 |
| Amanda Björkman |
En gång i tiden, så sent som för några år sedan, förekom det säkert att människor avslutade ett resonemang med "men det får man väl inte säga i det här landet". Uttrycket har sedan dess hånats och är nära besläktat med "jag är inte rasist, men", en inledning som rentav har gjorts till namn för en tämligen fånig sida som ska avslöja när företrädare för ett särskilt riksdagsparti säger något som antingen är rasistiskt, eller kan uppfattas som det i vänstervärlden. Idag tar Amanda Björkman upp detta något trötta tema i DN och hennes argumentation är densamma som har hörts så länge som människor har protesterat mot åsiktskorridorer och debattklimat. Utgångspunkten är, som så ofta i dessa dagar, det där reportaget i samma tidning:
"Det tog inte lång tid för Ulf Adelsohn att återkomma med en teori om varför deras uttalanden fick så mycket kritik: 'Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.' Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning."
Just paret Adelsohns medverkan och uttalanden verkar ha berört något särskilt inom etablissemanget. I själva verket bjöds vi i reportaget på fler röster och i detta sammanhang uppseendeväckande citat, men tanken är kanske att detta par är alltför etablerat för att uttrycka någonting som faller utanför ramarna. Direkt efter ovanstående rader levererar så Björkman den eviga invändningen mot all kritik kring åsiktsklimat:
"Däremot kan man få mothugg. För även sådant måste få framföras."
Jag tror att många medlemmar av medieetablissemanget är fullständigt uppriktiga när de tror att tillägget "men det får man väl inte säga i det här landet" handlar om att man vill få stå oemotsagd. Det gör det inte. Det är helt korrekt att man knappast hamnar i fängelse om man kritiserar till exempel invandringspolitiken, men de som menar att man inte "får" säga det ena eller det andra syftar på andra problem och konsekvenser, som rör sig från stigmatisering och uteslutning från offentlighet, till förlorade arbeten och rena hot. Vi såg nyligen hur en programledare fick lämna TV4 efter att just DN funnit invandringskritiska inlägg på dennes Facebook-sida och tyckte att det var dags att inleda ett drev för att personen skulle förpassas från TV. Vi kan också titta på Sveriges Radios val av "sommarpratare", där aldrig någon profil ur den patriotiska rörelsen bjuds in, medan det går utmärkt att låta en person som Athena Farrokhzad, med tal om våldsam revolution och hat mot "vita män", medverka.
Självklart ska man acceptera att få "mothugg", men problemet i Sverige är att dessa tenderar att bli helt oproportionerliga, eftersom den andra sidan har så mycket större resurser. Skulle ett debattinlägg publiceras, eller få någon form av uppmärksamhet, fylls snabbt samtlig etablerad media med dessa mothugg och varje krönikör skyndar snabbt till för att göra sin pliktskyldiga markering.
Ett än större problem är att vissa åsikter helt enkelt inte släpps fram och därmed alltså inte ens får några mothugg. Det är detta fenomen som utgör den verkliga åsiktskorridoren. Själv har jag på denna sida skrivit ett par tusen inlägg, utan att någonsin erbjudas plats som krönikör på ens Metro eller delta i någon morgonsoffa, medan det räcker att Marwa Karim andas på Facebook för att skapa en nyhetsartikel.
Även uttrycket "jag är inte rasist, men" visar på problematiken med åsiktsklimatet i detta land. Eftersom alla har lärt sig att en mängd uppfattningar snabbt kan avfärdas som "rasism", även när de inte ens kan kopplas till några resonemang kring raser, visar uttrycket att dessa människor först vill gardera sig innan de säger vad de faktiskt vill ha sagt. Egentligen bör man förstås helt låta bli en sådan markering, eftersom man då från början accepterar motståndarnas spelplan. Då är det bättre att göra som Marine Le Pen gjorde i den berömda kanadensiska intervjun; låta motståndaren komma med en idiotisk kommentar om "rasism" och svara:
"Var finns rasismen i detta? Jag förstår inte ens."
Motståndaren tvingas då förklara sin svepande anklagelse och misslyckas omedelbart.
Vad man "får" säga har dock förändrats enormt de senaste åren, dels genom internets tillkomst, dels genom Sverigedemokraternas parlamentariska framgångar. Numera får även den som vill försvara en enorm asylinvandring med plattityder om "öppenhet" och "människosyn" räkna med mothugg. Man får lov att förespråka även denna hållning, men i en fri debatt åskådliggörs tomheten i etablissemangets retorik.
Den sokratiska metoden är alltid att föredra när man går i polemik med dessa människor. Lägg bevisbördan hos dem.
SvaraRaderaEn sak är att få säga, en annan att få möjligheten att säga.
SvaraRaderaMöjligheterna är ju en bristvara, hur vanligt är det att
icke politiskt korrekta får fritt spelrum?
Får man tillfälle kan det ju betyda socialt självmord.
Just det, mycket bra skrivet!
RaderaNär man väl hittar de fåtaliga internetplatserna att göra sig hörd på: Då är man tvungen att se till att ens ip-adress är skyddad, via mobilt internet, exempelvis.
Avslöjas en mer offentlig person så kan det bli stora problem.
Bara för att säga sin åsikt.
Det är verkligen illa när journalister som arbetar med språket varje dag inte förstår vissa uttryck utan tar dem rent bokstavligt. Med uttryck som "men det får man väl inte säga i det här landet" menas inte att man går omkring och tror att man åtalas och ställs inför rätta om man säger vissa saker (det är alltså inte i ren juridisk mening som vissa saker är förbjudna att säga). Men när ett visst uttalande leder till att det tar hus i helvete och man blir kallad för rasist och nazist (vilket är näst intill förbjudet att vara) och det drar igång ett mediedrev med anklagelser om hets mot folkgrupp (vilket de facto är förbjudet i lag) då är det högst relevant att använda uttrycket "men det får man väl inte säga i det här landet".
SvaraRaderaDet är heller inte i lag förbjudet att säga att Förintelsen aldrig har ägt rum eller som Jean Le Pen ens påstå att den var en detalj vilket såväl franska som svenska pk-medier ältat i ca 20 år nu. En politiker som förnekar Förintelsen ställs inte inför rätta men hans politiska karriär är slut och ratas av partiet även om han/hon är Sverigedemokrat. Det är i den meningen som man inte får säga vissa saker och det är ursvagt av vissa debattörer att inte inse det. Är de lobotomerade eller låtsas de intecbegripa?
Ett mindre grovt exempel är när Marcus Birro i mycket milda ordalag kritiserade islam på sin egen Facebooksida (eller Twitter?) och det uppstod en "twitterstorm" och sedan fick han inte längre skriva i ett par väletablerade tidningar längre (minns ej vilka det var). Vissa saker får man alltså inte säga i det här landet utan att de orimliga konsekvenserna påminner om inkvisitionen och då är det i realiteten ett sorts förbud även om det inte är det i strikt juridisk mening.
När däremot en svenskfientlig muslima på självaste nationaldagen uppmanar sina lika svenskhatande anhängare att bränna svenska flaggor offentligt (vilket också skedde i Malmö och borde vara förbjudet att uppmana till och verkställa och borde leda till livstids utvisning) kommer ingen reaktion alls från PK-media så javisst får man säga vad fan som helst om det bara handlar om fientlighet mot Sverige och svenskar.
"Jag är inte rasist, men" är en gardering många känner att de måste dra till med när åsikts- och debattklimatet är så infekterat och infantilt som i Sverige. Om man älskar Tyskland pga dess kultur och storslagna natur i Bayern är det snudd på tvång att framföra det med inledningen "jag är inte nazist men..." och om man hyser samma kärlek och fascination för Italien är det lämpligt med att inleda med "jag är inte fascist men..." så att inga missförstånd uppstår bland de paranoida rasist- & nazifobikerna här i Absurdistan.
-Det är heller inte i lag förbjudet att säga att Förintelsen aldrig har ägt rum"
RaderaÄn. I Tyskland sitter flera människor och ruttnar bort i fängelser för att dom ifrågasatt historien, som skrivits av vinnaren.
Förintelsen är världens största lögn och den används för att hjärntvätta arier till etniskt självmord.
Man ser bevis för det överallt och varje dag.
-åååh vi får inte stänga Europas gränser för då dör sex miljoner IGEN!"
-åååh vi får ALDRIG glömma senast vita människor var medvetna om sin unikhet i världen, sex miljoner oskyldiga judar dog!"
Det är ta mig fan horribelt att vuxna människor med tillgång till internet fortfarande tror på judens lögner om vad som egentligen hände i arbetslägrena på polskt territorium.
Ok, då har denna fråga dykt upp ännu en gång, som vanligt under ett inlägg som inte handlar om andra världskriget, och vi sätter punkt.
Radera"åååh vi får inte stänga Europas gränser för då dör sex miljoner IGEN!"
RaderaDet argumentet har jag aldrig hört men däremot att vi skulle bli isolerade som om vi satt i isoleringscell och att handelsutbytet med andra länder skulle upphöra om vi inte importerar x miljoner religiösa fanatiker och analfabeter. Vi skulle dessutom bli kuturellt utarmade om vi inte blev mer "kulturberikade" av fler kebabbagare, hedersmord, gruppvåldtäkter, taharrush, fula moskeer, hatpredikanter, återvändande IS-krigare och andra terrorister och att se det offentliga rummet bli översållat av fula hucklen.
En ny Förintelse är det inte många som är oroliga för även om Goodwins lag är populär inom vänstern.