Lars Lindström och fascisterna

Idag verkar Lars Lindströms senaste alster ha väckt särskild munterhet. Vid det här laget känner vi väl till vilken nivå denne skribent alltid håller sig på och rubriken "Många vet inte om att de är fascister eller rasister" avslöjar förstås att vi inte heller denna gång kommer att bjudas på något intellektuellt storverk. Låt oss dock bemöta hans försök till reflektioner med den värme och respekt som de kanske inte förtjänar, men som gör det hela lite roligare. Det finns ingen egentlig röd tråd eller huvudpoäng, men vi kan ta ett lösryckt resonemang i taget och börja med själva ingressen:

"Hur känner man igen en fascist? En nazist? En rasist? Känner de igen sig själva?
Om de klär sig i svartskjortor och brunskjortor blir det enklare, men framför allt måste man lyssna på hur de uttrycker sig. Många vet inte ens om att de är det."

Egentligen är detta inte särskilt svårt. Fascist är den som stöder ideologin som tillämpades i Italien 1922-1945 och nationalsocialist den som känner samhörighet med ideologin som presenterades på 1920-talet i Tyskland och därefter präglade staten 1933-1945. Rasist är den som utgår från raser i sina analyser, vilket också inkluderar dagens identitetsvänster. De som är fascister, nationalsocialister eller rasister känner vanligen till det, med undantag av nämnda identitetsvänster, och brukar inte ha några problem med att deklarera denna tillhörighet. Mot slutet ska dock Lars Lindström komma att beröra en intressant aspekt, även om han inte förstår det själv. Efter ingressen kommer följande stycke:

"Donald Trumps maktövertagande i USA hyllas av världens högerextrema, i Sverige jublar nazistiska Nordiska motståndsrörelsen och högerextrema Nordisk ungdom. SD-politiker som riksdagsmannen Kent Ekeroth och Ungsvenskarnas Tobias Andersson gläds också åt utvecklingen."

Ja, vi är många som gläds över valresultatet av olika skäl, då vi till exempel kan hoppas på en lugnare värld, med färre amerikanska interventioner och bättre relationer med länder som Ryssland. Inte minst markerar segern ett slag mot politiskt korrekta eliter och medier. Många medier har försökt att göra de kopplingar som Lindström här gör, men att exempelvis Ku Klux Klan har givit Trump sitt stöd är inte samma sak som att han stöder klanen. Det finns säkert både liberaler och marxister som jublar åt både det ena och det andra i Lindströms banala skriverier, men det gör inte att vi nödvändigtvis kan sätta en sådan stämpel på honom. Ett upprop som fick stort utrymme i media nämns också:

"Andra är övertygade om att allt kommer att barka åt helsike. 360 amerikanska ekonomer, vara åtta Nobelpristagare, säger att Donald Trump utgör ett 'unikt hot mot demokratiska och ekonomiska institutioners funktionssätt och landets välstånd'."

Visst, men inte heller dessa vet någonting om vad Trump faktiskt kommer att göra som president. Vi kan få en gyllene epok av kraftig tillväxt. Eller en ny depression. Vi bjuds å andra sidan på fler tunga röster:

"Jonas Gardell vill ta på sig ett par virtual reality-glasögon och aldrig ta av dem igen. Arkeologen och entreprenören Tobias Stone har väckt rabalder med en artikel i Newsweek, och efter att ha läst den funderade jag på om det går att bygga ett skyddsrum under jordkällaren på landet."

Det känns dock som att stora delar av etablissemanget har tagit på sig de där glasögonen för länge sedan. Lars Lindström får gärna bo i en jordkula under de närmaste fyra åren, för att titta upp och se vad Trump har gjort och inte gjort vid det laget. Han kan också skicka en kurir hösten 2018 över det postapokalyptiska ödelandskapet med ett handskrivet brev om sina reflektioner kring Sverigedemokraternas valframgångar.

I filmen The Postman kunde vi se Kevin Costner dela
ut post i ett Amerika härjat av någonting som tydligen
påminde om den kommande mandatperioden.

Vi gör sedan återigen ett tvärt kast, för att ännu en gång ta del av det där historiska sambandet som var mycket viktigt i svenska medier:

"I ljuset av detta känns Grandgate i Stockholm förra helgen som en betydelselös petitess. Men att några av Europas högerextrema nationalister samlas och skålar på detta hotell har stort symbolvärde. 14 maj 1935 kunde Dagens Nyheter på första sidan under rubriken 'Hitlers närmaste man här' rapportera om ett celebert besök på Grand Hôtel i Stockholm. I en beundrande artikel beskrivs den nazistiske riksministern Rudolf Hess som en rak, smärt sportsman, som skulle hålla föredrag för bland andra prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla på Grand Hôtel."

Ungefär som Barack Obama och Hillary Clinton beskrivs i samma tidning idag alltså. Det intressanta är inte att EU-kritiker har ett möte på platsen där en nationalsocialist höll tal över 80 år tidigare, ett helt idiotiskt försök att finna samband, utan att medierna alltid har en agenda och att de organ som då hyllade Tredje riket idag predikar EU och massinvandring. Ingen behöver oroa sig för att någonting positivt ska sägas om Nigel Farage eller Jimmie Åkesson i dagens DN. I Lindströms sista stycke, efter ännu ett tvärt kast, hamnar vi i Ernest Hemingways roman om det spanska inbördeskriget:

"Roberto svarar: 'Det finns många som inte vet att de är fascister, men som kommer att upptäcka det när tiden är inne. Vi kan inte oskadliggöra dem. Men vi kan upplysa folket så att man lär sig frukta fascismen och känna igen den där den visar sig och bekämpa den.'
Många vet inte om att de är fascister eller rasister, men de kommer att upptäcka det. De kommer att springa med, utan logiska förklaringar, i en massa som kan synas omöjlig att stoppa. Och som alltid kommer eftervärldens dom att bli hård."

Idag har vi ju medier som är mycket duktiga på att peka ut just fascism och rentav heltidsanställda experter som Henrik Arnstad som aldrig missar sådana tendenser. Det är dock passagen om medlöpare som är intressant, eftersom vi vet att vi kommer att få se många kappvändare när tiden är inne. De som idag hyllar makten och den rådande ideologin, likt Lars Lindström, kommer naturligtvis att göra det även imorgon. Ingen tror väl att Anne Ramberg och Malena Ernman kommer att avstå från materiellt välstånd för att bli någon sorts motståndskämpar i skogen? Som vanligt är också det här med "eftervärldens dom" intressant, då dessa personer alltid föreställer sig att de om några decennier kommer att hyllas för att de stod upp för omfattande asylinvandring, när vi i själva verket kan misstänka att de kommer att ses som destruktiva förrädare allteftersom följderna blir tydligare.

Avslutningsvis vill jag påpeka att, även om det finns skäl att glädjas åt valresultatet i USA, vi ännu inte vet vad de politiska konsekvenserna blir. Donald Trump är ingen ideolog och vi kan i stället komma att se hur framför allt konservatismen, med republikansk dominans i både senat och representanthus, flyttar fram positionerna. Än så länge tror jag att vi ska fortsätta att hitta våra förebilder i Europa, där vi delar samma problematik.