lördag 4 oktober 2014

Den försvunne integrationsministern





Mediernas fokus i samband med regeringsbildningen är minst sagt märkligt, om än förväntat. Stor uppmärksamhet har fästs kring att Alice Bah blir kulturminister och formuleringar om att hon kommer direkt från Disneyklubben upprepas i det oändliga. Hon må ha varit otippad, men verkar varken mer eller mindre intelligent än de andra i denna konstellation av medelmåttor. Hon blev medlem i Miljöpartiet för tre dagar sedan och har, för att anknyta till kulturfrågor, talat om "sådana där svartvita Kafka-filmer".

Samtidigt har vi alltså fått in Mehmet Kaplan i regeringen, en händelse som ingen i etablerad media vågar beröra. Huruvida han ska kallas islamist är en definitionsfråga, men han är praktiserande muslim och den där gränsen mellan islamisten och "den vanlige muslimen" är inte så skarp som man alltid vill göra gällande i den offentliga debatten. Vi vet att han deltog i Palestina-demonstrationer, har åkt med på Ship to Gaza och har en överslätande inställning till terrorgrupper. Han har vidare varit ordförande för Sveriges unga muslimer och har haft kontakter med Muslimska brödraskapet.

Att den nya regeringen inte har någon integrationsminister har också skapat uppmärksamhet, eftersom den officiella linjen i Sverige är att alla problem relaterade till massinvandringen handlar om bristande insatser för integrationen från det svenska samhället.

DN talar Amanda Björkman om att Löfven har gjort ett stort misstag:

"Integration är en av vår tids stora frågor. Ett bristfälligt etableringssystem, utmaningar inom skolan och stora skillnader mellan inrikes och utrikes föddas situation på arbetsmarknaden, är några av de många frågor som måste behandlas. Helst i går."

Och detta löses av en integrationsminister? Gjorde Erik Ullenhag det under sina fyra år? Expressens Ann-Charlotte Marteus skriver naturligtvis nästan identiskt:

"Med tanke på hur illa integrationen fungerar i Sverige är det ett oroande tecken att Stefan Löfven har skrotat integrationsministerposten."

"För det andra är Sverige uselt på integration. Om integrationen hade flutit på av sig själv, om folk hade hittat ett jobb, en lya och lärt sig språket utan större problem, då hade det kanske funnits fog för att kalla integrationspolitiken "föråldrad". Men så är icke fallet. Sverige är i princip sämst i den utvecklade världen på att få in migranter på arbetsmarknaden."




Som vanligt kan vi alltså notera att dessa mediefigurer mal på, till synes helt omedvetna om elefanten i rummet. Rimligen inser de att Sveriges exceptionella volymer på något sätt spelar in, men där går sannerligen gränsen för vad man kan skriva i demokraturens media. Alltså måste man begränsa sig till att tala om dessa "integrationsproblem" och pliktskyldigt beklaga att den där ministerposten, som skulle lösa alla problem, inte längre finns. Egentligen är det helt fantastiskt att vi gång på gång kan läsa om att Sverige är sämst på integration i Västvärlden, men utan att det någonsin sätts i samband med att vi också har det största inflödet i EU. Vad skulle denna integrationsminister göra för att absorbera 92 000 nyanlända från Afrika och Mellanöstern? Skicka ut pressmeddelanden om utmaningar och antiziganism, eller förlägga sitt kontor i Tensta under en vecka?

Marteus berör sedan en viktig aspekt, även om hon naturligtvis blir tvungen att dra irrelevanta slutsatser:

"I själva verket ter det sig snarast föråldrat att INTE ha en integrationspolitik. I Expressens serie "Det nya landet" berättar invandrare som kom hit på 1950- och 60-talet om hur integrationspolitiken såg ut då: Den fanns inte. Man kom hit, tog ett jobb och lärde sig svenska på jobbet, punkt slut.
Då handlade det om arbetskraftsinvandring från Norden och Europa, till ett industriland som skrek efter folk. I dag är Sverige ett sofistikerat, genomreglerat kunskaps- och tjänstesamhälle där man måste ha gymnasiebetyg för att få in en lilltå på arbetsmarknaden. Invandringen är större än någonsin, de flesta är flyktingar och anhöriga och många kommer från avlägsna, söndertrasade länder.
Utsikterna för att integrationen ska flyta på av sig själv i 2010-talets Sverige är minimal."

Exakt, eftersom de jugoslaviska och italienska arbetskraftsinvandrarna var efterfrågade, européer och hade ett arbete som väntade. Om Sverige hade tagit emot attraktiva individer, skulle ingen integrationspolitik behövas, eftersom en sådan individ själv skulle se till att lära sig svenska, passa in och ha sökt sig till Sverige av andra skäl än att vi råkar dela ut PUT som ingen annan. Jag har sagt det många gånger förut, men det behöver tydligen upprepas: Det finns ingen integrationspolitik i världen som kan absorbera ett årligt inflöde av tiotusentals personer från de mest avlägsna kulturerna. Marteus skriver att integrationen inte kan flyta på av sig själv, och menar med det att en integrationspolitik behövs, men sanningen är att integrationen aldrig kommer att fungera, alldeles oavsett om vi har noll, en eller två integrationsministrar.




Amanda Björkman kan vara något på spåren, när hon menar att skälet till att Löfven strukit Billströms och Ullenhags poster är att man överhuvudtaget inte vill tänka på frågan, särskilt inte efter SDs framgångar:

"Orsaken till det är att frågan är obekväm. Det går bara att spekulera om hur Sverigedemokraternas framgångar har påverkat Socialdemokraterna, men tydligt är att Löfven under mandatperioden har blivit allt mer ängslig."

Denna Amanda Björkman är initiativtagare till ännu ett av dessa politiskt korrekta projekt, Sverigesresurser.se, hittills okänt för mig:

"På Sverigesresurser.se pågår debatten om integration. Här får seriösa
debattörer ge sina svar på Sveriges viktigaste fråga."  

"Vi drivs av övertygelsen om att Sverige har mängder av outnyttjade
resurser som väntar på att frigöras. En seriös debatt är ett viktigt steg
på vägen dit."

Som vi förstår, innebär "seriösa debattörer" alla som inte är invandringskritiker, medan "resurser" betyder arbetslösa invandrare. Amanda Björkman fortsätter med en nödvändigt idiotisk formulering kring SDs framgångar:

"Man kan tycka att valets oturstal 13 procent borde ha fungerat som en väckarklocka: Invandring och integration är frågor som väljarna oroar sig över och som den nytillträdda regeringen måste formulera svar på."

Visst, lycka till med kombinationen fortsatt massinvandring och svar på människors oro. Så länge som både moderater och socialdemokrater glatt låter migrationspolitiken dikteras av Miljöpartiet är det full fart mot undergången som gäller, och det kan inte döljas genom pedagogiska pekfingrar.


Amanda Björkman, 26

En mycket typisk mening dyker upp i texten:

"En fungerande integration är en förutsättning för en liberal invandringspolitik även på sikt."

Då är det ju synd att förutsättningen för fungerande integration är ett strypt tillflöde av nya utmaningar. Det är också intressant att det i Sverige är omöjligt att vilja ha en fungerande integration för landets bästa, utan enbart för att flödet ohämmat ska fortsätta.







15 kommentarer:

  1. En annan sak behöver upprepas om och om igen:

    Det svenska ursprungsfolket har ALDRIG TILLFRÅGATS om vi vi ha en enorm invasion av utlänningar till VÅRT LAND!!!

    (Bilden överst är oerhört träffande och kul)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synd att den skojige bilden på Ullenhag togs bort!

      Radera
    2. Ja, den är egentligen klockren i sammanhanget, men jag tycker att satiriska bilder med pratbubblor tar bort lite av seriositeten. Den nya bilden visar egentligen samma sak, fast mer subtilt...Därför ändring.

      Radera
  2. Vilken otrolig produktivitet! Hatten av!

    SvaraRadera
  3. Fråga inte vad Sverige kan göra för invandrarna utan vad invandrarna kan göra för Sverige.

    Och ljug inte. Minska fokus på det så kallade integrationsarbetet (vad Sverige kan göra för invandrarna) och ställ krav på att invandrare solidariskt ska arbeta för ett bättre Sverige. Varför ska man ställa mindre krav på ett lojalt samhällsbyggande när det gäller invandrare? Man ska försörja sig själv om man inte är sjuk eller handikappad, man ska ställa upp på de grundläggande värderingar som vi har här i landet, man ska lära sig svenska och göra sig anställningsbar istället för att propsa på särrättigheter (nikab). Det är den svenska synen på kvinnor och religionsfrihet som gäller. Det är inte förhandlingsbart på något enkelt sätt. Sådant växer fram över generationer och kastas inte äver ända genom hastiga beslut.

    Kräv respekt för vårt land och vårt kulturarv. Kasta ut politiker som inte förstår att vi har ett kulturarv att värna. Vad är det de egentligen påstår? Att allt vi har gjort hittills här i landet och som gjort oss till ett av världens främsta länder när det gäller forskning, kultur och samhällsansvar inte alls är något värdefullt. Det är att spotta på vad svenskar sedan generationer byggt upp: vårt land och vårt kulturarv.

    Och tro nu inte att jag är någon extrem nationalist. Tvärtom kommer jag från gråsossars led. Men någon stolthet får man ha.

    SvaraRadera
  4. "Amanda Björkman, 26 år gammal"... Sverige är nog det enda land i världen där oerfarna 26-åringar tror sig vara auktoriteter och outsinliga brunnar av visdom.

    SvaraRadera
  5. De politiker och journalister som inte ser det urenkla sambandet mellan en icke-fungerande integration och den extrema nivån på antalet invandrare och vilka underutvecklade länder de kommer från borde inte ens få kalla sig för politiker och politiska journalister. Etiketter som "politiska mytomaner", "politiska analfabeter" och "propagandister" passar dem bättre. De politiska journalister som verkligen inte ser elefanten mitt i rummet borde sadla om till att börja skriva om hälsa, resor, trädgård, restaurangguider eller vad tusan som helst som ligger så långt ifrån politiskt tänkande som möjligt.

    Att analfabeter och mkt lågutbildade invandrare från Somalia, Etiopien, Irak, Afghanistan och liknande länder inte har en chans att komma in på den svenska arbetsmarknaden förrän de skolats och omskolats om 7-10 år är självklart när man läser följande stycke ur Arnstberg och Sandelins Invandring och mörkläggning:
    "I Sverige är bara två och en halv procent av den totala arbetsmarknaden tillgänglig för lågkvalificerad arbetskraft, jämfört med 17 % i genomsnitt för EU-länderna. Industrijobben är i Sverige näst intill utdöende och har halverats till ca 600 000 sedan 1965, en minskning som fortsätter."

    Generellt sett finns det en verklighetsfrånvänd överskattning om politikernas makt och möjligheter att driva på samhällsutvecklingen i positiv riktning. Politikerna kan med högröd ansiktfärg och darr på rösten lova nya jobb, bättre skola, nya bostäder (som långt ifrån alla har råd att bo i), stimulera industrin till fler investeringar etc... Men om man inte ens avlägsnar det allvarligaste problemet i samhällsutvecklingen så kommer man att stå och stampa på samma fläck, tills utvecklingen driver oss till ruinens brant och det inte längre finns någon välfärd eller trygghet att värna om. Och ständigt måste de hitta på nya patetiska ursäkter till varför de misslyckas. Det blandkulturella exxprerimentet är dödfött från början när det som ska blandas är kunskapssamhälle och medeltida kulturer. Konstgjorda jobb som beredskapsarbeten går naturligtvis att fixa och ösa ännu mer pengar över skolor i utanförskapsområden i tron att pengar löser allting som .t.ex. mobbing, våld mot lärare och elever, skolbränder och anarki i klassrummen. Det är bara konstgjorda lösningar som är sämre än de ansiktsoperationer som gamla filmstjärnor gör och som i alla fall måste göra nya ansiktsoperationer när huden fortsätter att släppa i och med åldrandet inte går att stoppa.

    Stig

    SvaraRadera
  6. Apropå det sista; makarna Pekgul är inne på samma i sin bok Jag är ju svensk (2014). De avslutar boken med: "Europas länder kommer aldrig att bli etniskt homogena. Att bygga fungerande mångkulturella samhällen är en ödesfråga."

    SvaraRadera
  7. Jag skulle vilja se Tobbe kommentera hos Ledarsidorna.se - framförallt behöver Westerholm lite "utmaning" när det gäller muslimer och islam(ism). Han brukar gå igång på det.
    Sen vill jag bara säga att det finns en värre "dysterkvist" än Tobbe, och det är Karl-Olov Arnstberg (ej att förväxla med Arnstad, lol), som jag tror hamnar ganska rätt i sina analyser - dystofob, finns det begreppet?
    http://morklaggning.wordpress.com/2014/10/03/meningslost/
    http://morklaggning.wordpress.com/2014/10/02/goodbye-sweden/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, jag ser mig inte som en "dysterkvist". Jag lyfter fram dagens idiotier, men har inte gett upp hoppet om en vändning...

      Radera
    2. Nej, inte jag heller egentligen; det var därför jag var noga med att sätta det inom citationstecken. Men jag själv börjar mindre och mindre tro på en vändning - åtminstone genom politiska beslut. Jag tror det blir en utplaning på höga nivåer och därefter kanske en svag återgång när våra "kära" migranter inte finner det lönt att ta sig hela vägen till Sverige längre och en del av dem som redan är här hellre flyttar hem igen än stannar i s k utanförskap

      Låt mig citera lite mer av Arnstberg:
      -Det är inte bara så att vi fyller på landet med kostsamma nya medborgare i en takt och omfattning som inget annat land, utan konsekvensen blir att många ur det högpresterande elitskiktet (naturligtvis också de invandrare som platsar där) kommer att lämna Sverige. Höga skatter men alldeles för lite tillbaka, därför att hur ska annars alla dessa nya medborgare försörjas. De med ett arbetsmarknadsperspektiv mest attraktiva sticker, samtidigt som vi får allt fler i gärsgårdsserien. Och nu kommer den insikt som gör mest ont: detta är en irreversibel process!

      Radera
    3. Apropå Johan Westerholm på "ledarsidorna.se".Han skriver om avskaffandet av integrationsministerposten och om Löfvéns prinip om alla ministrars ansvar för integrationen: "Att gå efter principen ”allas ansvar” brukar landa i att det till slut blir ”ingens ansvar” och jag hade sannolikt valt en annan lösning, trots de ädla motiven. Varför? Enkelt. Sverigedemokraterna har gått ”bananas” över detta samt att socialdemokraterna nu anslutit sig till Alliansens i allt väsentligt liberala invandringspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet. Det kommer krävas att alla ministrar kan stå upp i debatt mot Jimmie Åkesson som pluggat detta område i snart femton år. Och en rask sökning på nätet ger intrycket av att Sverigedemokraterna kommer jaga regeringen på detta område oavsett debattämne då regeringen sagt att det ska prägla alla områden....Jag är inte säker på att Stefan Löfven kommer känna sig så bekväm med att varje debatt i kammaren kommer präglas av detta...". Jag tror Johan Westerholm har gjort en korrekt bedömning. Om Löfvéns skäl att avskaffa integrationsministerposten var att försöka desarmera invandringsfrågan så tror jag att han har begått ett misstag. Förövrigt så tror jag inte invandringsfrågan går att desarmera så länge politiken inte ändras 180 grader. Verkligheten knackar på.//Lars Carlsson

      Radera
  8. "det bara är i stillheten som blodet slutar koka" (Thomas Nydahl)

    SvaraRadera
  9. "Amanda Björkman kan vara något på spåren, när hon menar att skälet till att Löfven strukit Billströms och Ullenhags poster är att man överhuvudtaget inte vill tänka på frågan, särskilt inte efter SDs framgångar"

    Som jag ser det är det alldeles uppenbart att sossarna stoppar huvudet i sanden i fråga om invandring/asylmottagning/integration. De behandlar området som en icke-fråga. De agerar som om det är självklart att massinvandringen ska rulla på som tidigare, att det inte finns något folkligt motstånd mot alltför hög invandring, att det inte finns några integrationsproblem (möjligen bortsett från arbetslösheten, men den definieras inte som ett invandringsrelaterat problem), och att SD är ett marginellt missnöjesparti som kan ignoreras.

    Detta kommer förstås att straffa sig. Men vad annat kan de göra? Det rimliga agerandet vore att öppna för ett närmande gentemot SD och att åtminstone börja diskutera om Sverige i längden kan klara obegränsad asyl- och anhöriginvandring. Men detta anses politiskt omöjligt. Samtidigt finns det inga fungerande integrationsåtgärder, eftersom volymerna i sig gör problemet ohanterligt. Alltså väljer man att låtsas som ingenting.

    SvaraRadera