Niklas Orrenius underbara resa

Jag ber om ursäkt för att det nu kommer ett inlägg om DN direkt efter ett annat, men tidningen har plötsligt tagit täten i tävlingen om övertydliga agendor och ensidig rapportering. Ovanstående rubrik avser del tre av Niklas Orrenius serie om "Den inre fienden", som handlar om all helt omotiverad motvilja som möter muslimer i USA. Det finns förstås personer som hyllar Adolf Hitler och nu tänker rösta på Donald Trump, men det gör inte att man kan dra några som helst likhetstecken. Donald Trump är knappast nationalsocialist, och om nu svenska medier ska välja bland sina epitet, skulle "populist" faktiskt vara mer passande. Å andra sidan har man redan slitit ut "högerpopulist" på alla europeiska EU- och invandringskritiska partier, så inte heller det ordet betyder längre särskilt mycket. Dessutom verkar den samlade mediekåren ha bestämt sig för att ordet som nu gäller för allt från SD till Nya Tider är "nazist", så då kanske det är lika bra att sätta det på Donald Trump också. Det kan också vara värt att notera att David Duke, som är mer av en "vit nationalist", flera gånger har kandiderat för Demokraterna.

Idag skriver också Peter Wolodarski om Trump och om ett brev som han tycker att denne borde läsa, och även här får vi den tydligen helt naturliga jämförelsen:

"Det finns en viss kraft av trovärdighet i den riktigt stora lögnen, hävdade Hitler, eftersom de flesta människor aldrig skulle komma på tanken att ljuga kolossalt mycket, bara lite grann. Därför tenderar vi att enklare falla offer för stora snarare än små lögner."

Wolodarskis huvudpoäng är att Donald Trumps anklagelser om ett riggat val har skadat demokratin, men det är en enormt ensidig och tillrättalagd bild. I själva verket har Hillary Clinton ljugit om en hel del, och hennes kampanj med köpta journalister och mötesförstörare är knappast särskilt positiv för demokratin.

Orrenius reportage hade kunnat bli riktigt intressant, eftersom han har varit på plats, men skildringen förstörs nästan helt av agendan och pekpinnarna. I den första delen får vi en passage som nog bara ska ge lite färg åt berättelsen, samt kanske föra in lite extra vit skuld, men som ofrivilligt gör en viktig poäng:

"På 1800-talet trängdes ursprungsbefolkningen undan när cowboys, guldletare, lycksökare och järnvägsarbetare drog till Wyoming. Flera blodiga slag stod mellan amerikansk militär och indianstammar som försökte försvara sig och den mark som plötsligt stals framför deras ögon. I ursinne över den brutala kolonisationen började urbefolkningen attackera resande vagnskonvojer på väg västerut."

Var inte det lite främlingsfientligt av dessa indianer? Hur kunde marken stjälas, när den väl tillhör alla? Jag håller med om att deras mark stals och att de blev utsatta för kolonisering, men det intressanta är förstås att samma tankesätt aldrig tillämpas när européer trängs undan, en utveckling vi i stället måste välkomna. Jag vill påminna om en satirisk tecknad film som berör denna princip:






Orrenius berättelse om muslimerna i Gillette i Wyoming tar sitt avstamp i historien om en pakistanier som utvandrade till staden i början av förra seklet. I sextioårsåldern åkte han tillbaka till Pakistan för att hämta en 15-årig hustru och släkten har idag svällt till 150 personer. Nu har de också uppfört en moské i den gamla gruvstaden. I den agendadrivna texten får den uppmärksamme ibland små ögonblicksbilder som visar på en del av problematiken:

"Så kör den unge böneledaren en sorts islamgrundkurs på engelska för sina religiöst ovana släktingar. Han berättar att en muslim måste kunna skilja mellan tillåtet och förbjudet, mellan haram och halal.
– Det måste ni lära era barn. Ni kan också skicka dem till muslimskt sommarläger om ni vill."

Böneledaren är själv född i USA, men uppmanar alltså hela klanen att lära sina barn om haram och halal, samt skicka dessa till religiösa läger.

Även reportagets del två, som handlar om interneringen av etniska japaner under andra världskriget, är egentligen intressant, men förlöjligas av Orrenius själv eftersom vi om och om igen får höra att det är exakt samma sak med muslimer idag. Vi får lära oss att japanerna ser med förfäran på motståndet mot islam, baserat på sina egna erfarenheter av 1940-talet, men i verkligheten är nog etniska japaner minst lika skeptiska mot islam som alla andra. Det är ju inte heller så att själva Japan är särskilt positivt till muslimsk invandring, för att uttrycka det milt.

Det finns också ett antal avgörande skillnader mellan de båda fenomenen. Att sätta människor i koncentrationsläger enbart baserat på deras etnicitet var ett stort övergrepp som USA begick, särskilt då man inte gjorde samma sak med tyskar och italienare. Dessutom är islam fortfarande ingen etnicitet, utan en ideologi som det uppenbarligen finns skäl att hålla ögonen på. Ingen förespråkar heller att alla muslimer ska sättas i läger, vilket skedde med japanerna som inte ens delade någon ideologi.

Del 3 ska handla om det där paret som tycker om både Trump och Hitler, och uppenbarligen är rasister, men även här råkar Orrenius lämna ut små detaljer om dem han vill skildra som offer. Han gör ett nedslag i Hamtramck utanför Detroit, där majoriteten av kommunstyrelsen nu består av muslimer. En av dem gör ett uttalande som jag tar med en liten nypa salt:

"Jag valdes inte till councilmember för att jag är muslim, utan för att jag lovat att jobba hårt för Hamtramcks invånare."

Hur det är i det aktuella fallet kan jag förstås inte avgöra, men vi vet från Europa att muslimer uppmanas att rösta på andra muslimer, och jag är övertygad om att exempelvis "centerpartisten" Mahmoud Aldebe var glad över att "miljöpartisten" Mehmet Kaplan blev minister.

Hamtramck, Michigan

Vi får ännu en liten bild från Hamtramck, där niqab nu är ett vanligt inslag i stadsbilden:

"En långvarig lokal konflikt handlar om muslimska böneutrop.
Hamtramck har ett tiotal moskéer. 2004 gav dåvarande city council sitt godkännande till högtalarförstärkta utrop när det är dags att be. Sedan dess har återkommande konflikter uppstått kring böneutropen, som äger rum fem gånger om dagen och börjar i ottan."

22 000 invånare och tio moskéer. En icke-muslimsk invånare kommer till tals:

"Min granne har högtalare utanför sitt hus. Han sänder ut sin böneceremoni på en helt galen ljudvolym, fem gånger om dagen. Jag har försökt prata med honom men han bryr sig inte!"

Eftersom Niklas Orrenius främst vill propagera för sin linje, kommer plötsligt en lång passage om Sveriges historiska diskriminering av bland annat romer, vilket följs av en lika omotiverad och vanlig lögn om Front National:

"Nationella Frontens ledare Marine Le Pen har jämfört muslimer med nazister..."

Nej, och det blir inte mer sant för att det står i svenska tidningar. Det finns dock ett antal jämförelser man kan göra, och då främst när det gäller undfallenheten mot islam. Vi får veta att slöjan bara är ett tygstycke, som man ska få bära i alla sammanhang, vilket aldrig sägs om exempelvis hakkorsarmbindlar. Både hakkorset och "hitlerhälsningen" är förbjudna, men inte islamiska symboler eller Tawhid-fingret. Kritik mot islam har fått benämningen "islamofobi", eller rentav "rasism", medan ingen talar om "nazistofobi". IS-terrorister ska få hjälp av samhället, vilket ingen krävde för tyska krigsförbrytare. Och så vidare.

Poängen är dock att Marine Le Pen inte har sagt det som Niklas Orrenius påstår, och jag frågade honom därför:

Något sådant fick jag naturligtvis inte, utan festligt nog en länk till en artikel i Göteborgs-Posten. Emellertid förmedlade den tidningen en något riktigare bild, som ju var att Marine Le Pen jämförde gatuböner, där hela gator blockeras, med en ockupation.

Jag är tveksam till om den här typen av rapportering verkligen fungerar särskilt bra som propaganda. De redan frälsta kan sitta och förfasas över allt som skrivs om Trump och inskränkta amerikaner, medan vi andra kanske reagerar mer på de små passager som jag återger ovan. Jag tror att polariseringen, som media i hög grad har skapat själva, gör att människor allt mer väljer sina egna källor och analyser, där få längre strävar efter att förstå den andra sidan. Att dessa medier har sina likriktade agendor, gör dem inte heller mer trovärdiga.