Ny helsida i DN mot Nya Tider

Bör Gunnar Ardelius eget stora verk "Jag behöver dig mer än
jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" normaliseras
genom hans medverkan vid några kulturella tillställningar?

Nya Tiders medverkan på Bokmässan har som bekant väckt ett fullständigt oproportionerligt intresse och även om mången säkert är trött på historierna, så vill jag bemöta dem så länge som de trumpetas ut av de etablerade medierna. Särskilt DN har sett till att gå till våldsam attack mot yttrandefriheten, vilket vi kan misstänka beror på en kritisk artikel om tidningen, en tendens som också tas upp i Nya Tider.

Även idag kände alltså DN:s kultursida ett behov av att ta upp frågan om en monter på en bokmässa, ett uppdrag som gavs till Gunnar Ardelius, ordförande i Sveriges författarförbund. Det börjar storslaget och blir också omgående direkt motsägelsefullt:

"Ett intolerant och auktoritärt spöke drar fram genom Europa. Låt oss kalla det demokratins och yttrandefrihetens fiende – en gast. I länder som Polen, Ungern och Turkiet går det utför med oroväckande hastighet. Målmedvetet angrips det öppna samhällets grundfundament, det fria ordet."

Det roliga är ju att han här utmålar sina fiender som också yttrandefrihetens fiender, trots att han ska komma att uttrycka sin ångest inför just yttrandefrihet. Som vanligt måste också Ungern och Polen nämnas i detta sammanhang, vilket är lite intressant när det kommer från Sveriges styrande klasser. Det som där har hänt är egentligen inte märkligare än att konservativa och nationalistiska partier har kommit till makten och då genomfört vissa reformer som de har sett som nödvändiga, vilket är ett ganska normalt fenomen i demokratier. För det svenska etablissemanget blir all utveckling bort från den de själva önskar se någonting fruktansvärt, eftersom de är mer intresserade av rätt "värdegrund", i sig ett odemokratiskt begrepp, än av åsiktspluralism. Det är ju inte så att Sverige kan slå sig för bröstet när det gäller opartiska statliga medier eller frånvaron av politisk styrning och tydliga agendor. Det räcker att titta på vilka som utses till "sommarpratare" i SR, där hittills inte en enda patriotiskt sinnad individ har släppts in. Om vänsterträsken i SVT och SR städades en smula skulle det absolut inte innebära något angrepp mot yttrandefriheten, snarare tvärtom, eftersom de idag upprätthåller en tämligen likriktad linje.

Det blir sedan dags för någon sorts empirisk motivering till Ardelius farhågor:

"Mer än en tredjedel av Sveriges författare har utsatts för hot, våld eller trakasserier. De senaste tolv månaderna har närmare en femtedel upplevt hot. Personer med utländsk bakgrund är mer utsatta. Vid hälften av händelserna uppfattades förövaren tillhöra någon form av högerextrem eller rasistisk grupp. I 58 procent av fallen där förövarna uppfattades representera ett politiskt parti angavs Sverigedemokraterna som svarsalternativ."

För att citera Jean-Marie Le Pen, skulle jag vilja säga Ardelius: "Jag bestrider dina siffror och jag bestrider tolkningen av dem". Författare som har sagt sig vara hotade har alltså "uppfattat" en partitillhörighet och har då dessutom uppfattat denna som SD. Ärligt talat tror jag att de som har ett behov av att hota författare i allmänhet inte representerar något parti, utan snarare i huvudsak kan placeras i kategorin "knäppskallar". Det skulle förstås kunna vara så att personer med utländsk bakgrund är mer utsatta, men det känns mer som ett automatiskt antagande. Därefter blir det här med yttrandefrihet lite komplicerat för Ardelius:

"Det är därför ett delikat dilemma att helhjärtat värna om allas yttrandefrihet och på samma gång försöka få stopp på de hot som är riktade mot författares tankar och ord men också mot deras kroppar av kött och blod. Hur ska vi på mest konstruktiva vis bemöta de krafter i samhället som genom att utnyttja sin yttrandefrihet skadar och skrämmer andra till tystnad? [...] Ett aktuellt och talande exempel på denna problematik är Bokmässans agerande gentemot den högerextrema tidningen Nya Tider, som efter några genanta vändor fram och tillbaka återigen fått en utställningsmonter på mässan."

Även om vi aldrig kan förvänta oss det, skulle det ha varit lämpligt om Ardelius hade kunnat redogöra för det sätt på vilket Nya Tider "skadar och skrämmer andra till tystnad", eller vad frågan har med hot och författares kroppar att göra. Tidningen hotar aldrig någon och uppmanar heller aldrig någon annan att göra det. Hela vänsterstormen mot en enda utställare handlar endast om den där etiketten "högerextrem", som i sig kan ifrågasättas, men som vi vet dyker upp rätt snart då någon visar sig vara kritisk till massinvandring. Det är också endast av ideologiska skäl, inte någon rädsla, som kulturvänstern har försökt stoppa tidningens medverkan och talat om bojkott. Uppenbarligen finns en viss sympati för yttrandefrihet när den gäller den egna åsikten, men blir väldigt komplicerad och rentav förkastlig när den också omfattar andras uppfattningar. Det är inte yttrandefrihet, ty tolerans för åsikter som sammanfaller med de styrandes finns i de hårdaste diktaturer.

Så här bör en debatt föras i Sverige; mellan två
likasinnade som kan godkänna varandras medverkan.
Gunnar Ardelius och Patrik Lundberg.

Det spårar sedan ur fullständigt, precis enligt det mönster som vi har fått vänja oss vid och med samma "källa" som alltid:

"Nya Tider har tydliga kopplingar till nazistiska grupperingar. Den som är intresserad kan läsa Jonathan Lemans artikel 'Det här är Nya Tider' i Expo (19/8), där det tydligt framgår att tidningen har en högerextrem profil med tonvikt på rasideologi, judehat (Förintelseförnekaren Lars Ulwencreutz var inbjuden till montern för att prata, men backade sedan ur) och kopplingar till organiserad nazism."

Gunnar Ardelius, skulle du inte själv kunna berätta om hur dessa kopplingar ser ut och på vilket sätt de dessutom är tydliga? Nej, det är förstås lättare att luta sig mot Expo, precis som alla andra, i stället för att göra egna iakttagelser, analyser eller ställningstaganden. Det måste vara helt fantastiskt att verka inom Expo, där man kan skriva vad som helst och det direkt lyfts upp av samtliga medier. Om nu Ardelius har ett behov av att vräka ur sig att tidningen har "tonvikt på rasideologi och judehat", borde han faktiskt underbygga det påståendet med någonting. Det är uppenbart att han inte har nedlåtit sig till att läsa publikationen, vilket också borde vara ett grundkrav om man ska fördöma någonting i dessa ordalag. Intervjuer med Nordiska motståndsrörelsen blev hos Expo till "starka band", vilket hos kulturvänstern snabbt blev till "nazism" hos själva tidningen, alltså rena fantasier som Ardelius nu vill underbygga med mer detaljerade lögner.

Hans egen förvirring kring demokrati och yttrandefrihet uttrycks sedan så tydligt att motsägelserna blir komiska:

"Men den tiden är förbi när man kunde ha ett tema som yttrandefrihet utan att ta ställning kring de konsekvenser som uppstår i praktiken. Europas spöke angår även Bokmässan. Att värna yttrandefriheten kan aldrig vara att låta alla prata om allting överallt." 

Man värnar alltså yttrandefriheten bäst om någon aktör, varför inte Sveriges författarförbund, Nina Hemmingsson eller Björn Wiman, först kan deklarera vad och vilka som måste tystas. Vilka konsekvenser "uppstår i praktiken" om en enda tidning utanför medieetablissemanget tillåts närvara? Den parallella verkligheten beskrivs ogenerat vidare:

"Bokmässan är ett alldeles för viktigt, öppet och kreativt forum för att den ska bojkottas på grund av ett fåtal extremister."

Fantastiskt. Om några aktörer säger att de vill bojkotta en begivenhet, ligger det alltså i yttrandefrihetens intresse att undanröja de aktörer som de ogillar? Vilka är i så fall de verkliga extremisterna? Låt dem bojkotta, ty i demokratin får man också lov att utebli.

Som om förvirringen inte redan var total, kommer detta författarförbund att med anledning av ovanstående resonemang anordna en manifestation för yttrandefrihet, då rimligen enligt definitionen att den mår bäst av att begränsas till de rättänkande. Vad alla dessa texter, seminarier och manifestationer visar är framför allt hur bisarrt och likriktat det svenska debattklimatet är. Särskilt absurd blir förstås tillställningen på söndag, där fyra representanter för etablerade medier, givetvis tillsammans med Expo, ska diskutera huruvida Nya Tider borde få ställa ut, en "debatt" där just Nya Tider inte är välkommen.