Jens Orback levererar nya pinsamheter

Låt oss för ett ögonblick lämna terrorns Paris och titta på vad ett par socialdemokratiska tänkare levererade under gårdagen. Den förste av dessa blir Jens Orback, som skrev under den något otympliga och framför allt groteska rubriken "Vi är inte i närheten av gränsen för hur många vi kan ta emot". Efter en infantil jämförelse med en ö befolkad av 100 personer följer fler argument på samma nivå:

"Ändå ser vi dagligen krigsrubriker här och runt om i Europa. Ibland får man nästan intrycket av att det skulle vara här som krisen utspelar sig. Det är väl ändå Syriens folk som drabbats av katastrof – inte vi?"

Att det pågår fullt krig i Syrien betyder inte att mottagningssystemen för nyanlända inte kan vara överansträngda i Sverige. Dessutom har svenska politiker små möjligheter att göra särskilt mycket åt konflikter i Mellanöstern, medan de har fullt ansvar för hur Sverige utvecklas. Följaktligen ska de inte jämföra sina egna prestationer med hur krigsdrabbade länder i Mellanöstern ser ut. Just de här ropen på att det minsann är värre i Mellanöstern blir ju alltid lite av ett självmål, eftersom vi invandringskritiker menar att en massinvandring av människor från Mellanöstern leder till ett Mellanöstern här. Än så länge i mindre skala, med moskéer, utanförskapsområden och skottlossningar i dessa, men ju större andelen människor från en region blir, desto mer kommer Sverige att likna regionen ifråga. Så småningom kommer då den nästan obligatoriska referensen:

"Och kanske kan vi ändå lära av historien. När svenskarna som på 1800-talet emigrerade till USA kom fram till Ellis Island i New York fick de mat och hälsovård (om än i begränsad utsträckning). Ellis Island blev en av flera ”entry-points” från vilka man senare åkte vidare till olika delstater."

Ännu en gång måste jag upprepa mig och jag får be läsarna om ursäkt, även om det inte är mitt fel att dessa tyckare ständigt drar upp samma "argument". Det går helt enkelt inte att jämföra svensk invandring till 1800-talets USA med muslimsk invandring till 2000-talets Sverige. USA hade ingenting som liknar dagens svenska välfärdssystem, men minst lika viktigt för integrationen var att svenskarna var kristna européer som kom till ett land huvudsakligen befolkat av andra kristna européer.

Saknar vi inte ännu en vanlig, idiotisk jämförelse? Jo, men den kommer:

"Häromdagen fick jag frågan av SVT:s Rapport om var gränsen går för Sverige när det gäller antalet flyktingar. Det kan jag inte svara på – annat än att jag anser att vi är långt ifrån att passera denna gräns. Turkiet har tagit emot sju gånger fler flyktingar än alla EU-länder tillsammans. Är deras gräns passerad?"

Det är lättare att mäkta med hundratusentals flyktingar, som Turkiet, om ambitionen sträcker sig till att erbjuda tältplats. Är målet istället att de nyanlända ska få riktiga bostäder, sjukvård, skolgång och andra sociala förmåner, samt dessutom att de ska slå sig ned för gott och skaffa barn i det nya landet, då blir bördan många gånger större. Turkiet har närmare 80 miljoner muslimska invånare och har gräns mot Syrien, varför flykt dit är naturlig, vilket den inte på något sätt är genom flera länder för att hamna i norra Europa. När man som Orback befinner sig på barnets nivå blir det mesta enkelt:

"När människor söker skydd på sakliga grunder ska de tas emot. Om det inte fungerar så får vi utveckla systemet."

Självklart skulle vi kunna skapa ett system för att fylla Sverige med, säg, 500 000 nya medborgare från Afghanistan, Syrien, Somalia och Eritrea varje år. Vi lånar pengar från utlandet och sätter i rasande fart upp modulhus runtom i Sveriges glesbygd. Arbeten till de nya kommer fortfarande att saknas och någon infrastruktur i form av skolor och sjukhus hinner vi inte organisera. Några kontroller av de ankommande hinns inte heller med. Svenskar blir inom ett fåtal år en minoritet och andelen som försörjer välfärdsstaten i ännu högre grad. Frågan kvarstår dock: Är detta scenario önskvärt?

När vi läser Jens Orbacks rader ska vi komma ihåg att han faktiskt har varit minister i detta land. För att försöka förstå hans tankevärld kanske vi också bör minnas vad han sade 2004, när han ville understryka muslimers rättigheter efter muslimska attentat i Nederländerna:

"Det är också ett försvar för dig och mig, att någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi dom andras rätt ja då går vi lite tryggare."