Åsa Linderborg famlar efter rätt taktik

Som jag har sagt förut, tycker jag att det kan vara intressant att läsa vad Åsa Linderborg skriver. Det ska inte ses som någon stående ovation för hennes texter, utan säger mer om den allmänna nivån i etablerade medier och mina förväntningar på dessa. Åsa Linderborg är på intet sätt ett geni eller en makalös stilist, men verkar åtminstone fundera något varv, till skillnad från exempelvis DN:s kulturskribent Kristina Lindquist, som i krönika efter krönika kort och gott säger att det som hon inte tycker om ska förbjudas. Naturligtvis lär det finnas tusentals svenskar som skulle vara lämpligare som kulturredaktör, men Sverige är ju inte en meritokrati.

När hon idag skriver om hur man bör "Sluta ducka för SD" anser jag förstås att hon har fel i det mesta, men hennes inlägg kan ändå bli ett avstamp för mina egna funderingar. Hon inleder med den senaste attacken mot yttrandefrihet och demokrati som vi tittade på i förrförra inlägget:

"I bokmässans efterdyningar lyfter Petter Larsson kravet att Sverige borde förbjuda vissa högerextrema organisationer (Aftonbladet Kultur 5 okt). I helgen föreslog Feministiskt initiativ samma sak. Problemet med den metoden är att de som förklaras illegala går under jorden eller ombildar sig till något som trots allt uppfyller kriterierna i en liberal demokrati. Se Tyskland." 

Åsa Linderborg är inte precis en demokrat ut i fingerspetsarna, utan ser frågan främst ur taktisk synvinkel, men principiellt är naturligtvis det stora problemet med den metoden att man då lämnar yttrandefrihet och demokrati. I Sverige är dessutom problemet att "rasism" och numera även "nazism" har kommit att bli tämligen flytande begrepp. Även jag tycker att det kan finnas skäl att ha en lagstiftning mot hets mot folkgrupp, då i ordets rätta bemärkelse som i fallet Rwanda och Radio Mille Collines, men vad ovan nämnda vänstermänniskor vill är inte att förhindra faktisk förföljelse av människor, utan som vanligt att tysta röster de själva ogillar. Mycket av det uppfyller dessutom redan "kriterierna i en liberal demokrati". För övrigt är det förstås något patetiskt att hon ännu en gång för en diskussion med Petter Larsson på samma redaktion, men det känns kanske tryggare än att diskutera med själva fienden. Även i denna text kommer dyker den nya svepande kategoriseringen upp:

"Möjligen kan man förstå kravet på en drastisk inskränkning i organisationsfriheten om nazismen vore på väg att bli en massrörelse, men ärligt talat, de svenska nassarna är väldigt få också om de har monter på bokmässan."

Linderborg använder gärna ord som "nassar" och "rassar", vilket varje gång påminner om hennes barnslighet och intellektuella begränsningar. Dessutom fanns så vitt jag vet inte en enda nationalsocialistisk utställare på Bokmässan. Kanske är det lika bra att dessa människor får diskutera frågan redan innan Nordfront anmäler sig till mässan, men då får de förstås svårigheter att reda ut hur alla dessa "nazister" skiljer sig åt. Så länge som Oktoberförlaget och Hotell Gästis får medverka borde för övrigt även uttalade nationalsocialister göra det. I en liten mening ska Åsa Linderborg sedan återigen visa upp sin demokratisyn:

"Dessutom öppnar en sådan lagstiftning för repression även mot vänstern, som också uppfattas som 'extrem'."

Ja, självklart. Om man ska förbjuda organisationer med hänvisning till att de vill avskaffa demokratin eller liknande, borde det rimligen gälla även kommunistiska sådana. Vad alla dessa förbudsivrare nog egentligen tänker sig är att det är just deras speciella lista med fiender som ska tillämpas. När Åsa Linderborg därefter funderar på varför människor röstar SD, när de "egentligen borde gå åt vänster", kommer så de inslag av insikt som hon trots allt bjuder på:

"Kanske för att antirasistiska opinionsbildare oftast behandlar SD:s väljare som samhällets bottenskrap. I stället för att prata med och till dem, har man pratat om dem och då ständigt som en hop inskränkta dumhuvuden man inte kan föra ett rationellt samtal med. I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver 'tolerans' av alla andra."

Dessutom gör de sig därmed fullständigt blinda, där de sitter och skickar små skämt till varandra om sverigedemokraters dumhet. De senaste dagarna har Politism, IRM och övriga misstänkta suttit och formulerat små fyndigheter kring Oscar Sjöstedt, oerhört viktigt och begåvat i deras värld, men en metod som inte lär omvända en enda sverigedemokrat eller ens någon utanför de egna kretsarna. Innan hon faller in i det sedvanliga resonemanget som grundar sig i att sverigedemokrater innerst inne bara vill ha vänsterpolitik, blir det tydligt att även Linderborg famlar efter lösningar för att stoppa SD:

"Men förklaringen ligger också i hållningen att man inte ska prata med sverigedemokrater av princip. Petter Larsson menar att vi visst har försökt ta debatten om SD:s idéer, men att det visat sig vara meningslöst. Därför ska de fortsättningsvis bemötas med ignorans och tystnad. Det är en hållning som jag själv har delat, men som jag med facit i hand finner totalt misslyckad."

Redan det faktum att man inte kan vinna en debatt om idéer borde stämma till viss eftertanke, men det är inte vänsterns styrka. Också hur man ska kunna tysta ned ett parti som SD, när det sitter i riksdagen och internet har möjliggjort fri debatt, förblir en gåta. Vi kan avsluta med ett exempel av den eviga vänsteranalysen:

"Varje fråga hur flyktingmottagandet ska betalas kontras med: 'Sverige är rikt, vi har råd'. Ja, Sverige är rikt, men hälften av alla som bor här känner in på huden att de egna inkomsterna inte räcker till. Den andra hälften kan enkelt öppna sina plånböcker, men då får vi vara tydliga med vilka det handlar om 'som har råd': de som tjänar bra (som jag) och storfinansen."

Det stora problemet för alla dessa vänsterdebattörer, som förgäves försöker komma fram till olika strategier, är att de vägrar inse att människor röstar på invandringskritiska partier för att de är kritiska till invandringen. Inte heller kan inflödets enorma kostnader tas från "de rika". Så länge som vänsterpartierna fortsätter plädera för omfattande asylinvandring saknar de trovärdighet i allt som rör välfärd, eftersom de två fenomenen rent logiskt står emot varandra. Framför allt är det inte asylmottagningens omedelbara kostnader som är den värsta konsekvensen, utan naturligtvis det tilltagande sönderfall vi redan ser i form av exempelvis bilbränder, gruppvåldtäkter och muslimska krav. Det känner även "arbetaren" av och kan resonera kring, och därför kommer vänsterns tal om skattehöjningar och omfördelning eka tomt. Att kraven på förbud nu dyker upp är ytterligare ett bevis på att det inte går att logiskt motivera en enorm asylinvandring och att det inte heller går att tysta en stor folklig opinion i frågan. Tyvärr, Åsa Linderborg, ni kan inget göra för att stoppa det folkliga motståndet.