Stora journalistpriset - en surrealistisk tillställning

I dag var det då dags att dela ut Stora journalistpriset i olika kategorier, ett evenemang som hölls på det hotell i Stockholm där Rudolf Hess en gång talade. För att säkerställa att den politiskt korrekta fanan hölls högt, som om det skulle behövas, lät man Anna Hedenmo hålla i prisutdelningen. Hon gjorde ju nyligen ett strålande arbete vid det amerikanska presidentvalet, genom att med hela sitt väsen visa hur deprimerad hon blev när situationen vände till Donald Trumps fördel, men är också känd för att ha bemött Jimmie Åkessons kritik mot alltför omfattande asylinvandring med frågan "Men vem ska städa våra arbetsplatser?".

Som förväntat var hela evenemanget svårt politiserat och ingen kategori befann sig på en så parodisk nivå som "Årets berättare". Här kunde juryn välja mellan Soran Ismail, för hans "Absolut svensk", Alexandra Pascalidou, med sin hyllning till sig själv och romska tiggare, samt Negra Efendic, som vann för att hon hade skrivit en bok om asylinvandring och rasism.

Några höjdpunkter för de som eventuellt inte orkar se klippet:
- Plagiatösen och lögnerskan Alexandra Pascalidou talar om "journalistens plikt".
- Soran Ismail talar om sin kamp för alla människors värde, med en skuldbekännelse om sin egen rasism, ett tillägg som idag är nödvändigt för att uppnå full pott som "antirasist".
- Av någon anledning sägs några ord av Sveriges Radios Sîlan Diljen, som bland annat har läst flyktberättelser med Anne Ramberg, Jytte Guteland och ingen mindre än Dan Eliasson, där den sistnämnde kanske kunde berätta om hur han har fått fly från myndighet till myndighet. Läsningen föregicks av ett samtal som förstås leddes av Alexandra Pascalidou.

I kategorin "Årets röst" fanns en riktig reporter, Magda Gad, men priset gick till Niklas Orrenius och när ni hör hur han presenterar sig själv, samt den efterföljande intervjun, förstår ni varför. I nedanstående lilla film har jag klippt ihop guldkornen med honom, samt med Anna Hedenmos utländska specialgäst, brittiska Kirsty Wark. Hon har kritiserats för alltför nära band till Labour, men sådant är naturligtvis inget problem för en SVT-person. De båda kommer att tala om Trumps förfärlighet, och Anna Hedenmo lyckas också få in SD i det hela, men ni slipper hennes funderingar kring "common people":






Varför ska vi då titta på en PK-fest för inbördes beundran? Det kan vara intressant av ett par skäl. Till att börja med påminns vi ännu en gång om att medieetablissemangets existens och dess likriktning inte är någon högerextrem konspirationsteori. Egentligen är det helt absurt att de flesta priser i dagens Sverige verkar delas ut för asylvurmande och politisk korrekthet i allmänhet. Dessutom är det fascinerande att se hur dessa människor inte ens skäms när de lägger ut texten om sin egen värdegrund, eller noterar att ingen med avvikande åsikter finns på plats. När den brittiska vänsterjournalisten på fullt allvar säger att vi i Sverige tydligen har en "hälsosam, fri och oberoende journalistik", applåderar hela salen utan att vi hör ett enda självkritiskt eller förvånat skratt.

Det är sannerligen dags för nya tider.