Vidriga DN hyllar Rossana Dinamarca

Två antidemokrater står och flinar. Det gick inte så bra när Rossana Dinamarca
ville ta över efter Lars Ohly, men det berodde nog på sexism och rasism.

Idag är det ett år sedan Anton Lundin Pettersson gick in på en skola i Trollhättan och mördade tre personer, vilket gör att flödena fylls av mediemänniskor som menar att det talas alltför lite om denna attack. Det har visserligen talats en hel del om denna händelse, inte minst idag, men vad de vill se är att skuld också delas ut till alla de som bedriver någon form av oppositionell verksamhet på nätet, vilket de därför också har ägnat sig åt under dagen. I verkligheten är det ytterst få, inte heller de profiler som nu hängs ut, som stöder det som skedde i Trollhättan. Att man är skeptisk till asylinvandringens förträfflighet betyder inte att man tycker att människor ska mördas på skolor. För övrigt ägde IKEA-morden rum ett par månader tidigare samma år, men av naturliga skäl är det inga mediemänniskor som tycker att det ska talas mer om dessa.

Den allt mer degenererade DN ser dagen som ett tillfälle att presentera en hyllning till Rossana Dinamarca (V), som givetvis inte har några betänkligheter inför att utnyttja händelsen maximalt för politiska syften. Hon bor förvisso själv i Trollhättan, till nackdel för alla de skattebetalare som bekostar hennes flygningar dit, men hon ska framför allt lyftas fram som en stark motvikt till mörkret, vilket blir tydligt redan i ingressen:

"Hon har vigt sitt politiska liv åt kampen mot rasismen. Hon har lärt sig att hantera vrede och hot i sin yrkesroll. Och så kom hatet hem till vänsterpartisten Rossana Dinamarca."

Man behöver inte posera som så kallad "antirasist" för att fördöma det som skedde på Kronans skola, och jag har inga problem med att kalla det för en terrorattack. Vi får en längre utläggning kring Rossanas egen förfäran under den aktuella dagen, och i DN:s uppräkning av alla känslor får vi festligt nog ett exempel på hennes resvanor:

"Människor i chock kan göra märkliga saker, som att sätta sig på ett flyg till Kiruna, när man bara borde åka hem. Rossana Dinamarca åkte 920 kilometer norrut torsdagen den 22 oktober 2015, och tog sedan första flyget tillbaka morgonen därpå."

Ja, det är ju så hon håller på och jag tror inte för en sekund att hon betalade heller den resan själv. Nåväl, vi lämnar förstås snart själva händelsen och går först över till hur genialt det var av henne att bära svensk folkdräkt vid riksmötets öppnande:

"För sex år sedan kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Då fick hennes folkdräkt en djupare politisk innebörd.
– Nu är det mer som en markering. Här är jag. Jag är en del av det här landet. Bara acceptera det."

Jag vet inte om det egentligen är så många som stör sig på hennes mörka hår som hon vill göra gällande. Desto fler har problem med hennes osympatiska personlighet, kommunism och inställning till andras åsikter. Å andra sidan har ursprunget i hennes fall en viss betydelse, eftersom hon kom från Chile med sina föräldrar strax efter militärkuppen och vi nog kan misstänka att även föräldrarna är kommunister. Alla dessa omogna "markeringar" hyllas i artikeln och vi får förstås en passage om den där t-shirten, om vilken hon själv säger:

"Jag visste att det skulle bli en stor grej."

Självklart, för annars skulle du inte ha burit den. Det gjorde ingen som helst nytta eller påverkade opinionen, men det var ett ypperligt tillfälle att få posera för den egna kretsen, som antagligen tyckte att det var både oerhört begåvat och på något sätt rentav modigt.

Hon fick dock kritik av bland andra Göran Persson, vilket hon förstås inte kunde acceptera:

"Jag minns att jag blev förbannad. Vi hade just valt en talman som skakat hand med en SS-veteran. Och så valde man att lägga fokus på klädkoden."

Herregud. Det handlade inte om klädkod, utan om man som riksdagsledamot verkligen ska hålla på med sådana små provokationer mot andra partier. Tramset om "SS-veteranen" har jag kommenterat förut, men vi kan ta det igen. Den då 22-årige Björn Söder träffade inte Franz Schönhuber i egenskap av hans ungdomsbedrifter, utan för att han var partiledare för Republikanerna. Waffen-SS var ett militärt förband där hundratusentals soldater ingick, och det är fullt möjligt att Rossana Dinamarca någon gång själv skakat hand med en "SS-veteran". För att inte tala om alla de odemokratiska kommunister hon med all säkerhet har träffat. Det leder till ännu ett av alla hennes barnsliga ageranden, nämligen när Björn Söder ledde en riksdagsdebatt:

"– Jag kände ett hugg i magen när jag såg det. Först tänkte jag stryka mig som talare, säger hon.
Hon gick upp och inledde med orden 'åhörare'. Söder knackade i bordet och ville tillrättavisa: 'Herr talman, herr talman säger vi när vi inleder anförandet…'
'Du är inte min talman', replikerade Rossana Dinamarca."

Reflekterar dessa människor aldrig kring hur de själva beter sig? Är det verkligen rimligt att avstå en debatt som man tycker är viktig, eller åtminstone väljarna kanske tycker är viktig, för att en person från ett parti man ogillar fungerar som talman? Framför allt är talmannen hela riksdagens talman, och ingen kan välja vem man kan acceptera som "sin" och vem man inte ska tilltala. Rossana får också lägga ut texten om sitt mod:

"Det gick hand i hand. Det är svårt för mig att säga varifrån det kom… Men… Häromdagen var jag på ett samtal om motstånd med en gammal gymnasiekompis. När hon avslutade sa hon att 'när vi gick på gymnasiet och Rossana sa att vi skulle gå till torget och protestera mot nazisterna, då fanns inget alternativ'."

Det finns inget modigt i att stå i en stor grupp och skrika okvädningsord mot en oftast mindre grupp. Framför allt tycker jag att dessa motdemonstrationer är principiellt förkastliga och jag förstår inte varför de tillåts, åtminstone inte i direkt anslutning till den manifestation som utsätts. Tydligen ville NMR hålla en motdemonstration mot FI:s och V:s demonstration till stöd för afghanska våldtäktsmän, men de blev omedelbart avlägsnade av polis. När Rossana ska ge någon sorts förklaring till beteendet, blir vi inte förvånade över vilka som ska tystas:

"Jag tror ju alltid på att det är viktigt att visa ett motstånd. Jag har aldrig trott på varianten att låta dem vara och inte ge dem uppmärksamhet. Om motståndet inte finns, så blir det som det är nu. När näringslivet bjuder in. När andra partier bjuder in. När Nya Tider kan vara på Bokmässan."

Nej, Rossana Dinamarca är inte demokrat. SD ska varken få tala med företagare eller andra partier och kommunister ska avgöra vilka bokförlag som kan få delta på en bokmässa. Hennes analys är också mycket märklig, eftersom det som hon kallar "motstånd" har hållit på så länge som SD har funnits och det ändå är svårt att se taktiken som framgångsrik. Protesterna mot Nya Tider blev alldeles fantastiskt kontraproduktiva, då de ledde till att hela Sverige nu känner till tidningen och hundratals nya prenumeranter har tillkommit.

Rossana smygfotar Nya Tiders monter på tryggt avstånd.

Rossana sitter kvar mandatperiod efter mandatperiod, oavsett hur hon uppför sig, men just hennes ursprung gör det till någonting fint:

"Jag brukar kalla mig själv för en betonghäck. Jag har suttit längst bland vänsterpartisterna i riksdagen. Jag är den som har suttit längst i partistyrelsen och verkställande utskottet. Men jag är en stolt betonghäck. För sådana som jag tenderar inte att bli betonghäckar. Ett flyktingbarn, uppvuxen i ett miljonprogramsområde med föräldrar som var bilbyggare."

Så kan man se det, eller så kan man tycka att föräldrarna förtjänar mer respekt för det de har gjort, än Rossana för det hon håller på med. Mönstret är inte alldeles ovanligt, där vi kan se fler exempel på en första generation som kanske rentav är tacksamma för att de har tagits emot av Sverige, medan den andra generationen hatar landet och enbart tycker att de har rättigheter. Rossana Dinamarca tycker föga förvånande att också resten av världen har rätt till allt här:

"Det är bra att säga saker. Bra, Löfven. Men det betyder inte ett skit för mig så länge du inte visar det i din politik. Den asyllag som klubbades igenom, den satt många sverigedemokrater och applåderade. Den lades fram av Socialdemokraterna."

Vänsterpartiet är inte realismens eller ansvarstagandets parti. Vad skulle man ha gjort när Migrationsverket inte längre kunde garantera ens tak över huvudet? Fortsätta ta emot 10 000 i veckan? Hur kan ett maximerat inflöde vara huvudmålet för någon svensk politiker? Nu råkar Rossana vara född utomlands, men det finns gott om pursvenskar med samma hållning. För säkerhets skull tillfrågas också en nära vän om hennes storhet:

"Jag är så oändligt stolt över allt hon gör. Hon är en sådan kämpe i sin späda gestalt."

DN funderar dock lite kring om det kan komma reaktioner på att en vänsterpartist får stå oemotsagd på detta sätt och varför kommunismen inte problematiseras, varpå Rossana svarar:

"Man måste ju se hur ideologierna ser ut. De skiljer sig väsentligt åt. Sedan har det gjorts saker i kommunismens namn, absolut. Men vi är nog det parti som har gjort upp mest med vår historia."

Den vanliga glidningen, där kommunismen på något sätt är fin i sig, men bara har otur hela tiden och missförstås på samma sätt som islam. Observera hur också samma formulering dyker upp, där "saker" har gjorts i ideologins "namn", vilket gör att miljoner döda inte är något att tjafsa om.

Historia och historia, förresten.
Vänsterpartiets demonstration i Stockholm 2012.

Logik och konsekvens är inte heller Rossanas styrka:

"Man undrade varför jag inte hade en tröja med texten 'V=kommunister' eller 'V=stalinister'. Jag har ju aldrig använt de epiteten på mig själv. Jag har aldrig kallat mig kommunist."

Och SD kallar sig själva "rasister"? Jag är övertygad om att många vänsterpartister gärna skulle kalla sig kommunister om det bara fungerade lite bättre, och vi minns alla hur Lars Ohly insisterade på att göra det in i det längsta. Däremot tror jag att ytterst få sverigedemokrater ser sig som rasister, fascister eller nationalsocialister. Låt oss ta ett sista exempel på när Rossana uttalar sig om meningsmotståndare och får frågan om hon talar med några sverigedemokrater i riksdagen:

"Nej. Jag märker ju att sverigedemokraterna försöker säga 'god morgon' och 'hej'. Jag tror att det är lite spännande för dem. Men jag försöker se förbi det."

Eller så var de hövliga och betedde sig som normala människor? Så spännande skulle inte ens jag tycka att det var att få säga hej till Rossana Dinamarca, vilket jag faktiskt skulle göra. Hon är som hon är, och det är känt sedan länge, men det är anmärkningsvärt att DN väljer att skriva en lång artikel av detta slag om henne. Tidningens innehåll präglas allt mer av att man låter vänstermänniskor plädera för begränsning av demokrati och yttrandefrihet.