Även Eric Rosén missar målet

I det förrförra inlägget tittade vi på Åsa Linderborgs funderingar kring vänsterns eviga försök att knäcka koden till SD:s framgångar, och det finns en risk att detta inlägg blir något av en upprepning. Skälet är att vänsterns självförvållade blindhet gör dem helt oförmögna att förstå varför människor röstar på invandringskritiska partier. Orsaken till det är i sin tur att de endast verkar läsa varandra och tala med varandra, vilket gör att analysen ofrånkomligen alltid landar i att människor egentligen vill stödja just de partier som de själva gör. Låt oss se vad Politisms svårt vänsterinpyrde Eric Rosén vill säga om saken under rubriken "Berätta gärna för mig om din SD-strategi", som redan den avslöjar en del av problemet, där strategi är allt som behövs för att kollra bort en folklig opinion. Han utgår från just Åsa Linderborgs alster och navelskåderiet blir omedelbart uppenbart:

"Det är en del av vänstern som menar att en annan del av vänstern ägnar sig åt att rasa mot SD-utspel och tokiga företrädare i stället för att 'prata om sakfrågorna' och 'ta debatten'. Och jag har också beklagat mig över att ilskan mot SD-företrädare knappast kommer att lösa problemen med skenande ojämlikhet i Sverige, att reaktioner på SD-toppars järnrörsnätter inte löser problemet med allmän visstid. Det är fortfarande sant."

Visst, en del av ert problem är att ni hyser en överdriven fascination inför "händelser" som Oscar Sjöstedts besök på en vitmakt-konsert för 11 år sedan. Knappast någon sverigedemokrat bryr sig, men ändå fortsätter ni att sitta och ömsom fnissa ömsom spela förfärade inför varandra. Beteendet har troligen en psykologisk förklaring, som handlar om att det alltid känns mer stimulerande med inbördes beundran och bekräftelse av varandra, än att utsättas för en diskussion med meningsmotståndare. Det är dessutom väsentligt mycket lättare att plocka fram ett foto eller film, än att analysera huruvida en viss politik är genomförbar eller vilka konsekvenser den skulle få. Ni tyckte att "järnrörsfilmen" var fantastisk och verkade övertygade om att den för all framtid skulle sänka partiet, men lärde er ingenting av att stödet för SD därefter fortsatte att öka som om ingenting hade hänt, vilket det inte heller hade. Hela Roséns text är en sorts internt resonerande kring vänstern, vilket i sig tydligt visar varför de inte kan knäcka koden:

"Det heter fortfarande att vi måste 'ta debatten' med SD. Men det är oklart vilken debatt det är som inte tas och av vem? Vem säger – för att igen hänvisa till Linderborgs text – att välfärd inte kostar? Vem menar att det inte är de rikaste som ska dra ett tyngre lass? Jag menar att detta är en halmgubbe. Säkert kan jag 'motbevisas' av enskilda artiklar eller tweets, men var jag än vänder mig möter jag snarare opinionsbildare som varje dag skriver om just jämlikhet, utjämning, utbildning, arbetsvillkor och fördelningspolitik."

Ni må erkänna att välfärd kostar, men ni vägrar konsekvent att erkänna att den står i någon som helst motsättning till öppna gränser och omfattande asylinvandring. Redan där förlorar ni oss, eftersom vi ser det som fullständigt oseriöst. Ni kan propagera för skattehöjning, fördelningspolitik och upprepa mantrat om "de rika", men ständigt högre skatter och en allt större offentlig sektor kan knappast vara vägen framåt. I stället för att skriva om Oscar Sjöstedt, eller föra en intern debatt i vänstern om taktik, skulle ni till exempel kunna redogöra för er vision på detta område. Kan Sverige varje år ta emot 100 000 eller 200 000 asylinvandrare om man bara satte åt de rikaste lite mer? Ska alla nyanlända arbeta inom den offentliga sektorn eller försörjas genom bidrag? Får vi inga etniska utanförskapsområden om vi ökar satsningarna på dessa? Kan ett årligt inflöde från Mellanöstern som överstiger den naturliga befolkningsökningen verkligen inte skapa en typ av problem som inte kan lösas genom fördelningspolitik eller enskilda satsningar? Rätt snart övergår Eric Rosén till att betona behovet av skandalrapportering i alla fall:

"Sen kan man med all rätt beklaga att klassiska vänsterfrågor inte alltid får samma uppmärksamhet som SD-relaterade texter men det är inte så konstigt. Avskyn för SD:s rasism väcker trots allt bredare enighet – från vänster och en bra bit in i högern – än diskussioner om det fria skolvalet eller om den minskande löneandelen."

Där har vi något av själva kärnan i denna vänsters oförmåga att hitta någon lämplig "taktik". Fixeringen vid SD:s "rasism" skapar nämligen enighet i de egna leden, även om den inte lockar några nya sympatisörer. Så sitter de då där, och läser sina Politism och IRM, ryser av välbehag inför sverigedemokraters dumhet och tycker om varandra. Känner ni, mina läsare, förresten till "40 000 miljarder"? Det behöver man sannerligen inte göra, men efter "järnrör" är detta uttryck bland det fyndigaste man kan nämna i vänsterdiskussioner om SD, eftersom riksdagsledamoten Margareta Sandstedt råkade säga att det var motsvarigheten till 400 000 euro en gång i kammaren. Det skedde visserligen för fem år sedan, var förhoppningsvis någon sorts felsägning och hon har lämnat partiet sedan dess, men det skapar fortfarande munterhet och uppskattning hos twittervänstern varje gång någon lyckas klämma in det.

Vore dessa människor lite mer nyfikna, öppensinnade och mindre självgoda, skulle de kunna börja med att prata med SD:s väljare. I detta inlägg kan jag förklara situationen och rentav ge råd till Eric Rosén, vilket är helt riskfritt, eftersom de inte skulle få för sig att ens läsa här, än mindre ta min text på allvar. Själv läser jag vänstertexter varje dag utan att själv känna mig nedsmutsad, men vänstern verkar konstant orolig för risken att de egna argumenten inte håller vid kontakt med andras åsikter, och just Politism har rentav skickat ut en lista till sina läsare över vilka sidor de inte får besöka eller dela. Följaktligen gör man ännu ett besök på IRM för att läsa om hur någon sverigedemokrat har skickat ett skämt med ordet "neger" till sin sambo och fortsätter att vara helt oförstående inför SD:s framgångar. Inte ens avslutningen bjuder på någon öppning, utan riktar sig helt till den egna kretsen:

"En vettig hållning för dig som vill prata mer om klass än om SD:s rasism är att själv börja prata mer om klass och arbetsmarknad, i stället för att irritera dig över att andra antirasister inte gör det jobbet åt dig."

Låt mig avslutningsvis vara lite nedlåtande och försöka förklara detta på ett enkelt sätt. Många patrioter är intresserade av fördelningspolitik och välfärd, men så länge som ni anser er vara för goda för att se problem med det pågående folkutbytet, ni kan kalla det "integration" om det känns bättre, saknar ni trovärdighet och vinner inga nya själar. Vi tror att asylinvandringen kommer att leda till enorma problem oavsett ekonomisk politik och vi ser inte heller nödvändigtvis ett allt högre skattetryck, med allt färre arbetande, som ett ideal. Genom er egen försorg har dessutom alla stämplar och beskyllningar om "rasism" blivit helt meningslösa för oss.

Vi oroar oss för Sveriges och Europas framtid och ni ger oss inga lösningar, eller ens några svar. Eric, du kan fortsätta att diskutera med Åsa Linderborg om hur rätt vänsterdebatt bör föras, medan de patriotiska rörelserna växer över hela kontinenten. Medan ni sitter och tittar, om och om igen, på Oscar Sjöstedts anekdot på en fest, lägger jag ständigt upp nya klipp från exempelvis Front National och Vlaams Belang, där jag nöjer mig med att låta deras företrädare tala själva, vilket skulle vara helt otänkbart för er. Än viktigare är kanske att jag dagligen också länkar till sidor som Politism och Aftonbladet, medan ni till och med uppmanar era anhängare att aldrig ta del av invandringskritik, eftersom jag tror att människor klarar av att höra alla sidor och jag dessutom vet hur lite ni har att erbjuda.