Virtanen upprörd över granskning av Miljöpartiet

Jag brukar säga att journalisterna inom medieetablissemanget verkar förblindas av sin egen agenda, så till den grad att de står helt oförstående inför det som sker utanför deras egna isolat. Hur kunde Feministiskt Initiativ inte komma in i riksdagen, när så många av journalistens egna vänner stödde partiet? Hur kan Sverigedemokraterna samla ett så pass stort stöd, när journalisten inte ens känner någon som känner någon som röstar på partiet? Det senare fenomenet framstod som så obegripligt att tidningarna skickade ut reportrar långt utanför tullarna för att hitta de där människorna som man inte trodde fanns i verkligheten.

När Aftonbladets Fredrik Virtanen idag ska försvara Miljöpartiet, under rubriken "Alla älskar att hata MP och Åsa Romson", genomsyras hela texten av den oförståelse och inskränkthet som jag beskriver ovan. Den mycket snäva världsbilden presenteras omgående:

"För bara exakt två år sedan var Miljöpartiet det säkra valet. Ett gediget liberalt mittenparti som tyckte snälla moderna ­saker. Sossar, vänsterpartister, Fi:or, även folkpartister och centerpartister, kanske rent av en del moderater som verkligen var ”nya” moderater, kunde ­åtminstone tänka sig att rösta grönt."

Jag tror att Virtanen är alldeles uppriktig när han menar att ett parti kan stå för "snälla moderna saker", och det är också den analysens djup som har präglat mediernas skildringar av MP och till stor del förklarar varför partiet aldrig har granskats ordentligt eller dess företrädare aldrig har fått kritiska frågor. Ty varför vara elak mot någon som är snäll? Festligt nog medger dock Virtanen att journalistkåren har speciella sympatier:

"Det var helt politiskt korrekt att sympatisera med Miljöpartiet. En undersökning, dock med ett så klent urval som 93 av SVT:s cirka 1100 journalister, visade rent av att 40 procent gillade MP. Och kanske det, de ansågs ju ”neutrala” så som ­reportrar ska vara, ungefär som allmänheten såg på Folkpartiet innan det svaldes av högeralliansen."

Detta har varit ett stort problem, i paritet med föreställningar om "snällhet" och "modernitet". Miljöpartiet är inte alls ett neutralt parti, kryddat med lite positiva gröna tankar. De har naturligtvis ett komplett partiprogram, som får reella följder för riktiga människor i själva verkligheten. Om deras program genomfördes fullt ut skulle det sannolikt slå mot bland annat landsbygdsbor och industri. Alla andra konsekvenser bleknar dock när man betänker att partiet vill ha en helt fri invandring, något som fullständigt skulle rasera landet på mycket kort tid. Den som säger sig sympatisera med Miljöpartiet ska inte alls ses som en neutral och snäll person, utan stå till svars för politiken och dess följder precis som alla andra väljare.

Miljöpartiet sitter numera dessutom i regeringen och det är hög tid att partiet granskas som vilket parti som helst. I detta fall tycker Virtanen dock att det har gått för långt och han är inte rädd för att överdriva hur granskningen har sett ut:

"Efter att journalistkåren, ivrigt påhejad av ­sociala medier-pöbeln och samtliga ledarsidor inklusive denna, vänt på varenda sten och förstorat varenda felsägning och varenda svag krishantering har vi nu kommit fram till att Miljöpartiet tvärtemot den harmlösa bilden egentligen består av 100 procent islamistiska hippies!" 

Hur sammansättningen ser ut och vad människor har för olika skäl att stödja eller rentav verka inom Miljöpartiet har jag ingen detaljkunskap om. Sannolikt spelar mediernas välvilliga hantering in, och många menar att redan partinamnet ger ett par procent. Ingen tror att Miljöpartiet till 100 procent består av islamister, men det förefaller uppenbart att just detta parti har dragit till sig en ovanligt stor del tämligen övertygade muslimer. Varför så är fallet är faktiskt en intressant fråga. Kanske ser de större möjligheter att få genomslag i ett mindre parti. Kanske är det lättare att smyga med en islamistisk agenda i ett parti med naiva medlemmar som är ytterst måna om att inte kallas rasister eller islamofober.

Att Mehmet Kaplan och hans förehavanden först nu har uppmärksammats är egentligen helt fantastiskt. Hans agenda och medlemskap var kända, inte minst i oppositionella kretsar, långt innan han fick den där ministerposten. Det tragiska är att det var den nya tidens identitetspolitik som gav honom en plats i regeringen och det var också den nya tidens känslighet kring etnicitet och religion som gjorde att han inte kritiserades. Stefan Löfven ville helt enkelt få ihop ett visst antal utlandsfödda, eftersom han annars skulle dra på sig identitetsvänsterns vrede, och då spelar det mindre roll om någon råkar vara islamist. Den plötsliga granskningen av Miljöpartiet kallas av Virtanen för ett "hejdlöst drev", och han avslutar med:

"Men proportionerna. Toppolitiker ska behöva tåla mycket men det här drevet har helt tappat omdömet och övergått till mobbning. Om det offentliga Sverige var en skolgård skulle Skolinspektionen gripa in och undra vad den nedsparkade och övergivna eleven, som nyss var populärast i klassen, egentligen gjort för fasansfullt."

Men när SD-politiker tramsade lite under en sommarnatt var det helt proportionerligt att ha det som huvudnyhet i flera veckor, samt fortfarande referera till "händelsen"? De som där figurerade mobbades inte alls av medierna?

Jag ska erkänna att även jag tycker att vissa saker som Åsa Romson har gjort har fått lite väl mycket uppmärksamhet, men det har med mediernas dramaturgi att göra och är inte specifikt för hennes fall. Däremot har Gustav Fridolin kommit undan med alldeles för mycket alldeles för länge. Jag tror inte att det nödvändigtvis beror på att han är man, utan kan lika gärna handla om att medierna fortfarande tror att han är alldeles för ung och snäll för att kritiseras. Det bör därför påpekas att Fridolin faktiskt är 33 år gammal och dessutom minister.

Miljöpartiet är inte "en nedsparkad och övergiven elev", utan ett regeringsparti med reellt inflytande, som inte ska granskas mindre, utan mycket mer.