DN Kultur oroas av folkets vilja

De allra flesta inom vårt etablissemang skulle säkerligen säga att de absolut står upp för demokrati, men ofta smyger sig ett åtminstone understått "men" in i deras tankegångar. Så länge som folket inte utmanar deras egna värderingar är det lätt att försvara demokratin, men när allt fler européer ifrågasätter massinvandring, EU och islamisering blir det problematiskt. I dagens DN, givetvis på kultursidan, är Maria Schottenius ovanligt öppen med sitt förakt för folkens vilja. Det börjar försiktigt:

"En bra politiker är en som vinner val. En bra politiker pratar så folk begriper och förstår vad folk vill ha. En bra politiker genomför den politik väljarna vill att de ska föra. Det här har varit givna kriterier för demokratins principer, men som många andra självklarheter håller även dessa på att lösas upp."

Framför allt är politikerna endast representanter för medborgarna och ska föra deras talan i parlament, utskott och regering. När Schottenius skriver att denna princip håller på att lösas upp, skulle man kunna tro att det handlar om till exempel lobbyisters roll, mediers makt eller manövrer som Decemberöverenskommelsen, men vad hon faktiskt vill säga är att demokratins principer nu borde lösas upp:

"Att lägga örat mot marken och lyssna på folket är snarast något en anständig politiker måste passa sig för i dag. Och även om valseger är en förutsättning för att kunna göra något alls, har det kommit en del smolk i vinnarens bägare. Priset för folkets gunst kan vara högt, växlad till moralisk valuta."

Redan när ordet "anständig" dyker upp bör vi dra öronen till oss, och formuleringar som "moralisk valuta" gör inte resonemangen mindre tvivelaktiga. Återigen, demokrati betyder folkstyre och vi har en parlamentarisk demokrati för att personer vi sätter vår tillit till ska arbeta för att våra åsikter får genomslag. En politiker kan absolut verka för vad det nu än är denne tycker är "anständigt", eller hellre rationellt och gott för landet, men om dessa hållningar går emot folkviljan, syns det också i valurnorna. De behöver inte alls lyssna på väljarna, men i en fungerande demokrati bestraffas de då också. Inte minst i Sverige har vi ett antal komplicerande faktorer, som en ensidig och agendadriven mediekår, som gör att detta inte riktigt fungerar. Därtill kommer då det politiska spelet, där ett parti med stöd av runt sju procent av befolkningen får ett oproportionerligt stort inflytande, oavsett hur övrigt väljarstöd ser ut. Det är den vanliga frågan som stör Schottenius allra mest:

"En god och framsynt politiker vågar snarare stå emot till exempel de starka, invandrarfientliga underströmmar som går genom folkdjupet."

Därför att kultureliten säger att man i just denna fråga bör ha en viss politik oavsett hur verklighet och opinion ser ut? Möjligen är hon något bortskämd, eftersom det är precis på detta sätt frågan har hanterats, med ett förödande resultat. Kultur-, medie- och politikeretablissemanget har en gång bestämt att Sverige ska bedriva massinvandring och har därför tystat debatten, demoniserat oliktänkande och förtigit rena fakta. Det är också ett enormt förmätet påstående att en "framsynt" politiker i detta sammanhang ska låta bli att lyssna på medborgarna, då det är svårt att se vad som är särskilt framsynt med den politik som har förts i åratal. Regeringen kunde inte ens se några veckor framåt, vilket ledde till panikåtgärder när mottagningssystemen rent praktiskt hade slutat att fungera. Vakna medborgare kunde inse att politiken var ohållbar för länge sedan, men just det åsiktsförtryck som Schottenius efterfrågar har förhindrat all rationell debatt och politik. Hon konstaterar sedan mycket riktigt att en klyfta har öppnats mellan folk och "elit", för att sedan göra ett nedslag i Frankrike:

"I Frankrike finns det nu två eliter, en radikal och en reaktionär. Jag läser i Le Monde om nyreaktionärerna 'Les néoréacs', som snabbt håller på att bli en kraft att räkna med. 'De är överallt'. Nyreaktionärerna mobiliserar för fullt, de skriver bestsellers och är aktiva i debatter.
[...]
De bjuds in till soffprogram och skriver rasande böcker och pamfletter med attacker på skolan, invandringen och den slappa socialtjänsten. Om allt annat som enligt dem håller på att gå åt skogen i Frankrike. Stor publik, höga upplagor, enorm uppmärksamhet."

Det har alltid funnits "reaktionära" tänkare i Frankrike, vilket beror på att landet inte styrs av samma konformism och konflikträdsla som Sverige. Där skulle en intellektuell knappast tas på allvar om denne bjöd på tomma fraser om "öppenhet" och "människosyn". Krönikor i Le Figaro och Le Monde ser inte ut som de gör i Sverige och Fredrik Virtanen skulle inte ses som en auktoritet. Att de släpps in i soffprogram tycker Schottenius förstås är förfärligt, eftersom det i Sverige är omöjligt att samtidigt inta en viss systemkritisk hållning och ens få tala i radio. Vänsterextremistism ses dock aldrig som något hinder, då vi bland annat har sett Athena Farrokhzad som "sommarpratare" hylla politiskt våld.

Jean Raspail, författare till den invandringskritiska
romanen "Le camp des saints" i TV-studion.

Vi får fler märkliga tolkningar av skeendet i Frankrike:

"Och den stolta republikanismen med den konfessionslösa staten, laïcité, skakas i sina grundvalar. Republikanismen håller på att förvandlas till patriotism."

Nej, den skakas inte i sina grundvalar, men den utmanas allt mer av islam, vars anhängare som vanligt insisterar på att klä sig på ett sätt som tydligt signalerar religiös tillhörighet. Det är därför inte märkligt att patriotism blir en viktig del av republikanismen, eftersom republikens värden nu hotas av främmande element. Front National kan ses som konfessionslöshetens främsta förkämpar. Schottenius fortsätter:

"I Frankrike, ideologiskt sargat efter terrorattackerna 2015, står nu striden mellan ett öppet, liberalt och solidariskt samhälle i upplysningstraditionens anda, och ett som är konservativt, auktoritärt och fördomsfullt."

Det är fantastiskt att de svepande tankarna om "öppenhet" aldrig anses vara fördomsfulla, trots att de sällan motiveras eller verkar vara särskilt genomtänkta. Fördomen om det fantastiska mångkulturella samhället kom ordentligt på skam inte bara 2015, utan även vid alla tidigare islamiska terrordåd i landet, för att inte tala om det allmänna förfallet och den grova brottsligheten. Det är ytterst tveksamt om 1700-talets upplysningsfilosofer skulle ha välkomnat islams expansion. Den totala genomklappningen bjuder Schottenius på mot slutet, där hon tänker sig att Europas fina liberaler nu kan räddas av USA:

"Demokraterna gör tydligt motstånd och står upp för just vetenskap, öppenhet, tolerans. Så därför är det ovanligt viktigt att det blir en demokratisk president i höst. Och besynnerligt med denna historiska loop. Att hoppet än en gång står till USA för att de mörka krafterna i Europa ska få motstånd."

Visst, för det europeiska etablissemanget är det alltid viktigt att demokratiska kandidater vinner, vilket vi också har sett vid den norska Nobelkommitténs ytterst pinsamma fredspris till Al Gore och Barack Obama, som inte bara var nyvald, utan också kom att administrera åtskilliga krig. Sannolikt är Schottenius själv präglad av svensk mediebevakning av amerikanska val, där läsare och tittare aldrig får veta mycket mer än att varje republikansk kandidat är galen och varje demokratisk god. Att personer som Maria Schottenius nu sätter sitt hopp till USA, visar kanske att deras tid äntligen är ute.

Bokförlaget Arktos, drivet av Daniel Friberg, har publicerat många av de franska "högerextrema" tänkarna på engelska, som Alain de Benoist, Guillaume Faye och Dominique Venner.