torsdag 28 april 2016

När islamism blev "normkritik"


Lite normkritik i Malmö


När det talas om integration, och kulturens och religionens roll för denna, gör etablissemanget alltid sitt bästa för att framställa det som ett universellt problem, förlåt utmaning, där det största hindret nog är svenskarna själva.

I verkligheten är det just en religion som ställer krav i alla de europeiska länder där den flyttar fram positionerna. Det är kvinnor som kräver att täcka ansiktet, trots att de vill arbeta med barn. Det dyker upp krav på separata badtider, eftersom män och kvinnor plötsligt inte längre kan bada samtidigt. Debatten, eller vad vi nu ska kalla den, har förvisso kommit längre i till exempel Frankrike och Nederländerna, men problemen med denna grupp är desamma överallt.

Med anledning av den långt gångna islamiseringen av Miljöpartiet, ska vi i dessa dagar tydligen diskutera handskakningar, en handling som så vitt jag vet inte har varit något problem i Sverige under de senaste tusen åren. I TV4:s morgonsoffa hade man idag bjudit in Nima Dervish, i egenskap av författare, och Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady, i egenskap av handskakningsvägrare.

Genom programledarnas inkompetens, och Nima Dervishs förkärlek för svammel, blev inslaget så mycket sämre än det hade behövt vara, men den upplyste kunde ändå förstå allt som behövs.







Hur man hälsar på varandra må framstå som Sveriges minsta bekymmer, vilket Dervish hävdade, men det är ett symptom på vad som mycket väl kan vara eller bli Sveriges absolut största bekymmer. Precis som hijaberna, visar nämligen denna vägran att anpassa sig till ens det minsta i vardagen att man aldrig tänker bli en del av samhället.

Låt oss övergå till Nima Dervishs mycket relevanta fråga om hur de båda kvinnorna ställer sig till andra beteenden som avviker från normen, till exempel homosexualitet. Den insatte vet naturligtvis att dessa två inte är intresserade av mångfald eller normbrytande, utan enbart sina egna normer. Eftersom Steffo Törnquist är en så pass usel programledare, och möjligen inte ens förstod vad som diskuterades, lyckades de båda hijabisterna i hela sju minuter undvika frågan genom tomt pladder.

De patetiska programledarna hjälpte också de båda kvinnorna ordentligt på traven, genom att, istället för att insistera på att de besvarar Dervishs fråga, direkt övergår till den där offerrollen som de skulle ha tagit på sig även utan hjälp:

"Om man inte accepterar handskakning med alla till höger och vänster, är man du utesluten ur det svenska politiska livet?"

Frågan om utanförskap är naturligtvis någonting som dessa personer mycket hellre vill diskutera än hur de ser på homosexualitet och pride-festivaler.

I den debattartikel av Nima Dervish som man refererar till, uttrycker han sig skarpare:

"Nej, normerna inom den egna religionen älskar SMFR. Normerna hos deras ursprungsländers majoritetsbefolkning (som lever kvar inom egna minoritetsgruppen i Sverige) vill de inte bryta. Det är bara svenska, västerländskt sekulära normer som ska ifrågasättas. 
Detta är inte normkritik, utan spridandet av egna normer i Sverige."

"Tillåt mig utmana feghetsnormen i svensk media med lite klarspråk: 
Vissa muslimska organisationer har lärt sig vilka floskler som går hem hos blåögda svenskar. Rabblande av rätt nyckelord har lett till miljonbidrag till ens förening och politisk position för en själv. 

Kanske är den mest angelägna normen för svenskar att börja bryta den alltför länge rådande naivitetsnormen."

Precis så är det naturligtvis. Det är troligare att Aya Zemzem Mohammed och Shaimaa Abdelhady tycker att homosexuella ska kastas från höga byggnader än att de kommer att delta i ett pride-tåg. Ingen måste delta i sådana evenemang, och det gör inte heller jag, men att kalla sin religiösa nit för "normbrytande" och "normkritik" är enormt förljuget. De som vill relativisera och förminska frågan om handskakningar nämner ibland det mer kontinentala kindpussandet som kan kännas främmande och rentav lite obekvämt för många svenskar. Det är en jämförelse som haltar, eftersom vi på plats i exempelvis Frankrike faktiskt ser till att hälsa på detta sätt, istället för att göra en stor poäng av att vägra.

Nej, de som vägrar anpassa ens sin klädsel eller sina hälsningsformer ska inte ha några politiska uppdrag. De ska inte ens vara här. 





8 kommentarer:

  1. Verkar som om, skrämmande, många Svenskar anser att det på något magiskt sätt kommer att utvecklas en "Svensk" multikultur.
    Har noterat att många kändisar som uttalar sig ofta hänvisar till "mina muslimska vänner". Dessa vänner är givetvis betydligt mer toleranta och vidsynta än oss "välfärdschauvinister" till svenskar.
    Kanske är det mest ärliga att muslimerna bildar egna partier. Det lär ju inte räcka med ett, med tanke på den kompromisslösa strid som pågår mellan olika riktningar.

    SvaraRadera
  2. Kan ni tänka er sekulära kvinnor med kontroversiella åsikter bli lika lismade av dessa två politiska aktivister som kallar sig programledare? De behandlar muslimer som barn.

    SvaraRadera
  3. Ja, inte handlar det om andligt motiverad kyskhet heller.

    A senior monk and a junior monk were traveling together. At one point, they came to a river with a strong current. As the monks were preparing to cross the river, they saw a very young and beautiful woman also attempting to cross. The young woman asked if they could help her cross to the other side.

    The two monks glanced at one another because they had taken vows not to touch a woman.

    Then, without a word, the older monk picked up the woman, carried her across the river, placed her gently on the other side, and carried on his 
journey.

    The younger monk couldn’t believe what had just happened. After rejoining his companion, he was speechless, and an hour passed without a word between them.

    Two more hours passed, then three, finally the younger monk could contain himself any longer, and blurted out “As monks, we are not permitted a woman, how could you then carry that woman on your shoulders?”

    The older monk looked at him and replied, “Brother, I set her down on the other side of the river, why are you still carrying her?”

    SvaraRadera
  4. Nima är mycket skarpare i skrift än i tal. (Jag kan ta en annan i högen, Dick Erixon.) Det är synd, för det är i talade media man syns och hörs, och det är inte alltid de skarpaste hjärnorna som gör det.
    Du nämnde själv Steffo Törnquist..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och tyvärr även Mats Dagerlind som är suverän i skrift. Dock har jag förståelse för hur svårt det måste vara att hävda sig i svenska tv-studior där de har både publik programledare moderatorer och gäster emot sig. Ofta sådär 100 mot 1

      Radera
  5. Muslimerna i Sverige tycker jag ska få hälsa hur de vill och upprätthålla alla sedvanor de vill som är förenliga med att samtidigt efterleva svensk lagstiftning. De muslimska föreningarna ska dock på intet vis ges understöd ekonomiskt av det allmänna. Ingen ska heller kunna springa till DO (diskrimineringsombudsmannen) och kräva att få skadestånd för att de nekats jobb p.g.a. beteende kopplat till utövandet av sin religion.

    Blir du nekad ett jobb för att du vägrar ta motsatta könet i hand får du som individ stå ditt kast. Om din religion och dina sedvanor är så viktiga för dig att du vägrar anpassa dig efter etablerade normer i Sverige får du också acceptera konsekvenser som att nekas ett arbete.

    De kvinnor och män som vägrar att ta det motsatta könet i hand säger faktiskt indirekt att de inte kan tänka sig att verka inom svensk sjukvård eller omsorg. De skulle ju aldrig gå för sig för dem att duscha en person av motsatt kön eller hjälpa en åldring av motsatt kön att gå på toaletten. Man undrar också hur de skulle kunna arbeta som exempelvis säljare. Vilken arbetsgivare är intresserad av en säljare som riskerar att förstöra sina säljmöten för att denne sätter sina egna kulturella sedvanor framför sin arbetsuppgift?

    Att det hela faktiskt är föremål för diskussion säger det mesta. Detta är bara ännu ett exempel på baksidorna med det mångkulturella samhället. Helt basala normer för uppförande ifrågasätts och måste diskuteras. En oändlig serie av frustrerande diskussioner om diverse saker är en av de saker vi fått i övermått till följd av att detta med mångkulturen. Särskilt mycket positivt har den inte fört med sig.

    Mångkulturen är dyr, omständlig och frustrerande. Den är kort och gott ett stort misstag och något som vi ska göra allt för att få mindre av.





    SvaraRadera
  6. Att kalla islamiseringen för normkritik
    har de inte kommit på själva utan serverats av servila, opportunistiska, nyttiga idioter till Svenskar i MPs pr-avdelning.(De satt nog en hel natt med hash och rödvin och brainstormade fram denna ursäkt som bara fungerar i ett land med korrupt media som självklart aldrig ifrågasätter sina allierade)
    Vill de bryta normer kan de rösta på Sd.
    Men att bryta PK-normen är de nog inte pigga på

    SvaraRadera
  7. Dessutom, Det är nog bara i Sverige man kan kräva förändring av normer i ett system man samtidigt vägrar vara en del av.
    Att vara normbrytare i dessa muslimskors fall kan bara innebära att bryta sina egna muslimska normer. Vill de ha rätten att bryta våra normer måste de först förtjäna den rätten genom att anpassa sig och bli en värdefull del av vårt samhälle.
    Det faktum att de inte gör så visar att de inte kommit för att bidra.

    SvaraRadera