Wolodarskis tur att försvara islamiska provokationer

Nu blir det ett sådant där inlägg där jag delvis måste upprepa mig, eftersom de hundratals politiskt korrekta propagandisterna inte heller visar någon större variation. Jag har redan givit min syn på burkinifrågan, och tycker egentligen inte att ett förbud är särskilt viktigt, men vårt mediala etablissemangs verklighetsuppfattning är så häpnadsväckande naiv och förljugen att det kan behöva bemötas med jämna mellanrum. Bredvid vänstertramset om att det skulle handla om mäns kontroll av kvinnors kroppar, och liberalernas eviga mantran om alla människors frihet, blir det idag DN:s Peter Wolodarskis tur att följa linjen att motstånd mot islamism innebär att man går den till mötes. Eftersom även han hör till de som kan förklara exakt vad Islamiska statens målsättning är, får hans text rubriken "Strandbråket är en gudasänd gåva till IS":

"Efter terror och rädsla för mer terror svarar delar av det franska samhället med att rusa i just den riktning som IS önskar: genom att göra det svårare för muslimer att leva i Europa."

Själv tycker jag förstås att de som har behov av att paradera i hijaber och burkinis inte har i Europa att göra. Det är svårt att på ett tydligare sätt visa upp sin ovilja till integration och förakt för alla utanför den egna gruppen. Det gäller för övrigt även de män som noggrant ser till att genom långa skägg och pakistanska kläder göra samma markering. Om det nu är så fruktansvärt svårt att leva som muslim i Europa, finns det en mängd muslimska länder, men av någon anledning föredrar även de mest hängivna islamister att leva bland de otrogna hundar de föraktar. Wolodarskis totala oförståelse av det han ska analysera är inte unik:

"Från Frankrike sprids bilder över världen på hur en muslim kan bli behandlad i det demokratiska Europa, bilder som med säkerhet kommer att användas av jihadister för att locka till sig nya anhängare. 'Titta, vad var det vi sa. De hatar er, de hatar islam, de respekterar inte er tro.' Det krävs inte mycket fantasi för att formulera propagandan."

Det är den ständiga beskrivningen, oavsett vad vi gör här. Om islamisterna inte kan använda burkinin i propagandan, blir det förbud mot maskering på offentlig plats, palestinierna eller förlusten av Andalusien 1492. Allting som inte sker helt enligt islam utmålas som en kränkning och våra samhällen kommer fortsätta att attackeras fram till dess att hela världen är islamisk. Redan i skrifterna tillhör vår del av världen det ännu ej erövrade "Krigets hus", till skillnad från "Fredens hus" där islam styr. Observera att det som vanligt inte anses vara en provokation mot icke-muslimer om de ska respektera vissa klädkoder i muslimska länder.

Den som tror att eftergifter skapar mer tolerans, där man på något sätt ska mötas på halva vägen, har inte förstått ideologin eller muslimsk mentalitet. Den som vill fördjupa sig i den sistnämnda, kan med fördel ta del av den danske fängelsepsykologen Nicolai Sennels erfarenheter. I Wolodarskis, och många andra fina liberalers, värld är européernas övergrepp enorma:

"Rapporterna från den franska rivieran denna vecka är sorgliga, i första hand för att de visar hur ordningsmakten i ett demokratiskt land kränker en enskild."

Ordningsmakten kränker enskilda hela tiden, utan att det utlöser ett heligt krig. Precis som den uniformerade kvinnan på stranden konfronteras av polis, kan man till exempel få med polis att göra om man dricker alkohol på offentlig plats eller uppträder olämpligt på det ena eller andra sättet. Av någon anledning ska vi tycka att det är någonting alldeles oerhört bara för att det råkar drabba en muslim, som dessutom medvetet trotsar en lag. Även referensen till Frankrike blir något felaktig:

"I Frankrike säger sig myndigheterna vilja upprätthålla samhällets ordning och motverka religiös extremism. Men de bryska metoderna för osökt tankarna någon annanstans."

Jaha, vart då, Auschwitz? Få tror att ett förbud mot burkini i sig motverkar extremism, allra minst hos bäraren själv. Vad borgmästare David Lisnard i Cannes, som ju uppmärksammades mest, menade var att i dessa tider med återkommande terror kunde uppvisningar av islamiska symboler leda till upprörda reaktioner från allmänheten och därför utgöra ett problem för den allmänna ordningen. När kvinnan i Nice konfronterades av polis, alltså den bild som apologeter nu skickar runt till varandra, påstås omgivningen ha skrikit "Åk hem!" till henne. Det ser jag själv i så fall som ett exempel på berömvärt civilkurage, som vi inte nödvändigtvis skulle ha upplevt i Sverige.

Wolodarski vill förstås lyfta fram burkinin som en symbol för frihet och citerar en Aheda Zanetti:

”Min systerdotter ville spela basket, men det var svårt att få med henne i laget – hon bar ju hijab. Min syster kämpade för att få dottern att spela, hon var tvungen att debattera och fråga, varför ska hennes blygsamhet hindra henne från att spela?”

En hijab är i ett västerländskt samhälle inte längre ett uttryck för "blygsamhet", utan snarare det omvända. Det är en provokation och medan den i muslimska länder syftar till att osynliggöra kvinnan, blir hon här än synligare. Den som i sanning vill vara ödmjuk kan börja med att anamma värdlandets normer.

Wolodarski hinner slutligen med ett annat vanligt, och egentligen enormt märkligt, argument:

"2014 dödades ungefär 30 000 människor runt om i världen i terrorattacker. De flesta gärningsmän var muslimer, men det var också de flesta offer."

Det är obegripligt hur det skulle göra samma ideologi mer sympatisk, och ingen annan ideologi eller gärning ursäktas på samma sätt. Islam skulle inte ha en chans att erövra Europa om inte processen ständigt förnekades och underlättades av våra eliter, från ärkebiskopar till liberala skribenter. Inte heller kan IS erövra vår kontinent med militära medel, varför det måste ske genom invandring och ständiga små påtryckningar i form av moskébyggen, könsseparation och klädkoder. Att förbjuda burkinin är endast en symbolisk åtgärd som är tämligen verkningslös, men det är en bra början.