söndag 13 november 2016

Självmål och plattityder från PR-konsult




I dagens Aftonbladet vill en Kristoffer Housset säga någonting i den eviga debatten om hur patriotiska krafter ska bemötas och bekämpas. Han presenteras som "pr-konsult" (även om det inte nämns att han har varit pressekreterare för Vänsterpartiet) och vi kan misstänka att inlägget främst handlar om att marknadsföra hans firma, men de tankar han för fram kunde lika gärna ha skrivits av en ledarskribent, vilket också sker dag ut och dag in. Vi kan börja med den enda idé som är något originell och intressant, innan alstret förstås havererar:

"Ett välkänt faktum inom beteendevetenskapen är att vi människor är mer angelägna om att undvika risker än att vinna fördelar. Det kallas för förlustaversion eller riskaversion. Beteendeekonomen Daniel Kahneman, som tilldelats Nobelpriset i ekonomi, menar att en möjlig förlust ofta värderas dubbelt så högt som en möjlig vinst."

Housset menar att politisk kommunikation därför är mer framgångsrik om den lyfter fram risker i stället för möjligheter. Det sägs vara en taktik som "främlingsfientliga" tillämpar, och då förstås förklarar Donald Trumps valseger, vilket gör att Kristoffer Housset vill uppmana även andra att använda den för sina syften. Själva bakgrunden är den där frustrationen som etablissemanget känner inför att ingenting verkar bita på den "främlingsfientliga" opinionen:

"Med tanke på det totala misslyckande som främlingsfientlighetens motståndare upplevt under de senaste åren finns det all anledning att ta ett steg tillbaka och fundera över vad det är som går fel. Varför fungerar inte våra argument? Varför fungerar främlingsfientliga argument så bra?"

Detta är ett så öppet mål att det blir svårt att här formulera någonting riktigt djupsinnigt. Det enkla svaret är förstås att ni inte har några argument för en omfattande asylinvandring, medan era motståndare har ett antal mycket tydliga. Det stämmer att invandringskritiker nog främst lyfter fram risker och hot, men det ligger så att säga i frågans natur. De goda hävdar ofta att invandringskritiker skuldbelägger grupper för allt som är fel i samhället och att de tror att allt skulle lösas om bara invandringen upphörde. Så är det naturligtvis inte, eftersom även samhällen utan omfattande asylinvandring måste hantera skattenivåer, arbetslöshet, brottslighet och så vidare. Dessa frågor försvinner inte vid uteblivet inflöde, men poängen är att med en omfattande inströmning av detta slag är frågorna förlorade oavsett vad vi gör. Delar vi ut över 100 000 nya uppehållstillstånd varje år, finns det inga politiska åtgärder i världen som kan hantera integration, arbetslöshet eller brottslighet. Därför lyfter vi fram riskerna, eller snarare de helt förutsägbara konsekvenserna, för att därefter kunna angripa samhällsproblemen.

Redan genom det maniska upprepandet av ordet "främlingsfientlig" har Kristoffer Housset egentligen tappat bort frågan, men låt oss ändå följa hans försök till resonemang vägen ut:

"Trots att få människor har egen erfarenhet av hotet från 'främlingarna' gör vår riskaversion att många reagerar på risken och förändrar sitt beteende. Det kan exempelvis innebära att man i högre grad börjar ge uttryck för främlingsfientliga uppfattningar."

Om man ska ge sig in i en fråga och rentav resonera kring meningsmotståndarnas bevekelsegrunder, bör man kanske ha ett visst intresse av hur dessa faktiskt tänker. Jag känner att jag kan bemöta liberaler och socialister eftersom jag dagligen tar del av deras skriverier och tycker mig förstå hur de fungerar. Till att börja med använder vi inte nödvändigtvis ordet "främlingar", där vi ser varje individ som ett "hot". Vad vi däremot hävdar är att fenomenet massinvandring skapar ett antal problem, en situation där vi främst lägger skulden på våra egna politiker och journalister.

Påståendet att människor saknar erfarenhet av mångkulturens problematik är helt felaktigt, men som vanligt blir ämnet en abstrakt fråga om godhet när man, vilket Kristoffer Housset faktiskt gör, bor på Södermalm. Förutom att människor själva kanske ser problem i sina barns skolor eller har ett asylboende in på knuten, är vi fullt kapabla att ta till oss berättelser och statistik från både Sverige och övriga världen. Det gör att vi till exempel misstänker att islam inte har så mycket positivt att bidra med i ett västerländskt samhälle, samt vet att "utanförskapsområden" uppstår i varje europeiskt land med ett visst inflöde, alldeles oavsett hur de politiska insatserna ser ut.

Det blir när Kristoffer Housset då ska tillämpa den där nya taktiken i praktiken som det blir komiskt på allvar:

"Ett par möjliga argument som skulle kunna lyftas fram är att vi står inför en välfärdskollaps om vi stoppar invandringen eftersom vi blir allt färre som ska försörja en allt äldre befolkning. Ett annat är att främlingsfientligheten hotar den mellanmänskliga tilliten vilket riskerar att allvarligt skada den svenska ekonomin."

Jaha, varför har vi aldrig hört dessa argument förut, när de i ett slag förändrar hela vår idé om asylinvandringen? I verkligheten vet vi mycket väl att detta inflöde dränerar välfärden, och personer som Tino Sanandaji tvingas om och om igen visa med rena siffror att en ökning av befolkningsgrupper med lägre förvärvsfrekvens inte blir en vinst. Raden om "mellanmänsklig tillit" blir ett rejält självmål, eftersom det är svårt att tänka sig ett mer effektivt sätt att rasera den än genom att skapa ett land med så vitt skilda kulturer. Avslutningen bjuder på det slutgiltiga lilla haveriet, då det där nyckeluttrycket dyker upp:

"Att Donald Trump och Sverigedemokraterna bedriver en effektivt beteendepåverkande kommunikation kan förstås vara nedslående för oss som är anhängare av alla människors lika värde. Samtidigt är framgångarna ett tydligt bevis på att det går att förändra människors beteenden med ett systematiskt opinionsbildande arbete. Med rätt strategier går det att vända utvecklingen."

Då är det ju synd att ni saknar både strategier och argument, vilket även dagens text visar med all önskvärd tydlighet. Dessutom framgår det ännu en gång att talet om ett etablissemang som vägrar att lyssna på "folket" inte är ett populistiskt grepp. Man kan tycka att det är billigt att jag nämner Kristoffer Houssets bostadsområde, men det visar på ett större problem. Känner dessa människor aldrig själva att det är lite osunt att de bara träffar varandra och hör varandras åsikter? Eller att en mängd människor helt utesluts ur den offentliga debatten, medan en Kristoffer Housset kan promenera till Fredrik Virtanen med en flaska rödvin för att förklara att han vill få sitt firmanamn i tidningen? Är det Viktor Bankes briljans som gör att han när som helst kan publiceras var som helst?






4 kommentarer:

  1. Klockrent. Mycket bra skrivet.

    SvaraRadera

  2. Sverige har med undantag av perioden 1997-2001 haft födelseöverskott samtliga år sedan fältsjukan 1809. Därför skulle Sverige ha en viss befolkningstillväxt även utan nettoinvandring


    Enligt Lars Tornstam, sociologiprofessor vid Uppsala Universitet har den befolkningsandel som ska försörja oss faktiskt varit mer eller mindre konstant ända sedan mitten av 1700-talet (UNT 2007-03-07). En prognos gjord fram till 2050 förändrar inte heller den bilden. "Demografiska utmaningar" är alltså bara något som existerar i massinvandringsförespråkarnas fantasivärld.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns inte en enda seriös studie som visar att den invandring som hittills bedrivits i Sverige på något vis har stärkt den svenska ekonomin. Det är istället tvärtom. Infödda svenskar har fått en ökad försörjningsbörda för invandrarpopulationen och transfereringar sker mellan gruppen infödda svenskar till grupen invandrare. Det finns inte heller någon ny integrationspolitik som presenterats som kommer att ändra den bilden. Invandringen hjälper inte till att lösa några problem som vi har med finansieringen av våra välfärdsprogram. Ingen som kan göra en mycket enkel analys av tillgänglig forskning kan dra en sådan slutsats. Idag är det bara politiker som av prestigeskäl, att de vägrar erkänna att de har haft fel, som kan påstå något sådant. Personer som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin alltså.

      Radera
  3. Stämde kanske några år på 60-talet när utlandsfödda hade högre förvärvsfrekvens än infödda.

    SvaraRadera