Australiens invandringspolitik får vänsterposör att gråta

Ni förstår att det har varit en lite mager dag bland opinionstexterna, när jag nu tänker uppmärksamma ett alster från Nyheter24, där olika perifera tyckare tas in för att generera besök genom idiotiska texter. Å andra sidan är Alexander Karim en återkommande krönikör, så jag antar att han anses ha någonting viktigt att bidra med.

Jag har använt ordet "patetisk" förut om olika texter och utspel, men kanske passar det sällan lika väl som när man ska beskriva Karims känslotyngda attack mot Australien, dessutom skrivet på engelska för att hans tårar och ilska ska kunna nå hela världen. Han är egentligen skådespelare, och om ni inte har hört talas om honom ska ni skämmas, för i Nyheter24 presenteras han som ingenting mindre än "Swedish Hollywood star", vilket tydligen är både sant och relevant i detta sammanhang. Man kan föreställa sig att han genom detta alster hoppas bli inbjuden till Australiens morgonsoffor och då gärna även få en flygbiljett betald.

Nåväl, Alexander Karim har tittat på SVT och där sett inslaget Flykting - Nej tack", vilket självklart måste leda till en krönika som med sedvanlig vänsterfiness får rubriken "Australia - Go fuck yourself!". Redan inledningen vittnar om starka känslor och stora insatser:

"Australien är nu och för alltid en ö där jag aldrig kommer att sätta min fot. Jag bojkottar deras produkter och kommer att sluta dricka deras vin. Australien, du är dött för mig. Vad ligger bakom min nyfunna ilska mot australiensarna, undrar du?"

Nej, det förstod vi direkt, eftersom svensk media är så pinsamt förutsägbar och ord som "fuck" brukar dyka upp när vänstermänniskor inte kan hantera diskussioner om invandring. Nu vet vi inte hur stor Karims vinkonsumtion är, men vi kan nog förutsätta att Australien hellre säljer några flaskor färre än lockar hela Asien till sitt land. Som så ofta i dessa texter, är det uppenbart att skribentens ryggmärgsreflexer inte ger utrymme åt någon eftertanke eller inhämtande av kunskap:

"Den australiska modellen är att hålla flyktingar i interneringsläger (läs fångläger) på de avlägsna öarna Nauro och Manus."

Ön heter Nauru, men man kan förstås invända att ett litet stavfel inte spelar någon större roll. Jag menar att det visst gör det, eftersom det avslöjar att skribenten ifråga varken har haft några förkunskaper eller vilja att införskaffa sådana, utan har tittat på ett enda program och omedelbart reagerat enligt samma programs agenda. Något har Alexander Karim dock förstått:

"Planen är att skapa så vedervärdiga förhållanden att flyktingar hellre återvänder till sina krigsdrabbade ursprungsländer."

Om vi i stället tar en nykter och kanske cynisk blick på verkligheten, är det så att varje land bör undvika att bli betraktat som attraktivt för asylanter. Det är ingen slump att afghanska män från början inriktar sin färd mot Sverige och att 40 procent av denna kategori i EU hamnar här. På samma sätt är det helt naturligt att syrier i exempelvis Egypten talar om Sverige som själva slutdestinationen. Australiens huvudsyfte är inte att få folk att vilja återvända, utan att de inte ska ha siktet på detta land till att börja med. I den australiensiska politiken ingår också att få asylbåtar att vända till havs, i stället för som att i EU bogsera dem till det egna landet, vilket enligt Australien har lett till att denna trafik har upphört. Det kan också vara värt att betänka när dödsfall på Medelhavet används som slagträ i debatten.

Australiens regering skickar ut ett tydligt budskap till världen.

När all analys saknas, liksom argumenten, blir känsloyttringarna desto viktigare. Möjligen är de alldeles uppriktiga, vilket inte gör dem mer relevanta:

"Jag kan inte hålla tillbaka tårarna..."

"Mina tårar strömmar nedför mitt ansikte..."

"Mina tårar bränner på mina kinder..."

"Hela mitt väsen brinner av ilska..."

Låt oss torka våra tårar och betrakta Australiens situation. Det är ett välfungerande land med 24 miljoner invånare. Jag skulle själv gärna bo där, vilket större delen av exempelvis Afghanistans befolkning också skulle göra, liksom sannolikt åtskilliga av grannlandet Indonesiens över 200 miljoner muslimer. Genom invandring har man nu en halv miljon muslimer i landet, vilket som vanligt har resulterat i krav, konflikter och terrorism.

Sheik Taj Aldin al-Hilali funderade i Sydneys största moské kring våldtäkter:
"Om du placerar kött öppet utomhus, utan att det täcks, och katter kommer
och äter av det...vems fel är det, katternas eller det ej täckta köttets?"  

Australien skulle kunna låta bli att patrullera vattnen, eller låta afghanska män invandra fritt enligt Sveriges modell, men då skulle landet inom kort präglas av kaos och islam. Vill ön behålla sin kultur och sitt välstånd är det helt nödvändigt att göra vad man kan för att inte bli en attraktiv asyldestination.

Även om jag själv inte använder slagordet "antirasist är ett kodord för antivit", ser vi här ett utmärkt exempel på principen att mångkultur ska eftersträvas i vita länder och enbart dessa. Egentligen är det alldeles fantastiskt att en ugandier sitter i Sverige och skakar av ilska över att ett land på andra sidan jordklotet inte har fri invandring, men antagligen har vi blivit ganska vana vid att just länder med huvudsakligen vit befolkning har en plikt att ta emot resten av världen. Alexander Karim funderar sannolikt inte en sekund på att varken Japan eller Sydkorea har en stor muslimsk invandring, vilket inte ens arabiska grannländer till Syrien som Qatar, Kuwait eller Saudiarabien har. Nej, detta avkrävs endast Europa, Australien, Kanada och några andra länder. För övrigt har Australien också tagit emot hundratusentals kineser och sydöstasiater, men precis som överallt följer dessa lagar, arbetar och deras barn blir som vilka australiensare som helst.

Vi kan ju avsluta med en liten historia från just Australien. En kvinna stoppas av polis för märklig bilkörning och denna sjubarnsmamma visar sig bära heltäckande niqab. Redan vid konfrontationen börjar hon gapa om rasism och går också till medierna, där hon självklart hävdar att polismannen försökte slita av henne slöjan. I svensk media skulle denna historia ha köpts rakt av, men det visade sig att mötet spelades in av kamera i polisbilen: