DN:s nedslag på Östermalm

Birgitta Södergren tycker om romer.
De får sortera hennes sopor.

Idag jublar twittervänstern och journalistkåren, ofta samma sak, över ett reportage i DN kallat "Vreden på Östermalm". Det handlar om att invandringskritik och SD-sympatier finns även där och därför kallas artikeln i vanlig ordning för "skrämmande" och, naturligtvis, "viktig", även om det egentligen är svårt att se vad som är särskilt intressant med att SD når åtminstone sju procent i en viss stadsdel. Om man ska titta på geografiska tendenser, är det oändligt mycket viktigare att SD generellt är som starkast på platser som har fått känna på mångkulturen och som svagast där man inte har gjort det. De fina människornas upprördhet över just Östermalm handlar kanske om att de känner att oliktänkande börjar komma lite väl nära, då de tidigare kunnat känna en viss trygghet i att denna opinion kunnat avfärdas som människor som blivit kvar på bruksorten när tåget gick. Denna känsla ger författaren Per Wästberg uttryck för i reportaget:

"Och det är tråkigt när de välutbildade går med för det lockar givetvis andra och gör SD anständigare i mångas ögon. Jag tycker att de kunde hålla sig på landet."

Själv tycker jag inte att en åsikt är mer respektabel för att den uttrycks på Östermalm än i Höör eller Borlänge, och det finns dessutom välutbildade människor även utanför Stockholm. Wästbergs och många andras syn på "landet" och folket är betydligt mer problematisk än att det finns invandringskritik på Östermalm.

Fenomenet att personer och åsikter tas på större allvar om de uttrycks på Östermalm visas också genom ett par av de personer DN har valt att intervjua. Jag förundras fortfarande över att Jan Guillou anses vara en intelligent och relevant person, som ständigt bereds utrymme för dumheter och rena lögner, men möjligen beror det på att han befinner sig på Östermalm och har goda kontakter med andra överklassmänniskor. Han har ett par käpphästar, som att hedersvåld inte finns och att muslimer i alla sammanhang är offer, och fabulerar sedan fritt för att föra fram sina teser. I en krönika på det vanliga temat om obefintlig terrorism och utsatta muslimer, lyckades han i en kort krönika få med ett tiotal rena påhitt, där han bland annat påstod att en bok handlade om en muslimsk terrorattack, när förövarna i den i själva verket var "högerextremister", och hävdade att gärningsmännen som försökte bränna ned Lars Vilks hus straffades för terrorbrott, givetvis bara för att de var muslimer, när de i verkligheten dömdes för försök till mordbrand.

När kreativiteten flödar och teserna
är viktigare än sanningen.

Jan Guillou är av någon anledning mycket mån om sin plats i överklassen och uttrycker i intervjun att SD-sympatier gör att han "skäms å den gamla överklassens vägnar". Han brukar säga att han trivs på Östermalm för att människorna där är trevliga och upprepar sitt vanliga mantra om hur mångkulturell stadsdelen är:

"Oscar och Hedvig Eleonora är invandrartäta stadsdelar. Bara i mitt hus: Ungern, Ryssland, Tyskland, Finland, Frankrike. Stilen i Oscars församling präglas av en särskild sorts artighet och kamratlighet mellan grannar. Tvärsöver från oss bor Hugo och Louise – Hugo före detta ordförande för Moderaterna på Östermalm – och att Hugo och Louise skulle sjunka till något så vulgärt som utlänningsförakt, det är omöjligt att tänka sig! Utlänningsfientlighet går inte ihop med överklassidealet som kännetecknar gammelmoderater."

Som om asylinvandringen, eller kritiken mot den, skulle ha någonting med de uppräknade länderna att göra. Få verkar notera hur torftig och rent bisarr Guillous argumentation alltid är:

"Varför skulle muslimerna vara anhängare av samma förtryck som de just flytt ifrån?"

Det är en tanke som ofta uttrycks av asylvurmare och som förblir pinsamt ointelligent. När vi hade en våg av invandrare från Iran efter 1979, kunde man kanske tala om att folk flydde från ett religiöst förtryck, men så ser det inte ut idag. De som flyr gör det på grund av krig, som i fallet Syrien, eller till exempel militärtjänst, som i fallet Eritrea, medan vi idag ser en stor ström av yngre män från Afghanistan som helt enkelt vill ha en mer lovande framtid. Naturligtvis kan dessa grupper mycket väl behålla alla möjliga inslag från sin kultur och religion, vilket vi också ser i verkligheten.

Bodil Sidén poserar gärna, vilket ju oftast
också är vad asylvurmande handlar om.

Att rätt bostadsadress och ekonomiskt välstånd tydligen anses ge mer legitimitet åt ens åsikter ser vi också genom att DN plockar fram Bodil Sidén, före detta andre vice ordförande för MUF, som avgick efter att hon tyckte att förbundet öppnade för samarbete med SD. Om hon hade bott någon annanstans skulle hon helt enkelt ha betraktats som en "bimbo", men ses genom sin östermalmsadress istället som en viktig opinionsbildare. När hon nu poserar för asylinvandring får hon dessutom en ny plattform och nya vänner, vilket ju i förlängningen kan ge mer framgång än posten i MUF.

Den alltid motbjudande överklassmänniskan Anne Ramberg lyfts också fram. På väg till någonting som sannolikt var mycket viktigt, juridiskt och humant, råkade hon passera en tidigare Folkets demonstration:

"En skakande upplevelse. De som stod där med plakaten om våldtäktsmän såg ut som du och jag. Vanliga människor. En missuppfattning som länge rådde var att nazismen åtnjöt stöd främst bland outbildade. Tvärtom. En faktor som gjorde nazismen legitim var stödet från etablerade samhällsmedborgare."

Ja, om människor med åsikter inte ser ut som "etablerade samhällsmedborgare" kan ju Ramberg förstås ignorera dem. Man undrar hur hon då ser på "motdemonstranterna", som ser ut som själva sinnebilden för mänskligt förfall. I DN uppehåller hon sig främst kring "nazism", och det förblir som vanligt oklart vad det har med SD eller Folkets demonstration att göra. Lite intressant är att Migrationsverkets generaldirektör, knappast en opolitisk tjänsteman, varit på besök hos Ramberg och hennes väninnor från Östermalm, som kallar sig "pumorna":

"Jag var där även som Säpochef, säger Anders Danielsson. Jag ser upp till henne. Hon har ett extremt rättspatos. Och försvarar mig personligen. Hon går förbi rollen som Advokatsamfundets generalsekretare och visar då enorm integritet."

Att använda den rollen för att propagera för massinvandring och försvara Danielsson personligen är väl snarare motsatsen till integritet? Stycket ger ytterligare en bild av vänskapskorruption och hur eliten håller varandra om ryggen.

Låt oss titta på några röster om reportaget, eftersom de är underhållande och talande:

Som sig bör är ryggdunkandet och den inbördes beundran enorm i dessa kretsar:

"Damen på Valhallavägen" är alltså den gamla kvinnan som ger romer en tjugolapp för att sortera hennes sopor och då klappar dem på kinden.

I reportaget deltar också en hel del oppositionella röster, eftersom det ju egentligen ska handla om dem, och det är värt att läsa artikeln i sin helhet, då många sanningar faktiskt kommer till uttryck. Lite intressant är att makarna Adelsohn, och främst före detta kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, berättar om den obehagliga stämningen under Fredrik Reinfeldt och om hur hon läser Avpixlat. Maken skjuter in:

"När du plötsligt har hundratusentals unga testosteronstinna herrar med relativt annorlunda kvinnosyn sedan barnsben. Vad händer med relationerna här i Sverige? Den frågan är även jag mer orolig för än någon annan!"

Båda menar att medierna inte är att lita på, vilket många av oss känner till, och Ulf säger:

"När pressen medvetet förtiger uppstår en väldigt, väldigt obehaglig stämning i folkdjupet. Och det är ju förvånande att medierna inte har förstått det."

Kommentarerna om medierna har DN genomgående markerat med gult, eftersom de i deras värld är de mest chockerande. När Lena Adelsohn Liljeroth själv får läsa sina intervjusvar blir det dock viktigt att poängtera att hon tycker att Avpixlat har en "skrämmande världsbild" och att "medier som Avpixlat eller nu nedlagda Nationell idag inte bör få presstöd". Det är en märklig uppfattning som jag gärna skulle ha sett henne motivera. Idag finns det bara en enda alternativ tidning med presstöd, Nya Tider, medan det finns hur många socialdemokratiska, liberala och kommunistiska publikationer som helst som får det.

Man kan spekulera i vad det bakomliggande syftet är med dagens reportage, men själv har jag ingen djupsinnigare analys än att det som vanligt bara handlar om att kartlägga "högerextremism" och alltså är ännu "ett besök på zoo", även om det brukar göras från Skåne och glesbygd.