Heidi Avellan stämmer in i kören

Heidi Avellan reflekterar över sig själv
och andra goda krafter.

Egentligen är det helt otroligt. I ett par inlägg har jag nyligen skrivit om hur etablissemangets skribenter väljer att missuppfatta uttryck som "politiskt korrekt" och "godhet", för att säga att de minsann inte skäms för att de är goda, samtidigt som många av dem menar att man inte ska lyssna på folket när folket har fel. När jag i dagens läsning så kommer till Sydsvenskan, visar det sig att den politiska chefredaktören Heidi Avellan verkligen också har skrivit en text som följer denna linje till punkt och pricka. Även jag utgår i hög grad från etablerad medias opinionstexter, men skillnaden är att jag bemöter och kritiserar dem, medan de själva verkar sträva efter att instämma med varandra och närmast kopiera varandras formuleringar.

Heidi Avellan är inte heller rädd för att bli infantil när hon ska framhäva sin godhet, utan använder som rubrik faktiskt "Möt Trumps värld med Pippipolitik. Politiskt korrekt.". Om någon nu tvivlar på vad hon ska komma att skriva, får vi ett förtydligande i en sorts ingress:

"Ångesten flödar på sociala medier. Hur kan vi leva i en värld där Trump väljs? Med Pippipolitik: snällhet. Mer PK, inte mindre."

Här ser vi ännu en gång problemet med att dessa människor lever i bubblor, där man endast följer, hyllar och talar med varandra, vilket gör alla andra röster till "troll" och andra informationskällor till "hatsajter". Följaktligen upplevs det kanske som att "ångesten flödar på sociala medier", alltså bland de röster som anses respektabla, när Donald Trump väljs till president. "PK" betyder förstås inte "snällhet", utan poserande och konformism, men framför allt är inte det stora problemet med svensk debatt att den är alldeles för frispråkig och mångfacetterad.

Jag har som sagt bemött dessa tankegångar alldeles nyss och bör därför inte upprepa samma argument mot Avellans alster, men vissa passager är så parodiska att jag gärna citerar dem:

"Så hur hanterar vi detta – beslutsfattare, opinionsbildare, demokratiskt sinnade människor? Alla som vägrar dela in mänskligheten i 'vi och dom' och inte tror att det finns enkla svar på svåra frågor?"

Så mycket komik i två meningar, och detta är ungefär vad jag själv skulle skriva om jag ville parodiera dessa människor eller massproducera opinionstexter för medieetablissemanget. Hon får inte bara på fullt allvar med både "vi och dom" och "enkla svar på svåra frågor" i samma mening, utan har i meningen innan själv talat om ett "vi" som uppenbarligen anses vara lite bättre än dem, de där odemokratiskt sinnade tölparna som finns utanför redaktionerna. Precis den tanke om folket, inom citationstecken, och deras illegitima oro som vi tittade på i det förra inlägget, presenteras också:

"Vad betyder ens det? Vem är 'folk', vem formulerar 'folkets' oro? Och vilken oro – hat mot muslimer och feminister? Han har rätt i sin analys om att 'populismen är bra på att fånga upp besvikelsen men den har inget svar på frågorna'. Problemet är att inte heller han verkar ha det. Det räcker inte att lyssna och förstå, det krävs också alternativ till den politik så många väljare tycks rata."

Observera hur snabbt hon omvandlar "oro" till "hat". Kritik mot den nuvarande feminismen är inte samma sak som att hata feminister, och framför allt inte som att hata kvinnor, medan man kan vara skeptisk till islams välgörande verkan i Europa utan att hata en enda människa. Det är inte heller särskilt svårt att definiera vem som är "folk" och vi kan definitivt slå fast att det inte utgörs av ett hundratal liberala ledarskribenter. Vi får sedan de där svenska funderingarna kring Trumps politik, för att sedan få veta att den alternativa sajten Breitbart förstås är "högerextrem", vilket leder in på någonting fullständigt otänkbart för de lite bättre människorna:

"Som att en svensk statsminister plockade sin strateg från Fria Tider. Det skulle väl aldrig ske? Väl?"

Det kan mycket väl ske och jag skulle till och med säga att det är ganska sannolikt, om vi ser "Fria Tider" som en symbol för alternativa medier och åsikter. Skulle inte en Mats Dagerlind kunna göra ett minst lika gott arbete som exempelvis Moderaternas arrogante fjant Kent Persson? Enormt patetisk och därmed komisk blir passagen om hur de goda ska stoppa patrioterna:

"För att vända dagens nationella populism krävs 'mod, beslutsamhet, uthållighet och utvecklandet av ett nytt politiskt språk och nya politiska svar på de verkliga problemen'. Vem ska göra det? Alla goda krafter. Du och jag. Varje dag."

Men Heidi, varför gav du, som representant för de goda krafterna, oss inte de där nya svaren på de verkliga problemen i din text, i stället för att helt ägna den åt din egen godhet och de andras ondska? Att tala om dig själv som snäll och kalla andra för populister ger oss knappast ett nytt politiskt språk.

Ty det tragiska är att medan Heidi Avellan sitter och plirar ihop med kollegorna i Stockholm pågår verkligheten utanför fönstret och kan vi redan i hennes egen tidning få en skymt av vad som händer i Skåne bara idag:

Den översta artikeln om Johannesskolan togs under en tid bort från Sydsvenskan, sannolikt eftersom den gav en lite väl oretuscherad bild av mångkulturella klasser:

"Barnen blir misshandlade och sexuellt trakasserade av andra elever. Det är kaos och stök – både på lektionerna och på rasterna."

"Min dotter blir misshandlad dagligen. Det är knytnävar det handlar om."

"Han blev misshandlad två gånger på en dag. Min son vågade inte berätta för läraren eftersom den andra pojken hotade med att döda honom."

"Pojkar hotar att de ska våldta henne. Säger att deras pappor ska knulla henne. Kallar henne hora. Frågar vad hon har för religion. De anser inte att hon är tillräckligt muslimsk."

Mycket tydligare kan kanske klyftan mellan verklighet och ledarredaktioner inte illustreras. Om dessa människor nu vill vara stolta över att kallas "PK" och "godhetsapostlar", ska vi sannerligen inte skämmas för att kallas "högerextremister".