Ännu en dag av etablissemangets dödssuckar

Varje dag plöjer jag igenom de större svenska tidningarna, samt några utländska. Det kanske låter lite ledsamt och som en tråkig sysselsättning, men när man på detta sätt kan jämföra en lång rad alster blir det särskilt tydligt hur likriktade de är. Kompletterar vi sedan med flödet på Twitter, får vi en fullständigt patetisk bild av samförstånd och inbördes beundran bland människor som egentligen borde ha olika åsikter att debattera. Idag hyllar till exempel Anders Lindberg, som ska vara socialdemokrat, en text av Peter Wolodarski, som ska vara liberal:

När en mediefigur kallar en annan mediefigurs text för "viktig", vet jag av erfarenhet att den kommer att vara allt annat än just det. Nästan undantagslöst handlar det då om ett standardalster kring "alla människors lika värde", behovet av att stå upp mot invandringskritik eller nödvändigheten av att tysta obekväma röster. Så vitt jag kan se av reaktionerna, från både etablissemang och patrioter, är det Wolodarskis alster som är dagens stora prestation på området, men jag tänkte här göra ett större svep genom dagens skörd. Skälet är att varje text för sig inte har tillräcklig substans för att förtjäna ett särskilt bemötande. Man kan invända att dessa texter aldrig "förtjänar" att tas på allvar i någon sorts moralisk mening, men ibland berör de omedvetet intressantare aspekter som kan användas som avstamp.

Så är det inte idag, så låt oss göra några nedslag här och där, och börja med Aftonbladet. Lena Mellin vill berätta att "Det kan tyvärr bli ännu värre än Trump", vilket redan det är lite märkligt, eftersom han inte ens har tillträtt. Å andra sidan tänkte nog samma människor att det inte kunde bli bättre än Barack Obama redan innan denne svors in, och han fick som bekant direkt Nobels fredspris, dels för att han var demokrat, men framför allt för att han är till hälften svart. Den första meningens analytiska djup förvånar ingen:

"Mörkret har sänkt sig över världen."

Som ni förstår handlar denna undergång om Brexit och givetvis Donald Trump. Vi får veta att han "nedvärderar halva mänskligheten", vilket senare följs av:

"Men det kan ­tyvärr bli ännu mörkare. I vår är det presidentval i Frankrike. Det kan vinnas av Marine Le Pen. Hon leder Nationella fronten, ett högerpopulistiskt, nationalistiskt och ­invandrarfientligt parti. De vill isolera Frankrike ­genom att gå ur EU och sätta upp tullmurar och stoppa invandringen."

Jag vet förstås att det egentligen bara handlar om invandringen, men det är intressant hur EU plötsligt också har blivit en symbol för godheten, trots att diskussionen om medlemskap en gång i tiden skar igenom partilinjer. Själv är jag skeptisk till den ekonomiska protektionismen, men den kan jag leva med om nationerna återupprättas och det muslimska inflödet upphör. Mycket intressant är också hur samma människor som har framhållit Hillary Clintons kön, talat om att "spränga glastak" och så vidare, aldrig kommer att poängtera att Frankrike kan få sin första kvinnliga president någonsin eller att hon är den enda kvinnliga kandidaten. Avslutningen blir parodisk:

"Vart är världen på väg? Tyvärr mot ett tillstånd där fakta negligeras, rationalitet föraktas och där människor ställs mot varandra. Det är dags att kavla upp ärmarna."

Lena, tycker du själv att din text var faktaspäckad och ett under av rationalitet? Nej, det har hon sannolikt inte reflekterat över, eftersom vi nu lever i en omvänd värld, där "rationalitet" betyder den gravt irrationella massinvandringen och "fakta" och har kommit att beteckna rena floskler. Det skulle dock vara festligt att nu se Lena Mellin "kavla upp ärmarna", för att ställa sig på barrikaderna för politisk korrekthet. Utan sina ekonomiska resurser har denna samling krönikörer inte en chans mot miljoner européer som är trötta på utvecklingen.

Eftersom vi nu befinner oss på Aftonbladet, kan vi lika gärna beröra Patrik Lundbergs senaste alster. Den korta texten handlar om hat han har tagit emot, något som han likt Veronica Palm har använt för att fiska sympatier från den egna kretsen:

"Min senaste vecka har varit som alla andra. Jag skriver en kolumn och möter tryckvågen. Just den här gången är jag en journalistböghora som ska hängas på torget. Skåpmat."

Jag motsätter mig hatiska och idiotiska meddelanden till journalister, men i detta fall känner jag ingen sympati. Saken är nämligen den att Patrik Lundberg har satt i system att presentera de mest vulgära skrivelserna han säger sig ha fått, medan jag inte en enda gång har fått svar på artiga och fullt rimliga frågor eller motargument. Han har förstås ingen skyldighet att svara mig, men han besvarar varje tillrop om att han ska stå på sig eller meddelanden som bara innehåller ett hjärta.

Man ska inte behöva ta emot hot eller könsord, men som offentlig debattör ska man inte heller bara acceptera hjärtan som återkoppling. Det finns dock en mening som jag tycker är särskilt spännande:

"Då började jag ändå skriva den här texten dagen innan en politisk tjänsteman spelade in en video där han kallade en kvinnlig minister för hora."

Det hände för ett par dagar sedan och så här ser hela texten ut:

Jag skulle älska att "arbeta" för etablerad media, där man får en vecka på sig för att leverera några rader om hur mörkret sänker sig och sin egen godhet. Jag vet inte vad dessa människor får i ersättning, men det rör sig sannolikt om ungefär tio gånger mer än vad jag får för motsvarande längd i Nya Tider, och då måste jag dessutom bjuda på väsentligt mycket mer substans.

I Expressen kan Alex Schulman förklara att "Empatin finns inte längre kvar bland svenskarna", med mycket fina passager:

"För bara ett år sedan blev de allra flesta av oss skakade i grunden när vi såg bilden på pojken på stranden i Turkiet. Vi grät och vi ville hjälpa till."

"Det finns en stor mängd flyktingar i Sverige som nu börjar få sina asylbesked. Många av dem får avslag. Dessutom är mängden papperslösa mycket stor. De håller sig undan myndigheter i rädsla för att bli utkastade. På ett sätt kan man därför säga att nöden bland flyktingar i Sverige är större än någonsin. Det är bara det att medlidandet bland svenskarna inte finns kvar."

Så fick även denne posör in några tusenlappar till. Expressen har en delvis relativt vettig ledarsida, men på "kultursidan" är allt som vanligt. Karin Olsson menar att kritik mot medieetablissemanget går i "tveksamma intressens tjänst" och skriver bland annat:

"Det finns en viktig mediekritik att bedriva. Låt oss göra det. Men kulturkriget mot medier i syfte att på sikt underminera en liberal, demokratisk ordning är något helt annat. De är inte ute efter att få en bättre journalistik, de är ute efter att slippa den."

Som denna journalistik, för att inte tala om opinionstexterna, nu ser ut, är det korrekt att många vill slippa den, men det är ju för att ni är så förvånansvärt usla och likriktade. Få vill köpa en bil som inte rullar eller mat man blir sjuk av.

För att detta inlägg inte ska bli alltför långt, bör vi nu bege oss till DN. Den är lite unik på så sätt att allting numera ligger bakom en betalvägg, om man anses ha läst sin beskärda del. Det gäller även de opinionstexter som ligger på ledarsidan och "kultursidan", vilket kanske blir begripligt om man förstår att dessa människor främst skriver för varandra. Få lär läsa Björn Wimans alster och ännu färre lär hålla med om att allt som han personligen ogillar är "nazism", men han får sin väl tilltagna lön i alla fall och kan idag därför bjuda på ännu ett alster om att också Donald Trump är nazist:

Låt oss så avslutningsvis titta lite på Peter Wolodarskis text, där han kan berätta om hur overkligt det var att Donald Trump vann, en alldeles uppriktig känsla hos vårt medieetablissemang, och vad som nu tydligen är skrämmande i Sverige:

"Jag känner igen den där overklighetskänslan. I söndags kväll deltog jag på ett hörn i SVT:s 'Agenda'. Efter sändningen påmindes jag om hur snabbt extrema saker kan normaliseras. 
Inbjuden för att kommentera valresultatet var även Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Han fick närmast ikläda sig rollen som politisk analytiker, utan att behöva debattera med någon."

Wolodarskis, och han är inte ensam, odemokratiska reflexer sviker aldrig. Om Jimmie Åkesson är gäst, som vilken partiledare som helst, för att ge sin syn på det ena eller andra innebär det att "extrema saker normaliseras". Vi kan vara säkra på att få skulle ha tyckt att det var märkligt om Annie Lööf fick kommentera det amerikanska valet, men när det gäller vissa politiker anser dessa mediefigurer att framträdanden måste ges en viss inramning, förklaras och kritiseras. Annars anses tittarna "lämnas i sticket". Vi minns alla SVT-chefen som rentav fick be om ursäkt för att Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk intervjuades i fem minuter, trots att framträdandet hade föregåtts av veckor med ensidiga fördömanden, där ingen från tidningen fick komma till tals. Självklart förfärades Wolodarski också av att SD fick hålla ett möte med likasinnade, vilket ger en mycket märklig passage:

"Det stora problemet med detta SD-arrangemang var inte själva platsen — Grand Hôtel — utan allt annat: deltagarna, innehållet, de politiska kopplingarna till Putin." 

Jo, vi förstår alla att det var åsikterna och deltagarna som var "problemet", även om det är ett relativt nytt fenomen att Putin alltid ska lyftas fram när dessa partier smutskastas. Någorlunda nytt är också hur demokrati numera definieras, och i Wolodarskis text rentav "statsskicket":

"Vad gör fackförbunden? Vad gör näringslivet? Vad gör de politiska partier som tror på öppenhet, tolerans och respekt för alla människors lika värde, kärnvärden i vårt statsskick?"

Man kan raljera länge kring att vi även här verkligen serveras "alla människors lika värde", men vi vet ju att uttrycket, liksom "tolerans" och "öppenhet", helt enkelt betyder vurmande för omfattande asylinvandring, vilket på ett helt bisarrt sätt har kommit att bli viktigare i Sverige än yttrandefrihet, mötesfrihet och så vidare. Detta är också själva skälet till att etablissemanget på allvar kallar alla partier, förutom SD, för "demokratiska", inklusive det demokratiskt tveksamma Vänsterpartiet.

Wolodarskis ledartext är förhållandevis lång, och precis allt är förljuget, men vi kan avsluta med följande stycke:

"Om du är trött på den slentrianmässiga kritiken mot politiker, sluta klaga och engagera dig i stället i ett parti. Om du är uppgiven över hatet och hoten på nätet, säg emot och uppmuntra samtidigt dem som står för något annat. Dela, kommentera och gilla deras inlägg. Om många agerar så kommer det att göra stor skillnad, och ge en mycket mer rättvisande bild av vad de flesta svenskar står för."

Det är precis det vi gör, men vårt engagemang anses ju inte legitimt. En röst på SD beror på okunskap, tåg som slutat gå och dålig mobiltäckning, samt går på något sätt emot "alla människors lika värde". När vi delar och kommenterar andras inlägg kallas det för "hat", vilket gör att våra egna medier följaktligen blir "hatsajter". Nåväl, såväl Wolodarskis text som DN:s betalväggar visar att deras tid nog är ute, att det verkligen finns ett etablissemang och att nya vindar förhoppningsvis kommer att blåsa bort dem. Även det DDR som Bertolt Brecht ironiserade kring föll så småningom.