Och i TV4:s morgonsoffa låter det som vanligt

Imorse gästades det politiskt korrekta radarparet Jenny Strömstedt och Steffo Törnquist i morgonsoffan av en borgare, en socialdemokrat och en kommunist, för att diskutera SD:s flygblad och asylhaveriet. America Vera-Zavala presenterades dessutom som "dramatiker", och inte som det mer relevanta "vänsterpartist".

Jag ska erkänna att jag själv inte riktigt förstår flygbladsaktionen. Den kan förstås ses som att man verkligen gör någonting konkret, men på plats har den sannolikt ingen större effekt och effekten på den svenska publiken störs något av de inkorrekta uppgifterna. Den har dock haft en festlig följd, då figurer ur etablissemanget noggrant har fått påpeka att man i Sverige visst får boende och pengar, samt att det inte alls är förbjudet med heltäckande slöjor eller halalslakt.

Om vi övergår till själva inslaget så är det bisarrt, även om det knappast är ovanligt, att man för att diskutera SD bjuder in tre meningsmotståndare, men ingen sverigedemokrat, vilket även är märkligt om man ska diskutera asylhaveriet. Att programledarna dessutom agerar som ytterligare två motståndare gör det hela än mer absurt. I det sammanhanget blir det speciellt komiskt när Thomas Bodström raljerar om "PK-klubben", som om det vore en sverigedemokratisk vanföreställning. Mycket av det han säger för övrigt är relativt vettigt, till exempel att blockpolitiken gynnar SD, men vad han inte säger är att ett samgående mellan dessa block, vilket vi ju ser allt mer, gynnar SD i ännu högre grad. Han konstaterar sedan mycket riktigt att "ju mer Sverigedemokraterna är med, oavsett om det är kritik eller inte, desto mer växer de". Kanske är det rentav så att det finns en kvalitet hos partiet som allt fler upptäcker ju mer partiet och dess frågor uppmärksammas?

När "debatten" sedan övergår till att handla om regeringens beslut om gränskontroller hamnar America Vera-Zavala direkt i den felaktiga bild om "stängda gränser" som nu kvids fram av vänstermänniskor över hela fältet. Om jag nu ska säga någonting positivt om regeringen, och det brukar vara svårt, är det att jag faktiskt inte tror att initiativet är ett utslag av "signalpolitik", utan helt enkelt en panikåtgärd i den akuta situationen. Asyl- och anhöriginvandringen har förstås varit alldeles för omfattande under en längre tid, men bristningsgränsen anses nådd när det inte ens går att skaffa fram tak över huvudet för de ankommande. Detta bekymrar förstås inte inbitna vänstermänniskor, eftersom de rör sig på ett högre plan, där signaler och ideologi är viktigare och det säkert finns boende någonstans, kanske om man letar hos "de rika". 

Att det skulle vara bra att stoppa kriget håller de flesta med om, men det har inte med saken att göra, särskilt som det faktiskt pågår fler krig i världen och asylströmmarna till Sverige handlar om att det anses vara ett attraktivt land. I samband med America Vera-Zavalas svammel om krig, kan det också vara värt att påpeka att den största gruppen faktiskt utgörs av afghaner. Visst skulle man kunna säga att Afghanistan på något sätt är i krig, men det har i så fall pågått i många år.

Hursomhelst, den stora frågan kvarstår: Hur länge till kommer svensk etablerad media se ut på detta sätt, där en debatt består av tre, fem inkluderat de partiska programledarna, personer som i allt väsentligt tycker samma sak?