På senare tid har en särskild hållning proklamerats ut från flera av etablissemangets megafoner. Den kan ses som en motreaktion på de röster som har noterat att krafter som SD eller Donald Trump växer, alldeles oavsett hur medier ljuger om dem eller politiker försöker att inte låtsas om dem, och därför börjat tala om att det kanske finns tankar i folkdjupet som inte kan ignoreras. Denna motreaktion går ut på att man inte alls behöver lyssna på vad folket, gärna satt inom citationstecken, tycker i vissa frågor och man använder olika metoder för att förringa denna opinions egentliga stöd.
 |
| Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör är en av de medietoppar som nu vill säga att det egentligen är de själva som utgör folket. |
Ett exempel i högen är Petter Larssons senaste alster, publicerat igår, som har fått den talande rubriken "Lägg ner fjäsket för ytterhögern". De första raderna visar ganska väl vad denna motreaktion vill angripa:
"Det händer varje gång. Så snart den högerradikala rörelsen i sina olika skepnader triumferar drar samma snack igång. Vi måste möta väljarnas oro, heter det, ta 'folkets' åsikter på allvar [...] Och gång på gång får vi höra att den högerradikala rörelsen uttrycker en folkvilja som 'etablissemanget' eller 'eliterna' inte begripit och nu yrvaket måste lyssna på. Ja, jag vet att det finns en viss logik i att hälsan tiger still, att det är nyheten och det oroväckande som måste analyseras, inte det gamla vanliga."
Vad personer som Petter Larsson, och de andra som nu torgför denna linje, egentligen menar är som vanligt att vissa åsikter är mindre acceptabla än andra och därför inte ska uppmärksammas eller respekteras. Det får han lov att tycka, men det är en hel del i själva dynamiken som han inte förstår.
Politikernas intresse för den växande patriotiska opinionen handlar inte om att "hälsan tiger still" eller att de har ett genuint intresse av vad folket tycker, utan helt enkelt om att de förlorar allt fler väljare till dessa nya partier. Självklart blir SD:s 20 procent mitt i landskapet intressanta, särskilt då dessa väljare kommer från de andra partierna och nog ses som deras egendom.
Dessa politiker är dock ytterst valhänta och oärliga när de ska låtsas lyssna på denna opinion och där är Sverige inte unikt. Redan på Jean-Marie Le Pens tid sade det franska etablissemanget att "han ställde rätt frågor, men gav fel svar", där den svenska varianten lyder "ger enkla lösningar på komplexa problem". Själv tycker jag att frågan om massinvandringens konsekvenser inte är särskilt komplex och att det borde vara alldeles utmärkt att lösningen, stoppa inflödet, är enkel. En annan taktik är att utmåla partiet man vill attackera som någonting helt annat än väljarna, som inte förstår att SD:s ledning består av rasister och fascister. Egentligen föraktar dessa politiker och mediefigurer också väljarna, men måste låtsas som att de tycker att de är hedervärda, bara lite lurade, och bör upplysas om att de egentligen vill ha de gamla partiernas politik. Uppenbarligen har man insett att det inte är särskilt framgångsrikt att förolämpa hundratusentals medborgare om man nu vill ha deras röster. Det handlar alltså inte om att "lyssna på folket", utan helt enkelt om att hitta en strategi där man kan återfå hundratusentals röster. Det blir sedan dags för det där spelet med siffror:
"Men ändå: de högerradikala väljarna görs genom all denna uppmärksamhet extremt viktiga.
Därför en försiktig påminnelse. Högerradikalerna är inte folket. De är en del av folket, i vårt land en ganska liten del. Vad med den majoritet som inte röstar på SD, och där många skyr partiet som pesten? Den knappa majoritet som faktiskt röstade på Clinton?
Den stora minoritet som inte valde brexit?"
Alltså, så fungerar en demokrati. Många röstade på Hillary Clinton och att Storbritannien skulle vara kvar i EU, men den andra sidan vann. Vad Petter Larsson också helt missar, är att den opinion som han själv vill lyfta fram knappast är marginaliserad på den offentliga scenen. De som inte röstar på SD, eller rentav vill se en omfattande asylinvandring, dominerar fullständigt medierna, och de gamla partierna har gjort sitt bästa för att SD:s väljare inte ska få något som helst inflytande i vårt parlament.
 |
| Petter Larsson |
Också i följande stycke visar Petter Larsson att han inte riktigt förstår vad som rör sig:
"Vem analyserar varför man röstar på Liberalerna eller Vänsterpartiet i samma minutiösa detalj som man gör med högerradikalerna? Vem läser av stämningarna i arbetarklassen via alla de LO-anslutna som alltid röstat och fortfarande röstar på Socialdemokraterna, och som inte har ett dugg till övers för rasismen? Trots att de lever i precis samma sociala verklighet, utstår samma underordning under samma korkade chefer och med samma magra lönekuvert, som sina SD-anstrukna kollegor."
Ingen behöver analysera Liberalernas eller Vänsterpartiets stöd eftersom det finns där och är relativt oförändrat år efter år, medan SD ökar kraftigt vid varje val. Att etablissemanget intresserar sig i så hög grad för SD handlar kanske dock främst om att det för dem är så obegripligt och behovet av att fördöma och ta avstånd så oemotståndligt. Ironiskt nog är det också vad Petter Larsson här själv visar, då han inte kan låta bli att skriva en text om att man inte bör lyssna på invandringskritiker, i stället för att analysera varför Vänsterpartiet inte är större eller hur Moderaterna kan ha ett stöd på över 20 procent trots att de ju anses "trampa på svaga och sjuka". Av någon anledning provocerar just invandringsmotstånd på ett särskilt sätt och "de anständiga" får svårt att tygla sina känslor, som bara måste ut i text efter text. Givetvis måste Petter Larsson också reducera frågan till "rasism", vilket visar den oförståelse och det ointresse som personer av hans snitt har för denna växande del av folket. Denna inställning blir förstås särskilt tydlig i slutklämmen:
"Jag föreslår att våra politiker - om så bara för en dag och bara med ett öra - faktiskt lyssnar på dem också. Alla de som vägrar acceptera rassesnack och unkna kvinnoskämt vid fikaborden. Som fyller de antirasistiska demonstrationerna, som är volontärer på språkcaféer och förläggningar. Som håller sig informerade och bildar sig en uppfattning i stället för att bara gå på nån vag magkänsla. Som vägrar göra en dygd av att vara vulgär. Som inte har några problem med muslimer, som kanske är muslimer själva, som inte har några problem med kvinnliga politiker, som kanske är kvinnor själva. Som inser att effektiv klasskamp bara kan bedrivas om sexismen och rasismen bekämpas och krossas, eftersom arbetarklassen inte bara består av vita män."
Det är nästan lite lustfyllt att ta del av denna totala brist på insikt. Hur ska dessa människor någonsin kunna komma med ett effektivt motdrag, om de verkligen tror att över en miljon väljare förenas av "rassesnack och unkna kvinnoskämt"? Petter Larsson, och han är inte ensam, gör sig själv helt blind alldeles frivilligt, när han verkligen vill tro att vänstermänniskor håller sig informerade, medan motståndarna bara går på magkänsla. Trots att han genom texten har försökt hänvisa till statistik, gör hans tankemässiga isolering och fördomar att han dessutom gravt överskattar stödet för sin egen sida. Petter Larsson är kommunist och tillhör alltså en ideologi som sannolikt inte ens delas av alla som röstar på Vänsterpartiet, och hans tal om "klasskamp" lär inte appellera till särskilt stora lager. Inte heller de "antirasistiska" demonstrationerna samlar mer än en tämligen liten och extrem skara.
 |
| Folket? |
På samma tema skrev Sundsvalls Tidnings Sofia Mirjamsdotter, där hon menade att den oro som skulle tas på allvar var "oron för högerextremismen och populismen", där kritik mot massinvandringen jämställs med hennes egen rädsla för hästar, medan det övriga resonemanget är det vanliga:
"Politiker bör lyssna på sina väljare. Men politiker bör också utifrån sin respektive ideologi ha en egen idé om lösningar på problemen väljarna ser. Politiker bör grunda sina uttalanden och sina förslag på faktiska omständigheter, detta oavsett 'känsla' eller 'upplevelse'."
Jag försökte diskutera hennes teser på Twitter, vilket som vanligt visade hur illa rustat etablissemanget, där varje ledarskribent faktiskt ingår, är för denna opinion. Jag inledde med vad jag uppfattade vara krönikans huvudpoäng:
Diskussionen blev längre än vad jag visar här, men även kopplingen till hästfobi berördes:
Vi bör, som sagt, glädjas åt att dessa människor varken förmår eller vill förstå varför den patriotiska opinionen växer. Låt dem fortsätta att älta "rasism" och "människosyn" och intala sig själva att det egentligen är "klasskamp" som folket vill ha, medan den patriotiska vågen bara tilltar i styrka.
På ett sätt har den vedervärdige Petter Larsson rätt. Det finns egentligen inte någon "folkvilja" efersom folket är splittrat i sin syn på massinvandring och många andra saker (lustigt bara att en neobolsjevik som P.L. föraktar begeppet "folkvilja" som klingar kommunistiskt).
SvaraRaderaAtt en kommunist sätter "etablissemanget" och "eliterna" inom citationstecken är väldigt konstigt för inga är väl så kritiska mot att det finns en samhällshierarki i samhället som Larssons ideologiska trosfränder.
Klyftan mellan folket och etablissemanget är uppenbar på flera punkter:
1. Två undersökningar jag känner till är ungefär halva befolkningen emot fortsatt massinvandring. Av riksdagens partier vill sju av åtta partier fortsätta med den, dvs 87 % av riksdagsledamöterna.
Minst 90 % av den mediala eliten har samma inställning.
2. Närmare hälften av folket vill gå ur EU. Sex av riksdagens åtta partier lovprisar EU. Minst 90 % av den mediala eliten har samma inställning.
3. Med största sannolikhet tycker en stor del (trologtvis majoriteten) av folket att det ska tas i med hårdhandskarna mot brottsligheten och att straffsatserna ska höjas fr.a. för grova brott. Av riksdagens åtta partier anser sju att det är bra som det är. Den mediala eliten är lika likgiltig.
4. Det är ytterst sällan man stöter på en vanlig medborgare som kallar sig för feminist och gissningsvis är det en minoritet som identifierar sig med det begreppet. Hela Sjuklövern, dvs 87 % av riksdagsledamöterna kallar sig för feminister. Minst 90 % av den mediala eliten är också feminister.
5. De flesta människor är inte homofoba men tycker inte att homosexualitet ska glorifieras och kärnfamiljen nedvärderas. Hela Sjuklövern, dvs 87 % av riksdagsledamöterna fjantar sig på Pride-spektaklet och hyser i varierande grad förakt mot kärnfamiljen trots att de flesta av dem själva är heterosexuella.
Minst 90 % av den mediala eliten har samma inställning.
När den politiska och massmediala eliten till 75-87 % är så helt överens i fem viktiga frågor och de har ungefär hälften eller mer av befolkningen emot sig är det relevant att prata om att de går emot "folkviljan" även om den inte är lika likformig som "elitviljan".
Appropå strömningar...
SvaraRaderaSom alltfler sällar jag mig till tron att SD är en
trojansk häst.
Jag är viss om att flertalet som arbetar för SD och framförallt de som röstar på SD har en bra avsikt.
Men jag tror tyvärr att toppen är korrumperad.
Naturligtvis får man lyfta på hatten för allt gott de gjort genom att ta debatten om migrationen och vågat tala om det genuint svenska.
Men när jag hör Åkesson säga att intenetbaserad "hat-media" är något som måste "åtgärdas" i en expressen debatt med Fridolin, så ringer varningsklockor.
Det är lätt att blanda ihop ett folkligt uppvaknande och en politisk rörelse.
SD och Trump och andra mer eller mindre nationella rörelser har kapitaliserat på en ökad folklig medvetenhet, och haft modet att vädra människors åsikter.
Men det är inte samma sak som att de faktiskt är FÖR folket.
"Du skall döma dom genom dess gärningar"
Vi vet inte vad Trump står för än.
Kan vara bra - kan vara mindre bra.
Vad som är bra - utan minsta tvekan - är att alla dessa yttringar är en spegling av att människor börjar VAKNA!
Jag hoppas vid alla gudar att vi har en ny politisk rörelse fram till nästa val - annars är jag rädd att vi blir vilseledda.
Mvh
Rolf Andersson
Nog kan jag tänka mig att diskutera med Larsson om varför Vänsterpartiet har växt till sig lite på senare tid. Min uppfattning om Vänsterpartiet är att det rör sig om det, i hård konkurrens med Miljöpartiet, mest populistiska partiet i riksdagen. V är ett parti som bygger hela sin verksamhet på att klaga på att sossarna gör för lite. De fläskar alltid på med att lova mest bidrag, minst kontroller och den mest generösa flyktingpolitiken.
SvaraRaderaJag tror många ledande politiker i partiet, om än inte alla, förstår att denna överbudspolitik inte är realistisk och genomförbar. Man bjuder dock ändå alltid över S eftersom man vet att man inte behöver ta ansvar för sin politik.V stödjer alltid S i praktiken men i retoiken skäller de en del. Partiet lockar till sig väljare med liten kunskap genom att skälla på S. Detta är Vänsterpartiets roll i svensk politik.
Att V växt lite grann nu beror på att vissa MP-väljare och S-väljare är besvikna på vad S och Mp levererat i regeringsställning. Dessa väljare som inte bryr sig om att någonsin läsa på stöttar alltid det parti som erbjuder den mest populistiska överbudspolitiken till sina väljare. Jonas Sjöstedt framsåtr också som person som mer sympatisk än Lars Ohly eller Gudrun Schyman. Det kan spela en viss roll i varför V växt lite.
Därutöver lockar V också ett ganska stort antal upplåsta vänsterbrackor med utpräglad medelklassbakgrund till sitt parti. Det rör sig om personer som snöade in på punk och studerade Marx i tonåren och sedan aldrig tog sig ur den fasen av livet. Detta utgör vänsterpartiets väljare. Partiet exploaterar stenhårt sin nisch i politiken som skrik- och grinolle. Partiet finns kvar för att det trots sin retorik är en säker väl innött dörmatta åt S som kan trampa på partiet hur mycket som helst. V kan nämligen inte samarbeta med något annat parti i riksdagen än S. Därför blir V och dess väljare alltid överkörda och besvikna. V:s ledare skäller då på S och svänger sig med en svulstig retorik.
It goes on and on and on and on. Det är meningslöst för någon att rösta på V men partiets väljare förstår inte det. Petter Larsson och en del andra diggar partiet för att de är i samma bransch. Politiska "blowhards" som lovar mycket, är "radikala", men aldrig levererar ett skit.
Att invandringskritik kan vara rationell satt långt inne för mymlan, men fanns där. Kan man nå in dit och dra ut det lite mer varje gång?
SvaraRadera(man kan ju hoppas, men 2013 satte hon "gubbslem" på kartan, så …)
Här ser man i alla fall ett exempel på att debattörer bara slänger ur sig det vanliga ytliga ogenomtänkta men av åsiktskolleger välbekräftade, och att det tar ett antal diskussionssteg i resonerande ton att få fram något balanserat.
Och det som sitter långt inne kommar aldrig, säger aldrig fram när debatten hårdnar.