När islamism blev "normkritik"

Lite normkritik i Malmö

När det talas om integration, och kulturens och religionens roll för denna, gör etablissemanget alltid sitt bästa för att framställa det som ett universellt problem, förlåt utmaning, där det största hindret nog är svenskarna själva.

I verkligheten är det just en religion som ställer krav i alla de europeiska länder där den flyttar fram positionerna. Det är kvinnor som kräver att täcka ansiktet, trots att de vill arbeta med barn. Det dyker upp krav på separata badtider, eftersom män och kvinnor plötsligt inte längre kan bada samtidigt. Debatten, eller vad vi nu ska kalla den, har förvisso kommit längre i till exempel Frankrike och Nederländerna, men problemen med denna grupp är desamma överallt.

Med anledning av den långt gångna islamiseringen av Miljöpartiet, ska vi i dessa dagar tydligen diskutera handskakningar, en handling som så vitt jag vet inte har varit något problem i Sverige under de senaste tusen åren. I TV4:s morgonsoffa hade man idag bjudit in Nima Dervish, i egenskap av författare, och Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady, i egenskap av handskakningsvägrare.

Genom programledarnas inkompetens, och Nima Dervishs förkärlek för svammel, blev inslaget så mycket sämre än det hade behövt vara, men den upplyste kunde ändå förstå allt som behövs.







Hur man hälsar på varandra må framstå som Sveriges minsta bekymmer, vilket Dervish hävdade, men det är ett symptom på vad som mycket väl kan vara eller bli Sveriges absolut största bekymmer. Precis som hijaberna, visar nämligen denna vägran att anpassa sig till ens det minsta i vardagen att man aldrig tänker bli en del av samhället.

Låt oss övergå till Nima Dervishs mycket relevanta fråga om hur de båda kvinnorna ställer sig till andra beteenden som avviker från normen, till exempel homosexualitet. Den insatte vet naturligtvis att dessa två inte är intresserade av mångfald eller normbrytande, utan enbart sina egna normer. Eftersom Steffo Törnquist är en så pass usel programledare, och möjligen inte ens förstod vad som diskuterades, lyckades de båda hijabisterna i hela sju minuter undvika frågan genom tomt pladder.

De patetiska programledarna hjälpte också de båda kvinnorna ordentligt på traven, genom att, istället för att insistera på att de besvarar Dervishs fråga, direkt övergår till den där offerrollen som de skulle ha tagit på sig även utan hjälp:

"Om man inte accepterar handskakning med alla till höger och vänster, är man du utesluten ur det svenska politiska livet?"

Frågan om utanförskap är naturligtvis någonting som dessa personer mycket hellre vill diskutera än hur de ser på homosexualitet och pride-festivaler.

I den debattartikel av Nima Dervish som man refererar till, uttrycker han sig skarpare:

"Nej, normerna inom den egna religionen älskar SMFR. Normerna hos deras ursprungsländers majoritetsbefolkning (som lever kvar inom egna minoritetsgruppen i Sverige) vill de inte bryta. Det är bara svenska, västerländskt sekulära normer som ska ifrågasättas. 
Detta är inte normkritik, utan spridandet av egna normer i Sverige."

"Tillåt mig utmana feghetsnormen i svensk media med lite klarspråk: 
Vissa muslimska organisationer har lärt sig vilka floskler som går hem hos blåögda svenskar. Rabblande av rätt nyckelord har lett till miljonbidrag till ens förening och politisk position för en själv. 

Kanske är den mest angelägna normen för svenskar att börja bryta den alltför länge rådande naivitetsnormen."

Precis så är det naturligtvis. Det är troligare att Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady tycker att homosexuella ska kastas från höga byggnader än att de kommer att delta i ett pride-tåg. Ingen måste delta i sådana evenemang, och det gör inte heller jag, men att kalla sin religiösa nit för "normbrytande" och "normkritik" är enormt förljuget. De som vill relativisera och förminska frågan om handskakningar nämner ibland det mer kontinentala kindpussandet som kan kännas främmande och rentav lite obekvämt för många svenskar. Det är en jämförelse som haltar, eftersom vi på plats i exempelvis Frankrike faktiskt ser till att hälsa på detta sätt, istället för att göra en stor poäng av att vägra.

Nej, de som vägrar anpassa ens sin klädsel eller sina hälsningsformer ska inte ha några politiska uppdrag. De ska inte ens vara här.