Patrik Lundberg letar plommon och går alldeles vilse

Någonstans är det ändå lite synd om Patrik Lundberg.
När han inledde sin bana måste han rimligen ha haft högre ambitioner
än att ständigt tvingas bjuda på dussinkrönikor om "rasism".

Gång på gång slås vi av hur de etablerade journalisterna medvetet eller omedvetet upprätthåller sin egen bubbla, genom att bo i samma område, umgås med varandra, enbart läsa alster från andra godkända skribenter och bekräfta dessa genom ständiga delningar och glada tillrop. Följden blir dels att de får dålig förståelse för vilka ämnen och diskussioner som engagerar människor, dels att tämligen utbredda åsikter blir helt främmande.

I och med Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg, och turerna efter att den uppmärksammades, har denna inavelns problematik tagits till en ny nivå, där det totala medieetablissemanget samstämmigt rättar sig efter en helt parallell verklighet. Det räckte att Expo i en text talade om tidningens "starka band till Nordiska motståndsrörelsen", redan det felaktigt, för att journalisterna snabbt skulle enas om att helt enkelt tala om "nazister". Vi minns hur DN:s Björn Wiman i SVT:s Kulturpanelen kunde sitta och närmast maniskt upprepa detta ord, vilket i sin tur fick helt okunniga Denise Rudberg att lika obesvärat spinna vidare kring "heilande" i någon anekdot som sannolikt hade sitt ursprung i ett foto på Vera Oredsson.

Idag blir det dags för Aftonbladets Patrik Lundberg att plocka upp denna princip, i en liten text som givetvis har fått rubriken "Vi skrattar inte längre åt nazisterna - nu lyssnar vi". En sansad bedömare skulle kunna ifrågasätta om nationalsocialister verkligen har så stort genomslag i debatten, men som ni förstår handlar Lundbergs korta och enormt spretiga text om lite allt möjligt, där det viktiga är att allting kallas för just "nazism". För säkerhets skull får vi redan från början en förklaring till hur och varför allting ska föras in i detta fack:

"En ny image förändrar ingenting. Åtminstone inte för höger­extremisterna. De kanske talar i andra termer, beroende på tillställning. Tar av sig uniformerna och sparkar av sig kängorna. Men menar alltid samma sak. Merparten av oss kan koderna. ”Storfinanser” kritiseras, eftersom judehat fortfarande är tabu bland alla människor med hjärna. Mångkultur angrips, då hudfärgsargument inte kan rättfärdigas. Och så vidare."

Eller så finns det olika typer av "högerextremister", där många kanske gör alldeles egna analyser och har fullt legitim kritik mot samhället? Man kan till exempel kritisera medieetablissemanget eller bankväsendet utan att det nödvändigtvis måste översättas till "judar". Mångkulturen misslyckas uppenbarligen överallt, men mångkulturalismen har blivit en ideologi som många finner det mycket viktigt att bemöta. Hos de flesta invandringskritiker handlar den frågan inte om att det skulle vara obehagligt att se olika hudfärger i gatubilden, utan om de mycket påtagliga samhällsproblem som mångkulturen oundvikligen leder till. Så kommer det då, där vi som vanligt kan notera de två sista orden, en referens som egentligen borde diskvalificera samtliga inlägg som använder den:

"Nya Tider heter en tidning med sådana tendenser. Agendan sägs vara 'oberoende', men då och då sipprar medarbetarnas förkärlek till antisemitism ut. Dels i ord, dels då redaktörerna har medverkat vid Nordiska Motståndsrörelsens möten, enligt Expo."

Ja, tidningen är oberoende eftersom den inte har några band till några organisationer. Agendan är bland annat att belysa samhällsproblem i Sverige som förtigs av etablerade medier, vilket i vårt land ofta hänger samman med invandring och mångkultur, samt att rapportera om händelser, rörelser och individer utomlands som antingen helt utelämnas av övrig media, eller får en kraftigt vinklad behandling. Som exempel på det senare har tidningen gjort en granskning av den amerikanska rörelsen "Black Lives Matter", inte för att det handlar om svarta, utan för att den här inte har granskats ordentligt.

Jag har på Twitter ställt frågan till Patrik Lundberg om när "medarbetarnas förkärlek till antisemitism har sipprat ut", men inte fått något svar. Själv har jag nog aldrig sett någon antisemitism där, om nu inte en artikel om George Soros räknas dit. På Twitter lyftes dessa påstådda kopplingar fram än mer ogenerat:

Inga kopplingar är längre för långsökta. Någon har alltså varit och tjafsat när den finska grenen av Nordiska motståndsrörelsen delade ut flygblad i Helsingfors, då blivit nedslagen och senare avlidit. Det har förstås ingenting som helst med Nya Tider eller bokmässan att göra, men förklaras genom påståendet att tidningen nu rentav "brukar besöka" NMR:s möten. Så vitt jag vet var det nu ganska länge sedan Nya Tider bjöd på en artikel om organisationen eller intervjuade dess företrädare, men inte ens då är sådana reportage samma sak som att delta i möten. Jag frågade därför Patrik Lundberg också om hur våra lite finare kollegor på Aftonbladet gör när de ska rapportera om någonting, om de till exempel håller sig på ett anständigt avstånd, men har inte heller då förärats något svar. Denna taktik är inte ens längre "guilt by association", utan kan snarare kallas "guilt by whatever". Som någon sorts sammanfattning får vi lite mer irrelevant trams:

"Det ska tilläggas att Säpo bedömer Nordiska motståndsrörelsen som det största nazistiska hotet mot rikets säkerhet."

Detta följs i sin tur av någonting som faktiskt är alldeles sant:

"Det ska tilläggas att tidningens chefredaktör, Vávra Suk, har sin bakgrund i Nationaldemokraterna."

Visst, och Aftonbladet har en socialdemokratisk ledarsida, medan Expressens är liberal. Det är fantastiskt att samma människor som förespråkar etnisk mångfald är de som har allra svårast för mångfald av åsikter eller publikationer. Det går bra att läsa Vávra Suks ledarkrönikor, egentligen de enda texter där åsikter uttrycks i tidningen, och eventuellt kritisera dessas innehåll, men att det ena eller andra tidigare partiengagemanget i sig för all framtid ska förhindra någon från att ge ut tidningar är en märklig tanke. Ska just nationaldemokrater inte kunna presentera böcker om M/S Estonia? En författare har kittlat etablissemanget särskilt mycket på senare tid:

"I veckan ska Nya Tider ställa ut på bokmässan i Göteborg. Norra Europas största bokmässa, i år med yttrandefrihet som tema. Nya Tider tog givetvis tillfället i akt att boka och senare, för syns skull, avboka Förintelseförnekaren Lars Ulwencreutz till ett av sina samtal." 

I själva verket bjöds Lars Ulwencreutz inte in för att han skulle vara "förintelseförnekare", en etikett han för övrigt själv avvisar, utan för att presentera sin bok "Från Oden till Vasa" som handlar om den svenska regentlängden. Frågeställningen blir därför en mycket gammal och vanlig sådan: Kan en författares verk ses oberoende av vad denne har skrivit i andra sammanhang, och bör han av sådana skäl bannlysas i alla sammanhang? Boken i sig borde vara helt oproblematisk, men Ulwencreutz valde själv att inte längre delta efter den mediala attacken, eftersom han insåg att det nu skulle bli omöjligt att presentera boken på ett vettigt sätt. Det blir sedan mer trams, enligt en modell som ofta används mot SD:

"Redaktörerna kommer att stå där i montern, med Colgateleenden och helyllekläder. Den som går dit i hopp om slentrian­heilning kommer att gå bet. De kommer inte att göra bort sig. De kommer att hålla god min, med två järnkorsade fingrar i bakfickan."

Detta är så dumt att det kanske inte ens behöver bemötas, men uttryck som "järnkorsade" ses som stora fyndigheter i vänsterkretsar och jag skulle tro att Patrik fick ett antal ryggdunkar för denna briljans. Tanken är alltså att förlagets representanter har en inre drift att bete sig på allehanda bisarra sätt, men måste lägga band på sig när de befinner sig bland lite bättre människor för att kunna lura dessa. Det är nonsens, men säkert någon sorts verklighet för skribenter av Patrik Lundbergs snitt.

Den poäng som rubriken utlovade kommer på slutet:

"Skillnaden är hur de bemöts. För tio år sedan skrattade folk åt sådana plommon. I dag låter det, som ni vet, annorlunda. Pro-nazism är en åsikt som har normaliserats, en åsikt som numera ska behandlas med samma respekt som alla andra åsikter. En åsikt som inom kort inte bara lär få yttras på bokmässor, utan även i etablerade medier och i skolor. Höger­extremist­erna har alltså inte förändrats.
Det är alla vi andra."

Om vi bortser från fantasierna om "pro-nazism", är nog det mest besvärande för medieetablissemanget att allt fler människor idag skrattar åt propagandan i publikationer som Aftonbladet. Att tidigare förbjudna åsikter om till exempel invandringen nu kan yttras, beror dels på samhällsutvecklingen, där det visar sig att "högerextremisterna" har haft rätt hela tiden, dels på det internet som gör att figurer som Jan Helin inte längre kan styra vad som sägs.

För att sjunka till din nivå, Patrik, är det idag ni som är "plommonen".