Liten vänsterstrid om asylvolymerna

Vänstermänniskor som aldrig haft ett hederligt arbete
har ofta en förkärlek för rutiga skjortor, som de känner
signalerar "arbetarklass".

I fredags efterlyste den gamle marxisten Göran Greider i Aftonbladet, givetvis på kultursidan, en "tredje väg" i migrationspolitiken. Han menade:

"Debatten är fortfarande extremt polariserad mellan en alarmistisk höger och en önsketänkande vänster och, på samma sida, en gränslös nyliberalism som jublar över den ökade lönepressen nedåt."

Den tredje väg han efterlyser kan sammanfattas av nedanstående stycke:

"Om Sverige skulle sätta ett tak på låt oss säga max 70 000 flyktingar per år (en godtycklig siffra) skulle det innebära att asylrätten – garanterad teoretiskt (men inte alls i praktiken) i FN:s flyktingkonvention – dramatiskt urholkas, ja. Samtidigt vore det med EU-mått en oerhört generös nivå och kanske en nivå som en majoritet av svenska folket skulle acceptera."

Greider har en poäng när han menar att asylrätten inte är anpassad för ett så stort tryck av migranter. Den skapades inte för att möjliggöra rena folkvandringar från fattigare områden, utan för att stater skulle ta emot ett mindre antal människor som av politiska skäl tvingades lämna diktaturer. Själv vill jag naturligtvis inte se en sådan tredje väg, med ett högt satt maxtak, eftersom jag vill att Sverige helt slutar att bevilja asyl. En mening i Greiders text är för övrigt lite rolig:

"Jag har inte hört Löfven eller Romson formulera något sammanhängande och långsiktigt om hur de ser på migrationen."

Jag har inte hört Löfven eller Romson formulera någonting sammanhängande och långsiktigt, någonsin. När det gäller migrationen har Stefan Löfven varken intellektuell kapacitet eller praktiska möjligheter att göra det, medan Åsa Romson helt enkelt vill maximera asylinvandringen och helst se en fri sådan, vilket i sig inte är särskilt långsiktigt.

Nåväl, Greiders inlägg får idag "kultursidans" Martin Aagård att reagera, vilket i kommunistisk anda sker under rubriken "Låt det kosta". Det ska få kosta, eftersom man kan låna pengarna:

"Sverige byggdes med lånade pengar. När de stora infrastruktursatsningarna skulle genomföras, när Sverige moderniserades med stormsteg och byggde järnväg, elektricitet och telefoni, lånade Sverige upp sig över öronen."

Jämförelsen blir endast begriplig om man inser att Aagård ser asylinvandringen som samma typ av investering. Att massinvandring från tredje världen skulle innebära framsteg av samma typ som järnväg och telefoni är förstås minst sagt tveksamt.

Texten bjuder på många märkliga tankar:

"Sverige är bevisligen världens mest attraktiva land. Det är hit flyktingströmmarna går.
Och den svensk som inte förmår att vara tacksam för det hamnar i en märklig position. För hur hade alternativet sett ut? Att vi inte vore det tryggaste och mest ekonomiskt attraktiva land uppå jord?
Så låt oss först gratulera oss själva. Tillsammans byggde vi det här makalösa landet där nästan alla kan se en framtid, oavsett utbildningsnivå eller kön."

Att svenskarna genom generationer har skapat ett relativt välfungerande och rikt land betyder inte på något sätt att det är en fördel att vara attraktivt för asylinvandring. Det är imponerande att Aagård erkänner att det finns ekonomiska drivkrafter bakom migrationen, men han glömmer att generösa regler kring asyl, anhöriginvandring och åldersbestämmande är minst lika lockande. Tankar kring om hur historien kommer att se på dagens utveckling är alltid intressanta:

"Men historieböckerna om vår samtid kommer knappast att handla om stolthet. De kommer snarare att beskriva ett historiskt svek. Framtidens dokumentärfilmare kommer att korsklippa bilderna på Åsa Romsons tårar med bilder på flyktingbarnen i Idomeni som sprejas med tårgas för att de ska hålla sig borta från Europa."

Detta är en vanlig bild hos asylfanatiker, där de har svårt att överhuvudtaget tänka sig att de kanske har fel i ett längre perspektiv. Själv är jag mycket mer övertygad om att man kommer att se denna period med enorm asylinvandring som ett stort misstag och kommer att hålla dess förespråkare ansvariga för det förfall som kommer att påverka oss under lång tid framöver. Beskrivningen av händelserna i Idomeni är som vanligt förljugen, eftersom det var en aggressiv skara vuxna män som utsattes för tårgas när de försökte forcera gränsbarriären. Att vissa barn inte hölls undan tumultet säger mer om migranterna än om Europa. Genom texten blir det allt mer uppenbart att Aagård inte riktigt förstår frågan:

"Så vad är det Greider fruktar ska hända med det mest framgångsrika land uppå jord om flyktingvågen inte stoppas? Förutom att S-regeringen ska tvingas avgå fruktar han ökad arbetslöshet. Vilket är en legitim oro. Arbetslösheten minskar, men är fortsatt ett problem. Samtidigt ökar BNP, men vi bör vara på vår vakt! Tillväxten är på topp, men det kan vända närsomhelst! Konjunktursvängningarna kommer troligen aldrig att synkroniseras med krigen i vårt närområde, men få konjunkturlägen har varit så lämpliga som dagens för att ta emot nya medborgare."

Asylinvandringens kostnader sträcker sig över år och alltså över både bättre och sämre konjunkturer och kommer dessutom att påverka vårt land i generationer. BNP per capita har i princip legat stilla under de senaste åren, men även om vi skulle ha en stark tillväxt är det inget giltigt argument för massinvandring. Analysförmågan är genomgående pinsamt låg:

"Med det sagt är segregation ett av våra största samhällsproblem. Tyvärr kommer den inte att lösas genom att vi försämrar möjligheten att söka asyl."

Den kommer inte gärna heller att förbättras av fortsatt inflöde. På mycket lång sikt skulle det kanske gå att minska segregationen, utanförskapet eller vad man nu vill kalla det, men en absolut förutsättning för att det ens ska vara möjligt är förstås att inte fylla på med fler utmaningar. En inte ovanlig, men fortfarande irrelevant parallell dras också upp:

"Mest av allt fruktar dock Greider lönedumpning. Ett välbekant argument. Sverige befinner sig i en situation som påminner om USA för 100 år sedan. Strax innan landet blev världens största kulturella och ekonomiska stormakt. Det var dit Asiens och Europas fattiga och förföljda sökte sig. Skulderna var låga (det skulle ändras när USA året efter gick med i första världskriget). Antalet invånare födda utomlands var 15 procent. Exakt samma siffra som hos oss i dag."

Då tar vi det igen. En huvudsakligen europeisk invandring till USA för 100 år sedan är inte samma sak som invandring till dagens Sverige från Afghanistan, Mellanöstern och Afrikas horn. Aagård blandar friskt äpplen och päron och slutsatserna är lika märkliga som alltid:

"Så visst kommer det att kosta. Migrationsverket behöver till att börja med 28 miljarder extra. En skräcksiffra. Det är samma summa som statliga Vattenfall skrev ner sitt värde med i fjol. Men till skillnad från Vattenfalls usla affärer där pengarna bara går upp i rök så investeras Migrationsverkets pengar i Sverige."

Det visar ju snarare att staten kanske inte ska äga företag, något som Aagård och andra vänstermänniskor annars brukar vilja. Visst kan man i någon mening säga att Migrationsverkets pengar stannar i Sverige, men verksamheten i stort syftar ju till att rasera landet och byta ut befolkningen. Då är det rentav bättre om pengarna "bara går upp i rök". Ibland är den verklighetsfrämmande naiviteten så stor att det blir parodiskt:

"Sverige kan förändra EU endast genom att vara ett exempel. Hur ska vi få övriga EU-stater att ändra uppfattning om vi själva inte gör det?"

Hur har det gått hittills tycker du, Martin Aagård? När Sverige så sent som förra året tog emot 163 000 asylsökande, blev då Estland och Danmark så inspirerade att de också öppnade gränserna? Sanningen är att land efter land nu försöker försvara sina gränser och att även vi har ett val om vi vill tillåta inflödet att fortsätta. De senaste åren har vi fungerat som avskräckande exempel, inte som något föredöme. Göran Greider hade uppenbarligen rätt när han kritiserade den "önsketänkande vänstern".