Journalisters märkliga förhållande till andras åsikter

Jag har just tittat på den nyligen genomförda debatten på Publicistklubben kallad "Debatten om debatten om debatten...". En stor del ägnades åt att diskutera hur personer med för etablissemanget obekväma åsikter skulle hanteras. Janne Josefsson stod för det som vi kan kalla "det sunda förnuftet", kombinerat med en hel del eftertänksamhet, men alla var överens om att det var ett stort haveri att Nya Tiders Vávra Suk intervjuades under några minuter i Aktuellt. För mig, som ändå tycker mig ha en viss vana av att höra hur medieetablissemanget resonerar, är det obegripligt. Intervjuas inte människor på detta sätt hela tiden? Man menade att upplägget var fel, eftersom den enda acceptabla formen tydligen skulle ha varit en debatt, och man vände sig mot att inslaget direktsändes. I själva verket fick Vávra Suk ett antal kritiska frågor, men det räckte alltså inte. I detta fall tror jag faktiskt att upprördheten egentligen inte beror på formatet, utan på att Vávra Suk svarade väl för sig, medan den nödvändiga motrösten utgjordes av Henrik Arnstad. Det var han som hade vägrat att delta i en debatt och hans insats blev än mer bisarr då han uttryckligen inte ville tala om Nya Tider, utan om hur illa han tyckte om nazism. Just den stormen ska vi nog främst förstå som besvikelse efter Arnstads mycket svaga insats och Vávra Suks välformulerade svar på SVT:s frågor.

En mer allmän förklaring till dessa människors förfäran har dock blivit allt tydligare, och uttrycks i dagens DN genom Amanda Björkmans inlägg "Gör er inte till nazisters megafon". Det första stycket säger oerhört mycket:

"I onsdags publicerade tidningen en intervju med en ung man som beskriver sig som 'stolt nationalsocialist' och medlem i Nordiska motståndsrörelsen. Men i stället för att förklara för läsarna att det är en nazistisk grupp, skriver reportern att 'organisationen beskriver sig själv som en kamporganisation för att samla motstånd mot den folkmordspolitik som bedrivs'.
Läsaren lämnas ensam med en nazists världsbild."

Notera den självgodhet som här förmedlas, fulländad genom föraktet mot vanliga medborgare. "Läsaren lämnas ensam", alltså svag, förvirrad och mottaglig för vad som helst, när denne borde ledsagas och informeras av en representant för medierna. Tanken är att den helt oinformerade vanliga människan får läsa om "en nazists världsbild" och då automatiskt själv absorberar den. Tydligen var reporterns enorma felsteg att denne inte skrev en särskild mening om att "det är en nazistisk grupp", vilket är desto märkligare när den intervjuade inte bara levererar sin världsbild, utan också säger att han är en "stolt nationalsocialist". Det är inte svårt att misstänka att Amanda Björkman helst hade sett att personen inte intervjuades överhuvudtaget, till förmån för någon text om att nazism är dåligt. Ytterligare en passage om den övergivne läsaren dyker upp:

"Gör gärna en intervju med en nazist, hjälp läsarna att förstå världen bättre. Men trumpeta inte okritiskt ut budskapet."

Ärligt talat är vi nog ganska många vid det här laget som faktiskt tvivlar på till exempel DN:s journalisters förmåga och vilja att förklara världen. Framför allt är det tveksamt om jag, eller särskilt många andra, verkligen behöver hjälp från personer som Amanda Björkman för att vi ens ska kunna ta till oss en artikel. Själv tycker jag att det vettigaste intervjuupplägget faktiskt är att objektet själv får definiera sig och berätta om sin egen syn på det ena och det andra. Jag ser inte heller några som helst problem med att man gör på samma sätt med kommunister eller liberaler, och låter mig dra mina egna slutsatser. Saken är dock den att man gör det hela tiden, och protesterna vi nu hör endast gäller när röster från det nationalistiska lägret någon gång får komma till tals. Särskilt tydligt var det kanske i fallet med Aktuellts inslag, där ingen uttryckte någon kritik mot att en person som Henrik Arnstad fick sitta och lägga ut texten minst lika länge som Vávra Suk.

Det har kommit mycket av detta snitt från Amanda Björkman,
en linje som nu samtliga DN:s medarbetare verkar ha beordrats
att följa.

Festligt nog visar Amanda Björkman sedan ytterligare ett problem med att systemmedias journalister ska hjälpa läsaren:

"Vi känner igen diskussionen. Det var inte länge sedan chefredaktören för Nya Tider, en tidskrift med kopplingar till just Nordiska motståndsrörelsen, gjorde Aktuellts sändning till en fars."

På ett par rader presenterar hon här alltså en direkt lögn och en mycket egen tolkning. På vilket sätt hjälps läsaren av påståendet att Nya Tider skulle ha "kopplingar" till NMR, när det helt enkelt inte är sant? Varför får läsaren inte ens veta på vilket sätt Aktuellts sändning skulle ha varit "en fars"? Jag vågar hävda att det för vem som helst skulle vara oändligt mycket mer upplysande att helt enkelt läsa Nya Tiders artiklar och själv se Aktuellts inslag. I denna länk ger jag förvisso egna kommentarer, "hjälper läsaren", men inslaget ligger där helt obearbetat. Denna problematik är för övrigt det ursprungliga skälet till att jag började lägga upp debatter och intervjuer med företrädare för europeiska patriotiska partier, eftersom det är bättre att svenskarna kan se vad dessa personer faktiskt säger, än att de "hjälps" av svensk media med grova lögner, snedvridningar och epitet.

Att det idag finns alternativ media, och framför allt Internet, är uppenbarligen oerhört traumatiskt för ett medieetablissemang vant vid åsiktsmonopol. De kan skriva att Jean-Marie Le Pen har sagt att "förintelsen var en detalj", eller rentav dra till med "bagatell", medan jag någon timme senare kan lägga upp just den intervju där detta påstås ha sagts.

Det finns också många på "vår sida" som menar att man aldrig ska läsa systemmedia, och då inte främst för att sinnet skulle förgiftas, utan för att dessa publikationer inte ska gynnas ekonomiskt. Jag håller inte med. Hundratusentals svenskar läser redan Aftonbladet och Expressen och vi gör oss själva onödigt blinda, precis som etablissemanget, om vi inte tar del av det som där sägs. Dessutom är faktiskt många människor socialister och liberaler, vilket gör det nödvändigt att förstå hur dessa resonerar. Att vägra ta del av meningsmotståndares åsikter, och rentav vilja stoppa dessa från intervjuer och bokmässor, är sannolikt en av etablissemangets största svagheter. Det är inte konstigt att de helt saknar argument och förmåga att förstå till exempel varför över en miljon svenskar nu stöder Sverigedemokraterna.