lördag 21 maj 2016

Vad vill Alliansen?




Detta är en fråga som här har berörts med jämna mellanrum och eftersom den ständigt aktualiseras finns det anledning att fortsätta att fundera kring Alliansens avsikter. I morse satt Annie Lööf i TV4:s Nyhetsmorgon och igår talade även den lika mekaniska Anna Kinberg Batra om saken.

Dessa politiska djur har naturligtvis en mycket större känsla för taktik och spel än vad jag har, så vi kan anta att det bakom alla intetsägande intervjuer och förljugna utspel finns någon sorts plan. Jag vet inte hur den i så fall ser ut, och jag hoppas att vi kan diskutera detta i kommentarsfältet. Jag har även placerat en liten enkät till höger på denna sida, där ni kan rösta om tänkbara alternativ. Det finns förstås även en möjlighet att de helt enkelt inte har någon plan och verkligen tror att de kan få en egen majoritet, eller tänker sondera terrängen först efter valet, även om jag ser det som mindre sannolikt.

Situationen är som bekant mycket märklig. Vi har en parlamentariskt svag regering, med svårigheter att samarbeta internt, och vi har en opposition som när som helst skulle kunna ta över makten. Annie Lööf och Anna Kinberg Batra bedyrar om och om igen hur gärna de skulle regera, medan det i verkligheten framgår att de har tänkt luta sig tillbaka till valet 2018 för att göra någonting reellt. I dagens intervju försökte Annie Lööf till och med tona ned Alliansens stöd i opinionen, ett närmast unikt beteende, för att poängtera att "De rödgröna" var större vid det senaste valet. På den direkta frågan om det ändå inte är så att den rödgröna regeringen kan känna sig lugna fram till valet, gav Lööf ännu en liten märklig kommentar:

"Vi har möjlighet att rikta misstroendevotum mot statsministern om han inte sköter sig. Det är vi beredda att använda om det skulle vara fallet."

Ni tycker alltså att regeringen, och statsministern, sköter sig utmärkt nu? Vad måste i så fall till för att ni ska underkänna en regering eller statsminister? Dessutom, även om vi hade haft en lysande statsminister och en ytterst kompetent regering, är det oppositionens plikt att vilja ta över.

Denna indelning i "Alliansen" och "De rödgröna" är fullständigt förlegad och innebär att man blundar för den parlamentariska verkligheten. Eftersom Sverigedemokraterna förblir vågmästare, spelar det egentligen ingen roll huruvida den ena konstellationen får ett par procentenheter mer än den andra, då alla scenarier innebär ett glapp som utgörs av SD.

Inställningen är framför allt mycket odemokratisk. Två block har kommit överens om att endast de själva har betydelse och hjälper varandra till makten beroende på vilken sida som får flest röster. För att denna mentalitet skulle fungera i praktiken slöt man den ökända decemberöverenskommelsen, där de båda blocken intygade att de skulle hjälpa varandra att regera, för att kunna ignorera det där glappet, det vill säga SD.

Att det som kallas opposition inte tar makten när de har ett glasklart läge är bisarrt, men vi får inte heller något seriöst besked om vad som ska hända 2018, när denna självpåtagna dvala är tänkt att upphöra. Alliansens företrädare upprepar som ett mantra att de går till val som Alliansen, söker stöd för sin politik och så vidare, men att inte ta hänsyn till verkligheten är oseriöst. I teorin skulle de kunna lyckas kampanja så framgångsrikt att de fyra partierna får majoritet 2018, men det är inte särskilt sannolikt.


Sifo maj. Grafik: Avpixlat

De borde ge väljarna ett riktigt besked före valet. Stefan Löfven vägrade också att berätta med vilka han hade tänkt samarbeta efter valet 2014, vilket inte bara innebar ett förakt för väljarna, utan också ledde till besvärliga förhandlingar när regeringsmakten väl var ett faktum. Antagligen har Alliansen ett antal hemliga planer och scenarier de spelar med, men vi medborgare lämnas ovetande och kan endast spekulera.

De säger att allt samarbete med SD är uteslutet, men kommer det att gälla också efter valet? Är ett sådant scenario den hemliga planen, som man inte vill avslöja nu för att slippa frågor och kritik inom partiet, från journalister och från politiska motståndare? Om de menar allvar med den nuvarande hållningen, blir det enda alternativet att sträcka sig över blockgränsen, men hur skulle det se ut i praktiken? Allianspartierna får sannolikt inte heller egen majoritet om de får med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet lär vara uteslutet. Då återstår Socialdemokraterna, och jag trodde redan 2014 att vi möjligen skulle få en koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Om denna konstellation dessutom ska ta in de tre borgerliga småpartierna får vi en tämligen svårmanövrerad regering, där det ännu en gång framgår att allt i svensk politik handlar om att isolera SD.

Med tanke på hur regeringen sköter sig, skulle jag tro att allianspartierna tillsammans får mer än de rödgröna vid nästa val. För Sverige skulle naturligtvis det bästa vara om man då tog sitt förnuft till fånga, släppte prestigen, och inledde ett formellt samarbete med SD. Jag befarar dock att vi 2018 kommer att få någon sorts upprepning av decemberöverenskommelsen.





11 kommentarer:

  1. Du tycks fortfarande ha kvar lite av din tomtetro.

    SvaraRadera
  2. Om den här misären fortsätter fram till 2018 så kommer den enda egentliga skillnaden vara att en än större del av befolkningen inser vilket skådespel svensk politik är. Än mindre kommer att rösta och både S, M och alla andra kommer få mindre andel röster. SD kommer antagligen att ligga där de ligger nu, dvs en betydande ökning sedan 2014.

    SvaraRadera
  3. De har ingen plan. De sitter på sina positioner för att de är kvinnor. Och för att de kan rabbla floskler i parti och minut. Inget annat. Att tro att de har planer är att överskatta deras intellektuella kapacitet våldsamt. De vill sitta där och agera kuttersmycken. Om de hamnar i skarpt läge kommer de springa och gömma sig. Det är därför de inte vill ha regeringsmakten.

    V

    SvaraRadera
  4. En stor svaghet är bristen på personligt ansvar för de valda politikerna, det vill säga den begränsade möjlighet som en väljare har att rösta in ”sin kandidat” och sedan följa personen under perioden och därefter avge dom i nästkommande val.
    Politiker väljs av politiker, politiker som alltså hamnar i ett beroendeförhållande, vilket får till följd att riksdagen idag är fylld av knapptryckande partiboskap utan egen röst.

    Eftersom politiker och PK pressen är i symbios, har alternativa media här en viktig uppgift att sätta strålkastaren på de konstitutionella svagheter som föreligger. Idag kan ledande politiker välja att helt ignorera den kritik och de förslag som passar dem.
    Vi folket måste få makt över grundlagsändringar (via folkomröstningar)

    SvaraRadera
  5. Jag tror att en sak vi kommer att se är att S och M framöver alltid kommer att tala ihop sig om och tycka i princip lika om hur stor invandringen till Sverige ska vara. S och M kommer kommer att sträva efter mycket breda överenskommelser på det området som liknar de vi ser i exempelvis pensionsfrågan. S och M kommer att vilja få med sig andra småpartier i sina överenskommelser men hålla SD utanför dem.

    När det gäller förslag på integrationsåtgärder kommer S och M dock ha olika linjer. Alliansen kommer inte att försöka sänka denna S-regering under denna mandatperiod. Istället kommer dessa fyra år att präglas av att partierna radikalt ändrar sig inställning till invandringspolitiken samtidigt som de kommer att framställa det som om det är vad de alltid tyckt.

    På det här viset hoppas S och M att de kan få invandringsfrågorna att ligga mindre högt upp på den politiska dagordningen. S och M vill att andra frågor ska dominera samhällsdebatten istället vilket gynnar båda partierna.

    Detta är min syn på vad som är huvudstrategin just nu för att hålla tillbaka SD.

    SvaraRadera
  6. För det första: Batran och Löfvet har en privat överenskommelse att ställa in valet 2018 om det finns risk för att SD kommer över riksdagsspärren 4%. Som skäl diskuteras ‘samhällsfarligt opinionsläge’, och det skall resultera i undantagstillstånd, som i sin tur gör det möjligt att ställa in valet.

    För det andra: Wallström fortsätter sina förhandlingar om att ge upp de stora öarna, från Arholma i norr till Öland i söder, till Ryssland så att hon har skapat ett Fredens Hav. Hennes svårigheter ligger i att få med sig övriga länder runt Östersjön på att ge upp Bornholm, Ösel och hela Ålands skärgård. De andra länderna och NATO är inte alls förtjusta i tanken.

    För det tredje: Nya straffbestämmelser skall tillkomma för uttryckande av åsikter i elektronisk form som inte är allmänt accepterade. Allt som skrivs på ett tangentbord skall granskas innan det kan sändas någonstans. FRA har kommit ganska långt med tekniken. Många har redan fått oväntade hembesök, lustigt nog utan att någon domstol har utfärdat order om husrannsakan. De nya tiderna smyger sig in.

    För det fjärde: Fanns det 16% brunskjortor i Sverige före SD? Och i och med SD så kom alla dessa upp till ytan, simsalabim? Det är rena dumheterna, och så skall bemötas som dumheter. Däremot finns det 70% av valboskapen som inte vill se fler invandrare. Brunskjortorna kommer från S, M, L och C, och allt vad de kallar sig den här veckan. Långskjortorna kommer från MP och S.

    SD står för ett Sverige som är en hållbar samhällsmodell, utan sexuella trakasserier, tiggare, och kvinnoförtryck, men med transparens och hederlighet.

    M står för en genuint ohederlig hantering av sina väljare genom att man säger en sak, men inte genomför den. När man skall rösta om ISIS folkmord av kristna i Syrien och Irak är folkmord, då lägger M ner sina röster för SD röstar för förslaget.

    För det femte: Den nu offentiggjorda planen att regera tillsammans med MP visar om något hur lättvindigt ledningen i M tänker. Väljarna blir nog inte så förtjusta.

    SvaraRadera
  7. Problemet för alliansen är att många av de tidigare trogna borgerliga väljarna inte litar på dem längre. Moderaterna har ju svängt 180 grader i invandringsfrågan, i ett mer eller mindre uttalat försök att locka tillbaka väljare från SD. Jag litar inte ett dugg på M - har de svängt så här mycket på ett år är kan de lika gärna svänga tillbaka igen när (om) de får makten.

    Anna Kinberg Batras motiv för att inte samarbeta med SD blir allt ihåligare. Tidigare försökte hon skrämmas med att SD var rasister som hade en inhuman flyktingpolitik. Nu när M har samma flyktingpolitik som SD försöker Kinberg Batra skrämmas med att SD är socialister som vill höja bidragen. Men det där är ju ingen tvistefråga överhuvudtaget - SD ligger betydligt närmare alliansen än de rödgröna i ekonomiska frågor.

    Jag tror och hoppas ändå att Kinberg Batra efter ett val, där alliansen blir större än de rödgröna, tar sitt förnuft till fånga, och bildar en alliansregering med aktivt stöd från SD - en regering där hon kan lägga fast en stark stabil ekonomisk politik för fyra år framåt, självfallet då också med en åtstramad invandringspolitik som hon rimligen inte kommer att ha några som helst problem med att förankra hos SD, eftersom de numera ligger nära varandra i dessa frågor. Problemet blir väl snarare att få Liberalerna och Centern att gå med på skärpt invandringspolitik - och det är just därför jag inte litar på vad Kinberg Batra säger, och inte kommer att ge henne min röst, trots att jag har varit en trogen borgerlig väljare i många år.

    SvaraRadera
  8. Tror att medelklassen måste börja röra på sig för att det parlamentariska träsket ska kunna torka ur och bli produktiv mark. Möjligheterna till det är väl dock goda när sjuklöverns politiker inte längre kan dölja de hisnande kostnaderna för massinvandringen i det att vi talar skattehöjningar på 10-15 spänn per 100-lapp för att bekosta det pågående vansinnet.

    SvaraRadera
  9. Av lätt insedda skäl varken vill eller vågar "Alliansen" ta över regerandet nu. Jag tror inte att man har någon plan. Man hoppas på att, det som felaktigt kallas flyktingkrisen, ska ebba ut och att allt ska vara som förr igen inför valet 2018. Då hoppas man att debatterna ska handla om solidaritet och ansvarstagande mot resten av världen, givetvis utan att ställa grupper mot varandra. "Några miljoner till försvaret", "mer till pensionärerna", "en miljard mer än du kan säga till skolan", "den svenska modellen", "feministiskt klimatsmarta åtgärder för att stoppa vinster i välfärden (nåja det sista kanske en överdrift, men det låter bra)", ...
    Till dess fortsätter invandringen. Normupplösningen i samhället eskalerar. En normupplösning som de facto är ett större hot mot samhället än den grova brottsligheten. Den välbärgade medelklassen börjar få upp ögonen för vad som händer i samhället i takt med att tvångsplaceringen i kommunerna fortskrider.
    Med största sannolikhet är SD Sveriges största parti hösten 2018.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Man hoppas på att, det som felaktigt kallas flyktingkrisen, ska ebba ut och att allt ska vara som förr igen inför valet 2018."

      Det kommer dock inte att hända. Det bestående arvet efter Fredrik Reinfeldt är att väljarna nu vet att M inte är att lita på i migrationsfrågan. Om Fredrik Reinfeldt redan 2006 hade stramat upp migrationspolitiken hade det nog kunnat förhindra att SD sprängde riksdagsspärren 2010.

      Istället valde han tillsammans med övriga allianspartier att föra en tvärtemot-politik i förhållande till SD. Om Jimmie Åkesson hävdade att jorden är rund sa Fredrik Reinfeldt att den var platt. Sedan ingick supersopan Reinfeldt också en uppgörelse med skämtpartiet Mp. Numera står det alltså klart att det inte går att lita på moderater. De är fega opportunister och haschrökande flummare som inte kan ges förtroendet att representera svenska folket.

      Radera