Vänsterns fixering vid politiska motståndare

I Expressen skriver idag oftast utmärkta Anna Dahlberg om vänsterns brist på egen debatt och hur de är mer sysselsatta av att fundera kring vad högern gör:

"Det har knappt gått en dag sedan i somras utan en text om hur den svenska högern mår. Sida upp och sida ner har det gjorts analyser av hur konfliktlinjerna går och vilka debattörer som ska placeras in i vilket läger. Är det liberaler mot konservativa? Realister mot idealister? Eller är det bara den liberala familjen som har blivit så vittförgrenad och norénskt grälsjuk? Intresset har varit omättligt för att dechiffrera idéutvecklingen på borgerliga ledarsidor."

Beskrivningen är helt korrekt. Personer som Anders Lindberg och många andra älskar att läsa borgerliga ledarsidor för att leta upp passager som de själva inte tycker är acceptabla. De förfäras när Ivar Arpi eller Per Gudmundson skriver om invandring eller terrorism, och lyfter fram liberaler som vill ha fri invandring som personer som på något sätt står emot de kalla vindarna. Dessutom verkar dessa vänstermänniskor närmast patologiskt besatta av SD, där ett mindre genomtänkt uttalande från en sverigedemokrat delas i all oändlighet. Däremot saknas en debatt om politikens innehåll mellan vänstermänniskorna själva:

"Det blir ingen levande idédebatt där vänsterprofiler intar olika hållningar i synen på fri rörlighet, välfärd och jämlikhet exempelvis. En dubbelsuck på Twitter får räcka."

Just Twitter är vänstermänniskornas favoritforum, eftersom formatet är alldeles tillräckligt för att lyfta fram någonting en borgerlig skribent eller sverigedemokrat har sagt, för att sedan håna detta. Någon verklig debatt kan däremot inte föras där. Anna Dahlberg har ytterligare en poäng:

"Visst har fakta alltmer politiserats på båda sidor i debatten. Men vänstern skiljer sig ändå från borgerligheten i det öppna ointresset för att ta reda på hur saker och ting ligger till." 

Som för att understryka Dahlbergs poäng, kommenteras hennes inlägg av vänstermänniskan Jonna Sima, givetvis på Twitter:

Observera att hon alltså inte bara helt bortser från Anna Dahlbergs poänger, utan dessutom får med tillmälet "domedagshögern". Så brukar de hålla på: SD kallas genomgående för fascister, medan borgerliga skribenter blir "bombhögern" eller, som här, "domedagshögern". För övrigt älskar jag debatter mellan Jonna Sima och Alice Teodorescu, där skillnaden i analysförmåga och ren intelligens blir närmast smärtsam att bevittna. Festligt nog leder idag också en text av Ivar Arpi till reaktioner som än tydligare åskådliggör Anna Dahlbergs poäng:

Där ligger som bekant nivån. I själva verket har Ivar Arpi en klar poäng i sitt faktiskt intellektuella inlägg:

"Den goda nyheten är att en viss sorts tolerans har ökat. Homofobi, manschauvinism och öppen rasism har minskat. Men samtidigt har politisk tolerans minskat. I stället för att vi har blivit mer toleranta överlag, har vår intolerans kanske bara förflyttat sig till nya grupper.

Att komma ut ur garderoben som homosexuell har blivit lättare, men att komma ut som politisk avvikare, exempelvis sverigedemokrat, är förenat med ett kännbart stigma, både socialt och yrkesmässigt. Att tänka helt rätt i enlighet med en offentligt påbjuden värdegrund har blivit allt viktigare."

Tidigare stigmatiserade egenskaper kan dessutom idag vara en fördel för den som vill vara en del av offentligheten. Operasångaren Rickard Söderberg får uppdrag som att leda SVT:s luciafirande och skriva krönikor i Metro, endast på grund av sin sexuella läggning, som han ständigt koketterar med, och aldrig genom eventuella yrkesmässiga talanger. Samtidigt vet vi att en person som skulle träda fram som sverigedemokrat direkt skulle förlora alla uppdrag.

Av någon anledning brukar Anne Ramberg, personen som använder sin juridiska roll för att mästra alla som vill ha en restriktiv invandringspolitik, "bemöta" det mesta som Ivar Arpi skriver. Även hon väljer att bortse från hans faktiska poänger, för att istället övergå till någon sorts skendebatt, vilket bland annat skedde när Arpi kritiserade den senaste tidens kanske fånigaste värdegrundsposerande:

Observera hur Anne Ramberg, med sedvanlig arrogans, verkligen anstränger sig för att missförstå Ivar Arpis poäng:

Så där fortsätter det ett tag och ett antal vänstermänniskor, som inte heller förstår vad Arpi vill säga, blandar sig i. Självklart hinner Anne Ramberg också referera till sin ställning som advokat.

Nu kan man förstås invända att jag på denna sida håller på med samma sak som vänstern, då jag fokuserar på vad meningsmotståndare gör. Det är en alldeles riktig iakttagelse, men jag är å andra sidan varken politiker eller ledarskribent på en större tidning med ideologiska ambitioner. Dessutom kritiserar jag inte någon särskild politisk riktning, utan alla de aktörer som kan sägas tillhöra etablissemanget och på ett uselt sätt argumenterar för den godkända "värdegrunden".

Samtidigt kan jag sakna en idédebatt inom "extremhögern". Sverigedemokraternas toppstyrning gynnade sannolikt partiet under tidigare år, men det är idag ett stort parti som borde kunna rymma olika uppfattningar i många frågor. Jag tycker också att det är synd att Svenskarnas parti inte lyckades parlamentariskt, då de skulle ha skapat en nyttig konkurrens på det invandringskritiska området, vilket också skulle ha lett till en intressant debatt om invandring, nation och kultur.