Bo Pellnäs och 1800-talsmänniskan

Då dessa två figurer ser sig som "arbetare",
innebär kritik mot undermåligt språkbruk "klassförakt".

De senaste två dagarna har det varit något magert med inlägg på denna sida, vilket jag vill hävda inte beror på egen lättja, utan på mindre aktivitet i medierna. Twittervänsterns hyllningar av Fredrik Virtanens senaste alster, en ganska säker indikator på att någonting är uselt, gjorde att jag ett tag funderade på ett ta upp det här:

Till att börja med är det lite roligt att jag endast känner till dessa hyllningar eftersom Fredrik Virtanen själv retweetade dem. De brukar göra det, dessa krönikörer. Jag tänkte som sagt att det här borde finnas en text att bemöta, men sedan läste jag den. Rubriken är satt till "Förlåt att jag svär, jag är arbetarklass" och texten handlar ungefär om att Virtanen skulle vara arbetarklass, att han är socialist, och så något om att patriotiska partier är dåliga. Att svordomar ingår har ingenting med klass att göra, utan är närmast obligatoriska då vänstern vill försöka säga någonting som för dem är viktigt. Jag utmanar er att läsa stycket och i kommentarsfältet ange vad som kan ha varit "så bra av Virtanen".

Denna måhända ointressanta inledning skulle tjäna till att dels urskulda den i min mening alltför låga aktiviteten på denna sida de senaste två dagarna, dels visa vilket arbete det trots allt innebär att i dagens etablerade media finna någonting som ens är värt att kommentera.

För att bjuda på någon sorts substans, tänkte jag att vi istället kunde titta på ett inlägg som visserligen publicerades i torsdags, men främst har uppmärksammats idag. Det är skrivet av Bo Pellnäs, som genom internationella militära uppdrag och skrivandet av ett par böcker borde ha någonting intressant att säga. Tonen och insiktsfullheten sätts dock direkt genom rubriken "Dessa 1800-talsmänniskor".

Precis som jag just gjorde, inleder han med att meddela att han har svårt att komma på någonting vettigt att skriva, men hittar sedan en infallsvinkel genom att, föga originellt, attackera Europas patriotiska partier:

"Sverige måste beslutsamt och tydligt bidra till att hejda den Europeiska Unionens pågående sönderfall. I land efter land hotas nu unionen av ultranationella politiker, som opportunistiskt och hänsynslöst spelar på människors rädsla och främlingsfientlighet. Inte sällan för att främja den personliga makten."

Jag undrar fortfarande varför alla andra partier anses ta upp berättigade frågor och föra fram legitim kritik, medan patriotiska partier alltid "spelar på" eller "utnyttjar" sina kärnfrågor. Jag vet att ni har hört mig säga det förut, men "främlingsfientlighet" är ett av alla dessa nonsensord och kritik mot EU och massinvandring behöver inte alls bottna i någon rädsla. Huruvida vissa politiker vill "främja den personliga makten" är svårt att avgöra, men jag tror inte att Jimmie Åkesson eller Marine Le Pen drivs mer av denna faktor än till exempel Gustav Fridolin och Veronica Palm. De ovan beskrivna politikerna ska sedan räknas upp:

"Jaroslaw Kaczynski i Polen, Viktor Orban i Ungern, Marine Le Pen i Frankrike, Timo Soini i Finland, Jimmy Åkesson i Sverige, Pia Kjærsgaard i Danmark och Siv Jensen i Norge måste bemötas, deras förledande retorik avslöjas så att alla ser dem som de 1800-talsmännniskor de i realiteten är."

Jag vet inte riktigt hur Pellnäs har gjort sitt urval, men uppräkningen avslöjar en hel del. Spelar det någon roll att han stavar fel på Åkessons förnamn? Ja, jag tycker faktiskt det, då det indikerar att inte heller analysen är särskilt noggrant gjord. Vidare är inte Pia Kjærsgaard längre ledare för Dansk Folkeparti, utan Kristian Thulesen Dahl, dessutom sedan tre år. De nämnda personerna representerar också partier med stora olikheter.

Pellnäs uslaste drag är att föraktfullt kalla dessa personer för "1800-talsmänniskor", vilket som vanligt ska visa att de inte har förmått anpassa sig till den moderna tiden, vars viktigaste komponent är öppna gränser och nationalstaternas avskaffande. Det stämmer att tanken om nationalstaten växte fram under 1800-talet, men det är inte samma sak som att globalism och muslimsk expansion måste vara framtiden.

Det spårar sedan ur rejält:

"Får de hållas riskerar våra barnbarn att dö i ett nytt stort europeiskt krig. Du tror att jag överdriver? Då ska Du noga lyssna till vad de säger. Det är tydligt vart de kan komma att föra oss." 

Bo Pellnäs är trots allt något av en militär analytiker och det skulle därför ha varit intressant om han hade kunnat utveckla denna tanke eller komma med någon sorts bevisföring. Någon sådan får vi förstås inte. Istället kommer då de där metaforerna och bildspråket som är populärt i politiskt korrekta kretsar:

"Av ett historiskt arv som fortfarande lever sitt krälande och dolda liv i många nationers mörka källarutrymmen och som snabbt kan utvecklas till dödliga monster väl släppta ut i dagsljuset."

För att inte tala om alla kalla vindar och mörka strömningar. Dagens europeiska nationalism handlar inte om att plocka fram något historiskt arv från 1800-talet, utan är framför allt en reaktion på EU:s federala mål och massinvandringens förödande konsekvenser. Det blir sedan dags för det där självmålet som ofta uppstår i dessa sammanhang:

"Tro inte att människor på Balkan är grymmare än vi eller mer omoraliska. Men fast de länge hade levt tillsammans tvekade de inte att på 1990-talet döda varandra när misstron mot grannarna väl var väckt, rädslan växte och snart var förvandlad till hat."

Det där kan ju diskuteras, till exempel med bakgrund av att tyskarna under andra världskriget många gånger förfärades av Ustasjas metoder och framfart, och åtminstone vid ett tillfälle kände sig nödgade att militärt befria ett av Kroatiens koncentrationsläger. Självmålet består dock i att Pellnäs använder just ett mångkulturellt, om än inte i dagens betydelse, land som exempel. Uppenbarligen fungerade det inte att fösa samman grannfolk i en stat, varför man kan fråga sig hur Afrika och Mellanöstern friktionsfritt ska inlemmas i Europa. Ännu ett litet självmål presenteras när Ryssland som vanligt ska kritiseras:

"Det är ingen tillfällighet att politiker som Orban och Le Pen har bra relationer med den ryske presidenten Putin. Nedmonteringen av fria medier och demokrati i Ryssland stöds av en kraftfull propaganda, som på kort tid förändrat ryssarnas syn på sig själva och sin nation."

Det är ju exakt den roll medierna i Sverige har. I viss mån har de säkerligen också förändrat många svenskars syn på sig själva, som slumpmässiga invånare i ett land utan folk eller egen kultur. Från Bengt Magnussons attacker under TV4:s julvaka, till den oändliga strömmen av krönikor i de tryckta medierna, inpräntas budskapet att svensken inte har rätt till något eget land och att alla invändningar mot det pågående folkutbytet utgör rasism och är förkastliga. Pellnäs alster håller inte en särskilt hög intellektuell nivå, men jag kan åtminstone instämma i hans avslutning:

"För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras."