Ännu ett tvetydigt alster från Herman Lindqvist

Det förblir svårt att veta var man har historikern Herman Lindqvist politiskt. En del menar att han mellan skål och vägg är nationalist och invandringskritiker, vilket skulle vara fullt naturligt för en bildad och historiskt intresserad man, men hans krönikor är i stort sett alltid ytterst tvetydiga.

Dagens alster har fått rubriken "Har Polen glömt sin egen historia?", vilket direkt får oss att anta att detta lands historia borde göra befolkningen ödmjuk och positivt inställd till en stor invandring av muslimer. Det är också vad ingressen innebär:

"Varför vägrar Polen, ett stort land med cirka 40 miljoner invånare och goda konjunkturer, att ta emot flyktingar från Mellanöstern och Afrika? Har de glömt sin egen dramatiska historia med hundratusentals polska flyktingar undan förtryck, krig och massakrer?"

Varför skulle något europeiskt land vilja ta emot asylinvandrare från Afrika och Mellanöstern? Den egna historien, i Sveriges fall den ständigt använda utvandringen till USA under 1800-talet, är helt irrelevant i sammanhanget. Lindqvist fortsätter:

"Efter andra världskriget blev det förr så mångkulturella Polen ett homogent land. Mindre än 1 procent av befolkningen är född utomlands. Många polacker på landsorten har aldrig mött en utlänning."

Att säga att Polen tidigare var "mångkulturellt" är en något försåtlig och förljugen beskrivning. Att andra europeiska folk är en del av statsbildningen, i Polens fall till exempel tyskar och ukrainare, är inte vad "mångkulturellt" idag betyder. Även om Sverige sägs det från det vanliga hållet att landet alltid har varit mångkulturellt och haft invandring, vilket gärna exemplifieras med de berömda vallonerna. Beskrivningen förblir lögnaktig. Lite senare utvecklar Lindqvist tanken:

"Under flera hundra år, från 1500-talet fram till andra världskriget var Polen ett mångkulturellt land, en mötesplats för många språk och alla Europas religioner. Katoliker, ortodoxa, protestanter, judar och muslimer levde sida vid sida. Det polsk-litauiska samväldet sträckte sig under sin glans dagar från Östersjön till Svarta Havet. Där talades polska, rutenska (som senare blir vitryska och ukrainska), tyska och jiddisch. Latin var inte bara språket för de lärde utan även för en stor del av ämbetsmännen i administrationen."

Att nämna tre kristna inriktningar som exempel på "mångkultur" är också att ta i lite väl mycket. Att Lindqvist nämner muslimer, beror förstås på att det idag är den grupp som skulle vara aktuell. Vad det handlar om är huvudsakligen tatarer, som på 1300-talet började bosätta sig i landet. På 1600-talet uppgick antalet av dessa muslimer till 15 000, i en befolkning på totalt 8 miljoner. Det är i runda slängar vad som kommer till Sverige varje månad.

7 000 personer demonstrerar mot asylmottagning
i Warszawa i september i år.

Så svänger då Lindqvist i vanlig ordning, när han uppvisar en viss förståelse för polackers skepsis inför islam:

"Hundratusentals polacker har själva på nära håll i Paris, London och Berlin upplevt gettoliknande förorter och rasistupplopp. Så kom 9/11 i New York, följt av attentat i flera andra städer och nu senast terroristattackerna i Paris. Islam framstår i media som synonymt med terrorism. Ingen polack vill ha terrorn och getton i det egna hemlandet."

Nej, det är just det vi européer inte vill ha. Texten bjuder på ännu en insikt:

"För majoriteten av polackerna var det därför naturligt att nyligen välja ett parti som lovade slå vakt om Polen. De menar att en regerings främsta uppgift måste vara att alltid i första hand värna det egna landets intressen, trygga de egna medborgarnas liv och utveckling."

Det är exakt det som en regering ska göra, även om tanken förefaller fullständigt främmande i världssamvetet och den humanitära stormakten Sverige. Så blir det dags för Lindqvist att återigen svänga åt andra hållet:

"De nuvarande polska makthavarna spär på främlingsfientligheten med skrämselpropaganda. Många tidningar och sociala media sprider falska nyheter om flyktingars och invandrares påstådda våldsbrott. Resultatet är att polackerna går i försvarsställning och värjer sig mot den stora flyktingströmmen i Europa, som de ser som ett hot." 

Vi vet att det inte behövs någon "skrämselpropaganda" eller "falska nyheter" på detta område. I alla europeiska länder är samma grupper överrepresenterade, respektive underrepresenterade, när det gäller kriminalitet. Avslutningen blir intressant och understryker ännu en gång Lindqvists tvetydighet:

"Det är detta Polen, som den nya katolsk-nationalistiska regeringen tog över i somras och med bred majoritet i parlamentet vill omvandla enligt sitt eget partiprogram, oberörd av kritik från andra länder i EU. I det programmet finns ingen plats för muslimsk massinvandring."

Observera att han verkligen skriver "massinvandring", ett ord som enbart används av vår kontinents invandringskritiker. Jag tror inte att det finns en enda europeisk befolkning, kanske inte ens bosnier eller albaner, som vill ha muslimsk massinvandring.

Som sagt, jag har svårt att förstå mig på Herman Lindqvist. Han bjuder inte enbart på historiska fakta, utan verkar för det mesta också vilja säga någonting. Det är dock vanskligt att förstå vad, då hans inlägg genomgående spretar åt olika håll. Vill han försiktigt framföra kritik mot invandringspolitiken, men samtidigt se till att säkra upp genom att använda etablissemangets floskler och formuleringar?