lördag 1 augusti 2015

Vänsterns enorma fixering vid SD




Jesper Nilsson har fått sina 15 minuter av berömmelse, vilket ledde till den acceptans inom identitetsvänstern han sökte. Någon tycker säkert att jag överhuvudtaget inte skulle ha uppmärksammat honom, men eftersom han fick det mediala genomslag vi alla kunde ha förväntat oss, tyckte jag att det fanns anledning att kommentera skeendet, även om han som person naturligtvis är helt ointressant. Den lilla historien var intressant eftersom det ännu en gång satte ljuset på hur vänstern och media fungerar i Sverige. Ett inlägg av vänstermänniskan och "Motargument"-grundaren Johan Löfström, som lyfte fram min kommentar om Jesper Nilssons utspel, fick mig återigen att fundera kring vänsterns enorma fixering vid SD.


Just "trampade på tårna och kränkta" är ett uttryck som Löfström verkar vara mycket nöjd med, ty det återkommer ofta när han ska kommentera oliktänkande. Jag är inte det minsta kränkt över att någon lämnar SD, eftersom det är helt naturligt att människor kommer och går ur de olika partierna, men jag tyckte som sagt att dramaturgin kring det hela var intressant. Det är endast Jesper Nilssons falska vänner inom vänstern som uppfattar det som att han nu "tänker själv", vilket han alltså inte ska ha gjort under den tid han verkade inom SD. I själva verket ger den där berömda texten, som ger vänstern tårar av sinnesrörelse, just ett intryck av att komma från någon som inte "tänker själv", eftersom den är så fylld av identitetsvänsterns alla floskler. Få sverigedemokrater skulle tala om att "objektifiera kvinnors kroppar" eller "järnrörsskandalen".

Så kommer vi då till den här gamla uppfattningen om SD som en "sekt". En av Löfströms trogna följare kan skjuta in att han minsann sagt det långt tidigare:


I verkligheten är det svårt att se något riksdagsparti som en sekt, då de alla deltar i samhällsdebatten och det parlamentariska arbetet på något sätt, vilket inte exempelvis Plymouth-bröderna gör. Den politiska gruppering som i så fall ligger närmast, skulle jag säga är just identitetsvänstern, med sina mycket speciella ståndpunkter och språkbruk. Sannolikt är de övertygade om att "intersektionalism" och "rasifiering" är viktiga begrepp för gemene man och att det är helt naturligt att säga "hen" och "en". Anledningen till att SD av dessa människor ses som en sekt verkar framför allt handla om att sverigedemokrater skulle vända taggarna utåt och inte ta till sig kritik. Att medlemmar och sympatisörer står upp för ett parti som konstant demoniseras i medierna och ska isoleras i politiska sammanhang är dock inte särskilt märkligt. Det talas också gärna om en "SD-svans" och "fotsoldater" på nätet, vilket alltså betecknar alla de vanliga människor som bemöter medial svartmålning. Det räcker emellertid att titta in på Twitter för att se att det sannerligen även finns en "vänstersvans".

Vänstersvansen älskar att tala om SD och hur dumma partiets företrädare och sympatisörer är. Ovan nämnde Johan Löfström har vigt sitt liv åt detta. Han vill få Jesper att skriva om tomma stolar i kommunerna, medan ett nytt projekt går ut på att identifiera andra som har lämnat partiet:



Foton av klippta SD-kort känns alltså som ett viktigt verktyg i vänsterkampen? Möjligen ser Johan även mitt inlägg som "en stor del av jobbet", men jag understryker ännu en gång att jag inte är det minsta bitter eller hatisk. Parallellt med all kartläggning, som ju vänstermänniskor är besatta av, driver Johan också ett "konstprojekt", som består av fula bilder som på något sätt ska vara emot SD:





Nu blev det ännu en gång ett sådant där "långt och tråkigt" inlägg, men min poäng var att belysa hur fullständigt handfallna vänstern står inför SD:s framgångar, trots att frågan engagerar dem i så hög grad. Att skrika "rasist" och försöka teckna Jimmie Åkesson som en katt kommer inte att stoppa SD. Inte heller den eviga vänsterhistorien om hur de stackars marginaliserade och lurade väljarna egentligen vill ha vänsterpolitik. Om inte SD fanns på spelplanen, är jag övertygad om att dessa vänstermänniskor skulle ägna all sin energi åt Moderaterna, vilket visar att det finns något inneboende behov av att demonisera motståndare. Jag är själv tillräckligt gammal för att minnas den tid då det värsta man kunde vara i Sverige var moderat, eftersom de i vänsterns värld var "egoister" och bara "för de rika". Nu minns jag inte om "människosyn" då hade uppfunnits, men det skulle säkerligen ha kastats mot Moderaterna istället för mot SD.

För att förstå hur bisarr vänsterns fixering vid SD är, kan vi tänka oss omvända roller. En miljöpartist väljer att lämna partiet och hela den samlade SD-svansen blir lyrisk och hyllar den fantastiska människan. Det händer inte. Vänsterpartiet håller torgmöte och SD-anhängare dyker upp för att kasta föremål mot dem. Det händer inte heller.

Egentligen är det enkelt. Vänstern kan kartlägga och fördöma hur mycket de vill, men så länge de inte har någon som helst insikt kring invandringspolitikens problem kan de helt enkelt inte stoppa det folkliga missnöjet eller SD:s framgångar. Alternativt skulle de på ett övertygande sätt kunna förklara massinvandringens välsignelse, utan lögnaktiga rapporter och floskler om "främlingsfientlighet" och "människosyn".




10 kommentarer:

  1. Ja en röst på SD är såklart bara en bortkastad röst. Då kan man undra varför en del människor är så besatta av att hindra människor från att kasta bort sin röst...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vänsterlogik i ett nötskal. Samma logik säger att invandringen är lönsam men att alla kommuner måste dela på bördan.

      Radera
  2. F.ö. är det väl t.o.m. direkt uttalat att han "fick hjälp" att skriva den där texten? Och exakt vad innebär det att "tänka själv" egentligen? Allas tankar påverkas givetvis av omgivningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han fick hjälp av FI-aktivisten Aku Linda Berglind. Möjligen var det just hennes gunst han sökte.

      Radera
  3. "Det finns ingenting så intolerant som väns­tern. Det vet väl jag."
    Jan Guillou 2007

    SvaraRadera
  4. Bara ännu ett klockrent exempel på stollevänsterns förvirrade argumentation.
    Gapa "rasism" är ju det enda man har,sakpolitiska argument lyser helt med sin frånvaro och därför måste man helt och hållet debattera utifrån en moralisk synvinkel.
    Genom att demonisera SD,klippa och klistra,ljuga och förtala så skapar man ett monster som blir till ett alibi för det egna politiska engagemanget.
    Vidare skickar man sina "stormtrupper" att begå övergrepp på folkvalda och att sprida hot hat och våld anses legitimt genom nämnda demonisering.
    Verkligheten har för länge sedan krossat deras ideologiska visioner så det är egentligen inte konstigt att det låter som det gör.

    SvaraRadera
  5. Karikatyrer kan vara roliga när de framhäver typiska ansiktsdrag hos en känd person och karikatyrer känns meningsfulla när de har ett någorlunda intelligent budskap även om man inte ens håller med. Johan Löfströms imbecilla karikatyrer har däremot inget av detta, de är inte komiska alls av den enkla anledningen att de inte framhäver karaktäristiska anletsdrag utan är bara klumpiga nidbilder av ungefär samma slag som när småbarn gör teckningar av mamma och pappa.
    Och vari ligger det politiska budskapet i att jämföra Richard Jomshof frisyr och ansiktsform med ett ekollon???
    Johan Löfströms karikatyrer är enbart elaka och syftar enbart till att kränka och förnedra på exakt samma sätt som när ouppfostrade tonårsslynglar skriver/ritar fula saker på toaväggen. Det är bara de redan frälsta inom vänstermobben som skrattar och imponeras. Ren och skär elakhet ogillas faktiskt av de flesta människor och är ett direkt intelligensbefriat och emotionellt imbecillt sätt att försöka ragga nya anhängare.
    Johan Löfströms karikatyrer får mig också osökt att tänka på nazisternas nidbilder av judar som svartmuskiga skumma typer med girigt ansiktsuttryck.
    Om man som Johan Löfström flitigt använder sig av nazistiska propagandatekniker då har man med stor sannolikhet också samma sorts tankemönster som Goebbels & c/o och stalinismens propagandamaskin.
    Nazism och kommunism var/är två likasinnade och konkurrande ideologier (hälften av nazisterna i Berlin var f.d. kommunister enligt stadens polischef). De är två sidor av samma mynt och Johan Löfströms plakatpolitik och propagandatekniker är ett nutida och levande bevis på det.

    F.ö. var detta ännu en mycket bra artikel av dig Tobbe och tack för att det var ett sådant där "långt och tråkigt" inlägg... :-)

    Stig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stig din kommentarslusta borde generera en egen blogg eller ett alternativt samarbete med Tobias. Tänk på saken.
      /Emil

      Radera
  6. Det märks onekligen att vänstern har ett lägre IQ än riksgenomsnittet.

    SvaraRadera
  7. Så Åkesson ska liknas vid en cool katt, naturens mest fulländade jägare och samtidigt svenskarnas mest älskade keldjur.

    Jomshof är däremot ett ekollon. Livsfröet till Sveriges största, starkaste och mest långlivade organism som spelat jättestor roll i Sveriges historia.

    Jo, det känns som allt som kränkande karikatyrer...

    //Andreas

    SvaraRadera