Lena Mellin snurrar till det igen

Lena Mellin ska som bekant föreställa Aftonbladets politiska analytiker, men idag bjuder hon på ett av de där meningslösa alstren om kalla vindar och stängda dörrar, där de flesta tankar är ytterst märkliga. Som så många andra skribenter av detta snitt oroas hon helt enkelt av att inflödets volymer är för små:

"Mest har antalet ensamkommande flyktingbarn minskat. Från drygt 35 000 förra året till omkring 2 400 i år, knappt sju procent av dem som kom hit förra året."

Jag vill då påminna om att 35 000 var ett nytt rekord, som innebar att Sverige tog emot 40 procent av alla personer ur denna kategori som hade tagit sig in i EU. 2014 var siffran ungefär 7 000, medan den 2013 låg nära den nivå som Lena Mellin nu beklagar. Det är helt enkelt ett mycket märkligt sätt att räkna och jämföra. Ska vi ständigt försöka att överträffa, eller åtminstone nå, det senaste årets volymer? Sedan säger det en hel del att hon verkligen använder uttrycket "ensamkommande flyktingbarn", trots att inte ens alla medier längre gör det. Mellin bläddrar förfärat vidare i statistiken:

"Antalet ensamkommande flyktingbarn som sökt sig till EU har minskat radikalt sedan förra året och andelen som sökte sig till Sverige är den lägsta sedan 2006."

Synsättet är tämligen bisarrt, och påminner om principen när till exempel Vänsterpartiet diskuterar skatter och välfärd. De talar förhållandevis lite om vad välfärden ska leverera, men desto mer om hur "rika" ska beskattas och vinster förbjudas. På samma sätt som rikedom stör Vänsterpartiet mer än fattigdom, funderar asylvurmare mer på inflödet till Sverige än på hur situationen ser ut i världen. Lena Mellin skulle åtminstone ha kunnat påstå att situationen i Afghanistan är värre än någonsin eller något liknande, men nej, hon nöjer sig med att beklaga att för få kommer hit. Miljoner människor lever i Afghanistan, och hälften är faktiskt kvinnor, så hur kan fokus vara huruvida det kommer 35 000 eller 3 000 män till Sverige? Landet består av olika folkgrupper, som dessutom är muslimer, och kommer följaktligen aldrig bli rikt och fredligt, vilket gör att Sverige kan ta emot 35 000 afghanska män varje år i all evighet.

Det är åtminstone inte något fel på Mellins fantasi:

"Många av barnen tar sig vidare till framför allt Schweiz och Tyskland. Förfärande många, i Tyskland 9 000, avviker från sina boenden och tros söka sig vidare till släktingar eller till större tyska städer. Förstår du vad det kan innebära? Det kan betyda att barnen som nyss flytt från en olidlig tillvaro riskerar att hamna i en ny likadan. Med droger, sexövergrepp, regelrätt prostitution, kort sagt i ett överjävligt utnyttjande av minderåriga."

De får alltså boenden, men väljer att avvika, vilket ger Lena Mellin en möjlighet att måla upp de mest fruktansvärda scenarier. Det är till och med svårt att förstå vad hon vill ha sagt. För att hålla dem borta från alla dessa droger, övergrepp och regelrätt prostitution, borde man då inte låsa in dem på boendena? Nej, det verkar som att hon predikar den i dessa kretsar mycket vanliga linjen:

"Det är vad belåtna konstaterandet att antalet ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige blir allt färre betyder. Det betyder i all sin iskyla att de fortsätter att fara illa, antingen som flyktingar i ett annat land eller kvar i sitt eget under förhållanden som tidigare fick dem att fly."

Självklart. De bör alla ta sig till Sverige, så de slipper länder som Tyskland och Schweiz, för annars förblir de "flyktingar i ett annat land", och det är ju alltid mycket värre än att komma till den humanitära stormakten. Tänk bara på alla droger och sexövergrepp som antagligen flödar i andra EU-länder. Det kanske inte passar in i vår fantastiska självbild, men dessa företeelser verkar inte helt okända på svenska asylboenden heller. Å andra sidan blir det med detta synsätt kanske naturligt att man från Afghanistan ska ta sig förbi ett tjugotal länder för att nå det bästa i nordligaste Europa. Lena Mellin försöker sig sedan på lite förnuft, men det räcker inte särskilt långt:

"Visst, Sverige kan inte vara världens samvete. Hur mycket vi än öppnar våra hjärtan kan inte alla komma hit, det är en omöjlighet. Men världen kan vara världens samvete. Och världen tar sig inte an den uppgiften just nu. EU stänger gränserna. UNHCR, FN:s flyktingorgan, har stundtals svårt att få maten att räcka till de många lägren i Mellanöstern."

Återigen blir det mycket svårt att förstå vad hon vill ha sagt. Kunde vi åtminstone inte ha fått någon passage om att vi ska visa vägen och vara ett föredöme? Det är också något fascinerande att hon faktiskt nämner matbrist i flyktingläger, utan att tappa fokus på antalet personer som kommer till just Sverige, där kostnaden för varje individ skulle mätta en mängd människor på sådana platser. Gruppen "ensamkommande" förväntas kosta 34 miljarder kronor 2017. Siffran är grotesk, men det är vad några tiotusen afghanska, eritreanska och somaliska män kostar i Sverige. Vad skulle en sådan summa betyda i närområdets flyktingläger?

Från Sveriges Ensamkommandes Förening.

De sista raderna blir inte mindre bisarra än den övriga texten:

"Och risken är överhängande att domen blir hård när Donald Trump, Marine Le Pen, Nigel Farange, Jimmie Åkesson och deras gelikar lämnat scenen och förhoppningsvis ersatts av människor med större empati. Det kan vi räkna med, hur obehagligt det än kommer att bli."

Som vanligt blir något namn felstavat, eftersom Lena Mellin nog inte har särskilt mycket kunskap om Nigel Farage, eller de övriga. Även detta stycke är i stort sett obegripligt. Varför skulle ovan nämnda personer lämna scenen? Någon gång kommer de att lämna jordelivet, men Jimmie Åkesson är 37 år gammal och Marine Le Pen 48. På vilket sätt skulle de "ersättas" av andra människor? Kommer deras partier att få lämna plats för asylinvandringsvurmande sådana? Det är som alltid helt idiotiskt att reducera denna fråga till "empati", och jag vill påminna Lena Mellin om att hennes empati för hungriga människor, i flyktingläger eller annorstädes, måste vara tämligen begränsad om hon stirrar sig blind på antalet afghanska män som varje år når Sverige.

Slutligen vill jag ännu en gång bemöta tanken att det är varje begränsning av asylinvandringen som kommer att framstå som klandervärd i historiens backspegel. Själv är jag övertygad om att få kommer att prisa dessa års inflöde i framtiden, och inga statyer kommer att resas över krönikörer som inte förmår bättre än så här.