Hyckleriet mot Kent Ekeroth

TV4 har i sitt Nyhetsmorgon ett inslag kallat "Nyhetspanelen", där marxisten Göran Greider, narcissisten Alexandra Pascalidou och liberala tidningspersonen Carolin Dahlman ska uttala sig om aktuella händelser. Jag behöver väl knappast påpeka att det är den sistnämnda som får stå för någon sorts sunt förnuft.

Detta inlägg ska egentligen handla om de senaste skriverierna om Kent Ekeroth, men jag kunde inte låta bli att i min ihopklippta version nedan också inkludera någon minut om svensk migrationspolitik. Carolin Dahlman påpekar mycket riktigt det patetiska i att posera kring öppna gränser medan man samtidigt låtsas vilja bevara välfärdsstaten, vilket får de övriga två att helt tappa fattningen och, föga förvånande, svara med just populistiska floskler. Låt oss titta på det hela:

Om jag ska säga någonting positivt om Alexandra Pascalidou, är det att hon är någorlunda verbalt begåvad, vilket hon själv, och säkert många andra, blandar ihop med intelligens. Orden flödar, men det finns ingenting bakom. Hon kan utan problem lägga ut texten kring rena lögner och fullständigt nonsens. Hennes enorma självöverskattning gör dock att hon är helt oförmögen att någonsin framstå som sympatisk.

Efter Pascalidous lilla utbrott, blir det dags för ett häpnadsväckande resonemang från Göran Greider, men han får väl ursäktas med att det egentligen alltid är 1800-talet som han vill debattera. Hans analyser blev så att säga förlegade redan när bilen, filmen och telefonen gjorde entré, för att inte tala om när Europa blev en måltavla för massinvandring. Han hävdar här inte bara att EU skulle må bra av 2 - 3 miljoner människor från tredje världen varje år, utan dessutom att bara de länder som vill ska ta emot dessa. Samtliga ska alltså till Nordvästeuropa, vilket redan är dit de flesta av dem själva vill. 

Eftersom Pascalidou uppger att hon inte förstår vad socialdemokrater och moderater nu vill säga med "vi måste stänga gränserna för öppenheten", så ska jag försöka förklara. Naturligtvis säger de inte så, och hon ljuger som vanligt, men det finns en rätt vanlig tanke som ligger i närheten. De menar att invandringen ska regleras för att säkerställa ett fortsatt stabilt inflöde. Även det är enormt osunt och destruktivt, men till skillnad från drömmarna om öppna gränser mot världens fattiga skulle det åtminstone fungera praktiskt på kort sikt. 

Över till Kent Ekeroth, vars existens har provocerat främst vänstern under en längre tid, vilket redan det visar att han faktiskt gör en insats, bland många blekare företrädare. Den senaste historien har ännu en gång också visat upp denna vänsters sedvanliga hyckleri, kanske tydligast uttryckt hos aktörer som bloggen IRM. Det är mycket märkligt att personer som hatar SD, och ständigt kallar det för "rasistiskt" och "fascistiskt", är så måna om vilka företrädare partiet har och ägnar sina liv åt att leta efter rasism hos dessa. När de tycker sig hitta sådant är plötsligt SD ett alldeles för fint parti för att hysa sådana individer och man kräver rentav uteslutningar ur ett parti som man redan hatar. Det totala hyckleriet framgår också av att man i dessa sammanhang är mycket noggranna med att tala om "ett riksdagsparti", "det tredje största partiet" och man ser då personer som Kent Ekeroth rentav som blivande ministrar. 

Sedan bjuder Göran Greider på ännu ett märkligt utspel, då han tycker att övriga riksdagsledamöter ska säga att de inte vill ha Ekeroth i riksdagen. Så kan man möjligen agera på ett företag som Dala-Demokraten, men det är inte så den parlamentariska demokratin fungerar. Kent Ekeroth är invald av svenska väljare, precis lika mycket som den antidemokratiska kommunisten Jenny Bengtsson eller samma partis Daniel Sestrajcic, som försökte sparka en polis i huvudet. 

Pascalidou, som aldrig tvekar inför att bli patetisk, lyckas dessutom få in svenska värderingar i det hela, som att hon verkligen skulle respektera några sådana. Självklart drar hon också det mycket vanliga vänsterkortet där den ene eller den andre känner "obehag" eller rentav "rädsla" så fort meningsmotståndare får vara någonstans, i detta fall varje gång Kent Ekeroth promenerar på gatan. Ovan nämnda Jenny Bengtsson, som egentligen hyser ett personligt hat mot alla icke-kommunister, brukar dessutom se till att projicera denna "rädsla" på sina "medlemmar" och "kamrater". Pascalidou erkänner lite snabbt att hon inte vet vad som hänt, för att i nästa andetag säga att det är allvarligt och redogöra för exakt vad som har hänt. 

Återigen får Carolin Dahlman stå för någon sorts vett och sans och hon har en poäng. Det skrivs och sägs att Kent Ekeroth ofta "hamnar i bråk", men det är i dagens samhälle ofrånkomligt och är inte nödvändigtvis hans eget fel. Han blir vid det här laget igenkänd av varje svensk och vi vet att många är redo att attackera meningsmotståndare. I detta fall finns två versioner, där han antingen har blivit verbalt angripen, och då klappat till personen ifråga, eller har blivit fysiskt angripen och då slagit tillbaka. 

Vad som än har hänt, så bryr jag mig personligen inte det minsta. Den mediala dramaturgin tickar vidare, där varje händelse som involverar en sverigedemokrat blir oändligt mycket viktigare än om någon riksdagsledamot från Vänsterpartiet har försökt sparka en polis i huvudet. Låt oss också komma ihåg hur samtliga medier enades om att inte yppa ett ord om hur Gudrun Schyman uppförde sig på den där biografen. Inte heller hon är för blyg för att bjuda på stort hyckleri i detta sammanhang:

Många tycker att SD:s företrädare ska tänka på i vilka sammanhang de rör sig, och den synpunkten kan jag på sätt och vis förstå, men man måste också vara medveten om hur medierna agerar och hur utsatta profilerade sverigedemokrater är. Jag är övertygad om att samma situationer skulle uppstå om Jimmie Åkesson gick ut på helgerna. Ingen verkar nu reflektera över varför Kent Ekeroth överhuvudtaget ständigt behöver ha livvakter från SÄPO. Borde välkända, och välbetalda, sverigedemokrater hålla sig i hemmet så mycket som möjligt för att inte ge medierna onödigt bränsle och därmed skada partiet? Kanske är det en uppoffring som väljarna kan kräva, även om inte andra partiers företrädare behöver tänka på detta sätt. 

Visst kan man önska att aldrig en enda "skandal" skulle inträffa, verklig eller påstådd, men det är föga realistiskt och frågan om Sveriges framtid är mycket större än skriverier om enskilda företrädare.