Rättviseförmedlingen vill även idag tala om ras

Alice Bah Kuhnke och Seher Yilmaz i sina utanförskap

I dagens debatt är få aktörer så tröttsamma som identitetsvänstern, där de i alla sammanhang ska dela in människor efter kön och framför allt enligt ras. Rasbegreppet har här dessutom fått en mycket speciell innebörd, där alla som inte är svenskar, eller åtminstone skandinaver, på något sätt har blivit "icke-vita" och alltså måste räknas och lyftas fram så mycket som möjligt. Fenomenet är ännu ett bevis för hur amerikaniserat Sverige är, där varje begrepp och tankegång kommer direkt från USA och vi får en debatt som knappt förs i något annat europeiskt land. På Wikipedia finns två artiklar om "rasifiering", på engelska och svenska.

En av alla de organisationer som sysslar med denna rasmedvetenhet och detta räknande kallar sig för Rättviseförmedlingen och dess talesperson Seher Yilmaz får idag ett inlägg publicerat i Aftonbladet med den givna rubriken "Är du inte vit kvinna får du inte uttala dig" och underrubriken "Kvinnor med utomnordisk bakgrund är osynliga i svenska samhället". Det första vi kan konstatera är förstås att det inte alls är sant, vilket Seher Yilmaz själv är ett utmärkt exempel på. Jag har sett henne i en mängd sammanhang och medier, medan jag själv, trots att jag alltså ska ha ett stort privilegium som både vit och man, aldrig skulle få en debattartikel publicerad i Aftonbladet.

Anledningen till att Seher Yilmaz skriver just idag, vilket är lite tragiskt, är att det är internationella kvinnodagen och då måste en identitetsmänniska, istället för att lyfta fram alla kvinnor, se till att attackera vita kvinnor. Att hon själv som kurd skulle ses som vit i många länder är sannolikt ingenting som hon vill tänka på.

Ett av Seher Yilmaz otaliga medieframträdanden.
Här dessutom med Alice Teodorescu, vars avmätta
blick säger en del om hur hon ser på identitetsvänstern.

Som vanligt har Rättviseförmedlingen alltså suttit och räknat och vi får veta:

"En grupp som inte får synas är kvinnor med utomnordisk bakgrund, det visar vår granskning av 3 400 nyhetsartiklar från 2015. Trots att de utgör nästan nio procent av Sveriges befolkning är deras synlighet i nyhetsmedia endast 2,5 procent."

Spontant känns det som en tveksam metod för analys, där vi bland annat kan fråga oss vad dessa nyhetsartiklar handlar om. Jag tror inte heller att samma underrepresentation finns om man tittar på debattartiklar eller TV-framträdanden, där vi kan ta exemplet Gina Dirawi för att visa att utomnordisk bakgrund ofta kan leda till mer exponering. Seher Yilmaz själv är ju en av alla dessa individer som helt lever på sin etniska bakgrund. Det kan dock mycket väl stämma att utomnordiska kvinnor är underrepresenterade i nyhetsartiklar, men det behöver inte vara särskilt märkligt. En del av dessa "icke-vita" kvinnor har kommit till Sverige under de senaste åren och att beslöjade kvinnor i förorten, som inte alls deltar på arbetsmarknaden i samma grad som pursvenska kvinnor, inte syns lika mycket i media som till exempel myndighetschefer är tämligen naturligt. Det något krystade problemet blir i Yilmaz värld:

"Flickor som tittar mycket på tv blir mer begränsade i sina framtidsdrömmar eftersom att det saknas förebilder som utmanar normen, you cant be what you cant see. Följden av vår granskning är att flickor som har bakgrund utanför Norden i ännu högre grad saknar förebilder som de kan känna igen sig i."

Det skulle jag vilja kalla nonsens. Det saknas knappast exempel på kvinnor med olika etnisk bakgrund för den som vill identifiera sig och hämta inspiration på det sättet. De syns i sporten, i nöjesbranschen, i politiken och inte minst i medierna, där bland annat kan nämnas Sakine Madon, Dilsa Demirbag-Sten och Somar Al Naher. Alice Teodorescu och Alexandra Pascalidou räknas sannolikt som vita enligt Rättviseförmedlingens raskriterier och går därmed bort. Det blir sedan dags för stora ord, givetvis hämtade från USA:

"Symbolisk utplåning är en forskarterm som handlar om ett slags subtilt våld mot de grupper som utsätts, eftersom deras existens förnekas i det offentliga rummet. Termen började användas för att beskriva situationen för kvinnor i amerikanska medier på 70-talet."

Herregud, från underrepresentation till "utplåning" och "våld", alltså. Vi får inga exempel på vilka grupper vars existens förnekas, men om vi tittar på Yilmaz egen etnicitet syns så många kurdiska kvinnor i svensk offentlighet att listan skulle bli lång, från ovan nämnda Madon och Demirbag-Sten, till Nalin Pekgul och Gulan Avci (L).

Den här hetsen kring representation påminner om när Kvinna till Kvinna hade ett evenemang där ett antal inbjudna kvinnor skulle tala om sitt arbete i några länder i Mellanöstern. Ett antal otrevliga individer ur identitetsvänstern gick då till attack, eftersom kvinnorna ifråga hade svenskt ursprung, vilket var fel eftersom de borde ha regionens etnicitet:

Det finns alltså hur många "rasifierade" kvinnor som helst i det offentliga rummet och jag skulle vilja hävda att de dessutom i många fall har fått sina positioner tack vare sin etnicitet, snarare än trots den. Det gäller inte en person som till exempel Sakine Madon, men definitivt Gina Dirawi.

Festligt nog skriver just idag ett ypperligt exempel på inkvotering, somaliska Bilan Osman, i Expressen på ett liknande tema, där hon också verkar tro att allt handlar om representation. Ingressen summerar:

"Förra veckan handlade Uppdrag granskning i SVT om attacker och bränder riktade mot flyktingboenden. Det lämnade mig med en känsla av tomhet. Hur kunde ett program om brända flyktingboenden helt sakna flyktingars röster?"

Därför att det inte handlade om asylanterna, utan om varför vissa människor går så långt att de eldar upp boenden. Då är det förstås dessa personer man ska intervjua, även om mångfalden kommer på skam. Vi får en liten jämförelse, som också visar att Bilan Osman inte förstår skillnaden:

"Vi kan inte föreställa oss ett program om bönders villkor, utan bönder, som i stället enbart innehåller intervjuer med konsumenter som berättar om hur höjda mjölkpriser påverkar dem. Det vore dålig journalistik."

Återigen, programmet handlade inte om asylinvandrares villkor. Att jag här nämner Bilan Osmans inlägg, som ju inte har med Rättviseförmedlingen att göra, är för att ge ett exempel på hur utomeuropeiska kvinnor visst syns i medierna och i hennes fall just för att hon är en utomeuropeisk kvinna, som dessutom ibland bär slöja. Att till och med hon, som är positivt särbehandlad, är fixerad vid representation gör inte saken mindre rolig.

Identitetsvänsterns fixering vid ras och hets mot vita är som alltid bisarr och osympatisk. Vi kan också konstatera att ingen svensk skulle kunna resa till Turkiet eller Somalia för att där ges plats i medierna för att håna majoritetsbefolkningen.