Medieetablissemangets arrogans

Ja, det här är verkligen delar av Aftonbladets ledarredaktion.
Swedin, Pettersson och Virtanen.

Man skulle förstås kunna skriva både en och två böcker om hur medierna och deras figurer fungerar i dagens Sverige, men jag tänkte här endast visa ett litet aktuellt exempel på hur de resonerar. Många människor är upprörda över SVT:s senaste mångkulturella lilla örfil, men det svenska medieetablissemanget är fullständigt ointresserat av hur kritikerna tänker eller vad de menar. Denna dag har de sedvanliga journalisterna och posörerna ägnat åt att håna hur lite "sverigevänner", ett ord de gärna använder och sätter inom citationstecken, förstår. De nöjer sig med sin inlärda bild av hur det nog handlar om rasister som blev kvar när tåget gick och inte har tillräckligt stor hjärna eller öppet hjärta för att omfamna det nya och spännande. Om dessa journalister hade haft tillräckligt mycket nyfikenhet för att gå in på olika oppositionella bloggar, skulle de se att tankarna kring SVT är bra mycket mer analytiska och mångfacetterade och att det inte är främmande språk i sig som provocerar. Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, bjuder idag på ett par talande kommentarer:

Det är knappast vi som har startat kulturkriget, utan det medieetablissemang, i detta fall SVT, som ständigt utför små attacker mot landet och befolkningen. Kriget är nödvändigt. Hennes kollega Daniel Swedin verkar vilja antyda att man kanske inte helt ska hålla sig utanför debatten trots allt:

Eftersom det är en kollega, som i Petterssons ögon alltså har samma status, bemödar hon sig att svara:

Nej, det var SVT:s sändning som var en provokation, dessutom en mycket medveten sådan. Man kan då tänka att vi inte borde reagera på den, men det tycker jag absolut vi ska göra, liksom vi ska bemöta så många lögner vi hinner med. Den sista kommentaren är också mycket talande, där vanliga svenskars yttranden sammanfattas som "brölet", något som eliten inte ska nedlåta sig till att bemöta, utan istället ska "förklara". Nåväl, något skulle väl jag säga också:

Att jag förstås inte fick något svar på detta är lite intressant, eftersom jag aldrig får det från just journalister. De kan få tjugo kommentarer på något inlägg, men besvarar endast och alltid de som har samma status inom medieetablissemanget, precis som vi ser ovan. Det behöver inte vara likasinnade, då Ivar Arpi glatt svarar Anders Lindberg, och vice versa, men de håller sig för goda för att svara vanliga människor. 

För ett par veckor sedan träffade jag en medieforskare som intervjuade ett antal oppositionella röster. Han frågade mig då bland annat om jag skulle vara intresserad av någon diskussion med etablerade medier eller på något sätt delta i dem. "Javisst", svarade jag och skrattade till lite, "men något sådant intresse finns överhuvudtaget inte från deras sida". 

Vi får hoppas att det bland annat blir deras arrogans och ointresse för vanliga människor som gräver deras egen grav. Ju längre de isolerar sig och förtjust sitter och skriver om hur dumma "sverigevännerna" är till varandra, desto mer kommer naturligtvis behovet av alternativa medier växa, där undangömda nyheter och andra perspektiv kan göra sig hörda.