Missvisande bild av den patriotiska vågen

Norbert Hofer, FPÖ.

De europeiska etablissemangen ser på Donald Trumps valseger med skräck av samma anledning som många av oss ser det som ett positivt tecken. I dagens Aftonbladet gör Staffan Lindberg ett halvhjärtat försök att reda ut hur situationen nu ser ut i Europa, och texten präglas förstås av den oförståelse som vi förväntar oss. Om Österrike, vars presidentval görs om i december, får vi veta:

"I maj i år besegrade den gröne kandidaten Alexander Van der Bellen högerpopulisten Norbert Hofer med knapp marginal. Men valet ogiltigförklarades efter fel med rösträkningen. Nu får Hofer, som backat från kravet på en 'Oexit'-omröstning om EU-medlemskapet, en ny chans.
Så stor är chansen: Omvalet blir en första prövning av 'Trumpeffekten' i Europa. Hofer kan bli EU:s första högerpopulistiske statschef."

Det enda som finns att säga om ovanstående kommentar är nog att poängtera det närmast tvångsmässiga användandet av ordet "högerpopulist", som av någon anledning allt mer har kommit att ersätta "högerextremist". Det är märkligt att invandringskritiska partier alltid ska ses som populistiska, medan den formellt oberoende Van der Bellen blir "den gröne kandidaten". När Lindberg sedan övergår till Nederländerna, som har parlamentsval i mars nästa år, blir analysen än slarvigare:

"Frihetspartiet med ledaren Geert Wilders, en av Europas mest kända islamkritiker, växer snabbt. Viktigaste kraven: att stänga moskéer, förbjuda koranen och lämna EU. Traditionellt toleranta Nederländerna tillhör EU:s kärna och ett utträde har varit otänkbart. Fram till nu.
Så stor är chansen: Partiet kan av opinionsmätningar att döma bli landets största parti. Lär ändå få svårt att bilda regering."

I själva verket har Nederländerna inte varit "tolerant" sedan 2002, då Pim Fortuyn mördades och hans parti därefter tog 26 av 150 mandat i parlamentet. Det är också felaktigt att påstå att PVV skulle växa snabbt, eftersom det snarare ligger på en konstant hög nivå och nu har varit landets största parti i opinionsmätningarna under ett par år. Framför allt betvivlar jag att partiet skulle ha särskilt svårt att bilda regering, och jag tror att Staffan Lindberg helt enkelt slänger in den kommentaren på ren rutin. Nederländerna har alltid stora koalitionsregeringar och Pim Fortuyns tämligen nya parti bildade 2002 regering med kristdemokrater och högerliberaler. En sådan koalition med PVV skulle nu också kunna få majoritet, om man också inkluderade exempelvis kristna ChristenUnie eller liberala D66. Nederländerna har helt enkelt inte samma tradition av "cordon sanitaire", alltså att isolera obekväma partier, som exempelvis Belgien eller Sverige, och det är inte alls osannolikt att Geert Wilders blir premiärminister. Beskrivningen av Frankrike är också delvis korrekt, delvis missvisande:

"Marine Le Pen, ledare för Front National, var en av de första utländska ledare att gratulera Trump. Till skillnad från många andra tycktes hon mena varje ord. Le Pen, som vill återinföra dödsstraff och ta Frankrike ut ur EU, väntas ställas mot den sittande socialisten Francois Hollande och den konservative tidigare presidenten Nicolas Sarkozy.
Så stor är chansen: Hollande brottas med katastrofala siffror i ett Frankrike chockat av terror. Entusiasmen för Sarkozys comeback är också sval. Konservativa och socialister lär försöka blockera Le Pen om hon kommer till andra omgången. Ändå är chansen att nå Elyséepalatset större än någonsin."

Varken Socialistpartiet eller Republikanerna har ännu en kandidat, då en sådan ska väljas i kommande primärval inom respektive parti. Att Socialistpartiet verkligen skulle nominera Hollande ser jag som osannolikt, men om det skulle ske, och han dessutom skulle lyckas ta sig till andra omgången, lär Marine Le Pen väljas till president. Inte heller blir Sarkozy nödvändigtvis Republikanernas kandidat, en roll som i stället kan gå till den före detta premiärministern Alain Juppé. Enligt opinionssiffrorna kommer Marine Le Pen att vinna första omgången, men bli slagen i andra omgången av både Sarkozy och Juppé, eftersom många vänstermänniskor hellre stöder högerpartiet än Front National. Det stämmer dock att hennes möjlighet att vinna är större än någonsin.

Kommentaren om Tyskland, som också går till val nästa år, är lite rolig:

"Tyskland har med sin historia betraktats som "skyddat" mot främlingsfientliga partier. Men flyktingmotståndet växer och det senaste året har Alternativ för Tyskland, AFD, ryckt fram i flera delstater.
Så stor är chansen: Missade senast femprocentsspärren, men väntas nu komma in. Även om partiet inte får någon större makt blir symbolvärdet stort. Det är första gången sedan Hitlertiden som ett invandringskritiskt parti tar plats i det tyska parlamentet."

Fanns det ett invandringskritiskt parti på 1930-talet? Nej, naturligtvis inte, eftersom det knappt fanns någon asylinvandring, men här ser vi resultatet av mediernas begreppsförvirring. Om allting blir en röra av "högerpopulister" och "nazister", och invandringskritik alltid är "rasism", är förstås AfD och NSDAP också samma sak. Dessutom var nog lockelsen att få in "Hitler" alltför stor för att nonchaleras. Komma in i parlamentet lär partiet göra, då det erhöll tvåsiffriga resultat i årets delstatsval.

Huruvida det finns en "Trump-effekt" är en intressant fråga. Jag är något skeptisk, då väljarna förstås ser till sina egna länder och dessa partier är kända sedan långt före Donald Trumps inträde på scenen. Den främsta effekten kanske ligger i att vi har fått ännu en påminnelse om att man varken ska lita på medier eller opinionsinstitut. När de europeiska valen äger rum, kommer Trump redan att ha varit president ett tag och det är omöjligt att det mardrömsscenario som medierna har målat upp, med raserad ekonomi och kärnvapenkrig, verkligen inträffar. Följaktligen kan de europeiska väljarna se att det inte blev så farligt med en president Trump och att medierna nog ljuger om deras egna partier också.