Nisha Besara känner sig diskriminerad

Nisha Besara i sitt utanförskap, med
lika diskriminerade Alexandra Pascalidou.

I dagens Expressen skriver Nisha Besara en form av dikt som handlar om hur hon valts bort i olika ansökningsprocesser och ska föreställa vad rekryterare har sagt till henne, vilket troligen är uppdiktat, och vad hon svarade dessa, vilket sannolikt har formulerats långt i efterhand. Hela texten följer mönstret som stakas ut i första stycket:

"De sa till mig: Du är en otraditionell kandidat.
De sa till mig: Du är för olik vår nuvarande vd.
Jag sa: Ja, till det yttre."

Dessa fyndiga repliker varvas med mer reflekterande avsnitt:

"Rekryterarna som jag har mött har kallat mig olika saker. Du är ett wildcard. Du är ett osäkert kort. Du är en kandidat från sidan av. Rekryterarna bad mig att komma över 'den där' attityden. De viftade bort min frustration och menade att det jag har mött inte är något konstigt. När jag ville för mycket sa mina vänner att jag var påstridig, att jag skulle söka jobb på inte lika hög nivå. 'Det kommer!' När jag var orolig sa mina vänner att jag skulle sluta vara så brudig. 'Det löser sig!' "

Nisha Besara är 36 år gammal och har varit VD för Postkodlotteriets Kulturstiftelse, chefredaktör för Dagens Arena, ledarskribent på Aftonbladet, samt politiskt sakkunnig i Regeringskansliet. Ändå vill hon påstå att vägen till dessa poster har varit alldeles för lång, en fördröjning som hon naturligtvis anser komma ur etnisk diskriminering. Självförtroendet är det nämligen inget fel på:

"De sa till mig: Du är fantastisk!
De sa till mig: Men vi är för fega."

"Vi sa till oss: Om inte ens Nisha Besara får ett jobb, hur ska det gå för oss andra?"

"De sa till mig: Du är en stjärna.
De sa till mig: Om vi ger dig jobbet är vi rädda att någon annan tar dig ifrån oss inom kort.
Vilka andra stjärnor har de sagt det till? Hur ser de ut?"

Med den socialdemokratiske pressekreteraren Daniel Färm,
ledarskribenten Katrine Kielos och tidigare ministern
Leif Pagrotsky.

Etnisk diskriminering förekommer säkert här och där i det svenska samhället, liksom i övriga samhällen, men det är nog lätt att alltid tro att en avvisad ansökan alltid beror på just det, särskilt när man är så fantastisk som Nisha Besara tydligen är. I själva verket måste de flesta människor söka flera jobb innan man till slut får det där kontraktet, och få människor erbjuds VD-tjänsten direkt efter avslutad utbildning. Det är lätt att raljera över Nishas storslagna självbild och förväntningar på toppositioner, men hennes avslutning förklarar att det vore fel:

"Jag känner mig som en slocknad stjärna. Kallare och hårdare än förr.
Till er som vill säga: Du är otacksam. Du har ingenting att klaga på, med ett nytt toppjobb och ett helt uppslag i tidningen.
Till er vill jag säga: Ja, häll er frätande syra över mina spillror."

Festligt nog antyder Nisha själv att etniciteten borde lyftas fram, men då som en fördel:

"Vi kan ju inte säga upp alla på en gång och anställa på nytt för att få till mångfald. Det här är en svår fråga. Vem har sagt att det ska vara lätt med förändring? Vem har sagt att det kommer ett optimalt läge att göra om och göra rätt på? Det kommer inte."

I verkligheten är det nog så att Nisha Besara främst har haft fördel av sin etnicitet i sin karriär, särskilt som alla anställningar har skett inom medier och kultur. Det sägs att hon förekom i spekulationerna kring ny kulturminister 2014, en post som istället gick till Alice Bah Kuhnke. Är det någon som tror att Kuhnke var den absolut mest kvalificerade för den rollen?