbruk.

Åkesson har inte spekulerat bort partikassan. Han är inte i närheten att bli statsminister. Åkessons spelande är ett privat bekymmer, inte ett politiskt problem.
Vad får en förtroendevald göra på sin fritid? Får man vara otrogen? En från­varande förälder? Alkoholist? Är det finare att spekulera bort pengar på börsen än spela bort dem på nätkasino?
Påståendet att Sveriges radio hade gjort samma sak om det varit vem som helst – en Åsa Romson – är högst hypotetisk."

Nej, det påståendet är inte hypotetiskt, utan en ren lögn. Sedan bjuder Åsa Linderborg själv på en grotesk lögn:

"SD:s självförtroende är störst i Sverige. Våldskapitalet likaså. Krafter triggas igång, i söndags kväll stod den första flyktingförläggningen i brand."

På vilket sätt har SD ett våldskapital? Att koppla den där branden till partiets valframgång är sannerligen ett lågvattenmärke. Ingen vet vem de skyldiga var, men det är knappast SD som ligger bakom den, eller ens segerrusiga anhängare, vilket många nu vill antyda. Det kan vara stökiga ungdomar, olika typer av lokalbor, eller faktiskt någon av de boende på förläggningen. Om någon politisk kraft i Sverige kan sägas ha ett våldskapital, så är det naturligtvis vänstern, från den "autonoma", till Vänsterpartiet i riksdagen. Ligister som även medierna gärna använder sig av.

Åsa Linderborg befinner sig på yttersta vänsterkanten och hyllar ofta utomparlamentariska aktioner mot oliktänkande, men jag anser ändå att hon ofta är intressant att läsa. I sin kommunism förblir hon ideologiskt enformig, och hamnar oftast fel, men hennes texter är bättre skrivna och bjuder på fler överraskningar än någonsin ett alster från Anders Lindberg, Oisin Cantwell, Fredrik Virtanen eller Daniel Swedin.






6 kommentarer:

  1. Det finns en annan bra sida hos Åsa Linderborg - hon brinner för sin sak. Hon har oftast totalt fel i sak, men när hon väl en gång inser detta kommer hon att brinna för motsatta ståndpunkter.

    Värst är inte de som brinner för en sak utan de som är fis-ljumma. De är varken kalla eller varma och bryr sig inte om rätt eller fel - och ids inte heller ta reda på det.
    /Gunnar B.

    SvaraRadera
  2. Dessa politiskt förvirrade individer borde jubla över Sds framgångar då det medför att de får behålla jobbet ett tag till samt att deras livsluft fylls på med hot,hat och våld som kan föras över till stormtrupperna på gatan.
    I dessa patetiska alster finns aldrig spår av sakpolitiska argument och djupanalys utan demoniseringen av SD är det grundläggande. Sedan är monstret skapat och hot och våld har därmed gjorts legitimt.
    Det säger det mesta om dessa krönikörer när alla slutsatser alltid mynnar ut i känslobaserad floskelretorik om "allas lika värde".

    SvaraRadera
  3. Om man har väljare med tillräckligt förstånd såväl som ålder för att få rösta så kan man väl ödmjukt acceptera att alla som röstar gör detta "på rätt sätt". Man behöver inte leta längre ibland partiernas tillkortakommanden etc. än att se till de faktum att partierna har drivit sin politik OCH detta gillar inte väljarna. Dvs ändra er politik i stället för att ändra era väljare....

    SvaraRadera
  4. Jag vet vad Fredrik ville med sitt inlägg. Han förstod att di Rödgröna vinner valet, dessutom planerade han att avgå. Genom att som moderat vara extremt vänster så tvingar han vänstern att vara ännu mer vänster vilket betyder att de nu påbörjar sin Kamezaki resa, tyvärr tillsammans med svenska folket. Därmed bäddar han dels kanske för en personlig hämnd men också för att Moderaterna ska kunna ta makten vid nästa val.

    SvaraRadera
  5. Ja Fredrik måste ha vetat vad hans och borgs uttalande skulle få för effekt på SD.. Frågan är ju varför? .. Om de hatade SD så mycket.. Var det i själva verket så att de redan då bäddade för vad som händer snart, en ny partiledare som är närmare SD och kommer att samarbeta? Men varför avgå under valnatten?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fredrik Reinfeldt avgick under valnatten eftersom han inte hade mera att komma med. ROT-avdraget och jobbskatteavdragen var deras stora insats. När han sedan började samarbeta med Miljöpartiet om massinvandring för att knäcka SD, drog sig Anders Borg undan mer och mer eftersom han insåg vad detta kostade - och vem skulle betala? Pensionärerna. Inför förra valet var Anders Borg den ledande teoretikern och många ville då att han skulle ersätta Reinfeldt som partiledare. Under denna 4-årsperiod har han mer och mer dragit sig undan för att under nästan vara helt osynlig under det senaste halvåret. Anledningen till att han inte rutit till tidigare beror på att Reinfeldt är en oförskämd despot och Borg kristen och aggressionshämmad. Därför har han svarat med att dra sig undan. Han vill inte vara partiledare därför att han inser att Reinfeldt kört detta i botten. När skeppet sjunker lämnar råttorna båten.
      /Gunnar B.

      Radera