Ännu ett totalt haveri från Staffan Heimerson

Den gamle reportern Staffan Heimerson syns numera mest som återkommande krönikör i Aftonbladet. Hans texter är inte nödvändigtvis tillkämpat politiskt korrekta, men de är alltid spretiga och aldrig bra. Under rubriken "Det är inte Sverige det är synd om" får vi bland annat en variant på den där tanken att det inte kan vara systemkollaps här, eftersom en riktig systemkollaps utspelas i Syrien. Det stämmer förvisso att situationen är oändligt mycket värre för miljoner människor i Syrien än för svenskar, men man kan ifrågasätta om vår ambition verkligen ska vara att fungera bättre än ett land i krig. För säkerhets skull får vi en hänvisning till en omhuldad svensk:

"Med den nya tidens Raoul ­Wallenberg nedsänd till Aleppo skulle några av ­stadens 250 000 omringade och instängda människor med hjälp av snabbtillverkade svenska pass kunnat räddas undan Vladimir Putins precisions­bombningar av sjukhus och skolor."

Wallenberg används ibland i dessa sammanhang, där man gärna säger att på den tiden fanns det minsann personer med kurage, men jämförelsen haltar på ett antal plan. Till att börja med utspelades andra världskriget i vårt närområde, vilket gjorde vår inblandning mer naturlig. Insatsen skedde också under en begränsad tid i en speciell situation, och meningen var inte att de tiotusentals personerna med svenska skyddspass skulle slå sig ned i just Sverige. Inte heller nästa referens är alldeles klockren:

"Med en vår tids Folke Bernadotte som transportgeneral, med sina Vita bussar redo strax utanför krigsområdet skulle han kunna forsla bort 25 000 krigsoffer till säkerhet i Sverige."

Denna aktion skedde inte bara i vårt närområde, utan var dessutom riktad mot skandinaviska medborgare, där många förstås skulle återvända till Danmark och Norge. Det stora problemet med detta resonemang är att vi inte har en tillfällig och unik situation i Aleppo, som vi snabbt löser med några skyddspass. Även om kriget i Syrien en dag upphör, kommer det att finnas andra konflikthärdar någonstans i världen och utbudet av människor som gärna skulle vilja bo i Sverige kommer vida överstiga vår förmåga att ta emot dem. Det beräknas finnas 50 - 60 miljoner människor på flykt i världen, men att upprätthålla ett stort inflöde till Sverige verkar för många debattörer vara ett självändamål. Det blir sedan dags för de stora orden:

"Med liknande initiativ och mod i dag skulle den värsta epidemi det svenska folket utsatts för sedan digerdöden 1350 drabbade vårt land kunna botas. Den nya pesten yttrar sig i känslokyla och snålhet, rasism, misstänksamhet och framtidspessimism, brist på empati, ren elakhet och avsaknad av skamkänslor."

Eller så beror invandringsmotstånd mindre på elakhet och empatibrist, och mer på rationella analyser och omsorg om vårt lands framtid. Om jag själv skulle använda samma retorik, kan jag tycka att den pest som härjar i Europa består av naivitet och självförakt. Den som då inte är drabbad av detta tillstånd säger i stället: "Det här är Europa. Vi har en tätbefolkad kontinent som vi vill styra efter bästa förmåga. Våra barns framtid ligger i våra händer och vi ser ingen fördel med att kontinenten islamiseras och förvandlas till ytterligare en del av tredje världen". Sedan hör naturligtvis Staffan Heimerson till de sista som ska uttala sig om svensk invandringspolitik, snålhet och bristande skamkänslor, där han sitter vid sin pool i den sydfranska byn.

Av någon anledning har Staffan Heimerson själv valt bort mångkulturen.
Här tittar han ned på oss från sin villa i den sydfranska bergsbyn Montaroux.

Föga förvånande är hans analys av den senaste tidens små mediestormar helt uppåt väggarna:

"1) Rasister rasade när Åhléns på ­Facebook visade sin Lucia, en ljuvligt söt ­liten svart pojke."

Så har alla medier beskrivit det, när de allra flesta i själva verket revolterar mot agendan och den eviga värdegrundsundervisningen. Det spelar egentligen ingen som helst roll hur en enskild lucia ser ut, men här var det större krafter som ville göra ännu en markering kring mångkultur och faktiskt invandring. Den aktuelle pojken har ingen skuld i det och självklart ska ingen aggression riktas mot honom eller hans familj. Det är för övrigt vänsterns fel att det mesta numera handlar om ras och kön. Jag föreslår att Åhléns nästa år väljer ut endast blonda flickor, vilket skulle skapa en lika stor hatstorm och ett lika högt marknadsföringsvärde.

2) En i journalistiska ideal underutbildad tv-stjärna, Marcus Oscarsson, publicerade på Facebook ett politiskt fempunktsprogram, egna åsikter i brännande frågor. Hans åsikter var variationer på Mein Kampf: Vi ska säkra Europas gränser med full kraft och stoppa all islamism inom Europa. Det blev ingen debatt om Oscarssons barbariska åsikter, bara om TV4:s ”policy för sociala medier”.

Oj. Vi är tämligen luttrade, men att använda Mein Kampf i detta sammanhang är ändå häpnadsväckande. Hur gränskontroller och motstånd mot islamism ens skulle vara en variant på denna bok är obegripligt, men kan man stämpla något som nationalsocialism är det kanske lika bra att göra det. Nu var det inte heller Marcus Oscarssons åsikter som framfördes, utan förslag på hur övriga partier skulle kunna möta EU- och invandringskritik, men framför allt var punkterna inte barbariska eller ens särskilt kontroversiella. Stormen mot just honom blir ytterst paradoxal, eftersom han är en av mycket få neutrala bedömare i rutan, och liknande kritik aldrig riktas mot samma kanals rena propagandister, som Jenny Strömstedt. 

3) Den välorkestrerade förföljelsen av ledarskribenten på en västsvensk lokaltidning, Alice Teodorescu, beror naturligtvis till en del på att hon är ung (32 år), välutbildad (jurist), kvinna och konservativ. Men framför allt på efternamnet; ännu en utlänning (född i Rumänien) som gör sig bred. Hon mopsar sig i stället för att vara det invandrare ska vara: tacksamma offer.

Det finns en sådan tendens hos vänstern, där man ser alla med invandrarbakgrund som "sina" och där de därför anses svika den tilldelade rollen när de intar högerpositioner, något som drabbat inte minst den moderate riksdagsmannen Hanif Bali. I fallet Alice Teodorescu tror jag dock att det främst handlar om hennes åsikter, även om också hon har kallats för "husblatte" av denna vänster. Jag skulle alltså säga att det först är åsikterna som upprör hos både Bali och Teodorescu, och i brist på argument ger man sig därefter på deras bakgrund. På samma sätt kunde sverigedemokraten Camilla Jonasson berätta om när hon möttes av hat vid skolbesök. Reaktionerna var bara den inlärda reflexen av hur man ska känna inför SD, men just henne attackerade man gärna genom att hänvisa till hennes koreanska etnicitet.

Staffan Heimerson tycker att det är särskilt illa när politiker uttalar något som liknar kritik mot en alltför omfattande invandring. Av någon anledning lyfts Tobias Billström (M) fram som någon som har talat om att ta människors oro på allvar, vilket innebär att man "kapplöper bort från medkänsla". Heimerson har därför en fråga:

"Hur vore det om Billström i stället tog Aleppos invånare på allvar?"

De skulle kunna sitta hela dagarna och oro sig för Aleppos, Raqqas eller Mosuls invånare, men som svenska politiker menar jag nog att det är just svenska medborgares oro de ska fokusera på. Att det är värre i Syrien än i Sverige är Heimersons huvudpoäng, och den hamras in under resten av texten:

"För svenskar är det Sverige som är drabbat. Inte Aleppo. Det är här de akuta problemen finns. Inte i Syrien."

Det blir enormt enfaldigt, och Heimersons enda svar blir någon sorts hånfull sarkasm. Att förra årets inflöde till Sverige kommer att ta decennier att hantera, kommenteras med:

"Att dom i Aleppo inte förstår vilken skada de tillfogar oss …"

Att en välfärdsstat inte kan ha en folkvandring från fattigare länder, bemöts med:

"Ja, fy fan för fattigt folk."

Reflektionen kring åtstramning för anhöriginvandring är:

"Precis. Familjesammanhållning är nå’t sentimentalt tjafs som bara lämpar sig för högt civiliserade varelser som svenskar, inte för packet från Långtbort­istan."

Som vanligt måste jag påpeka att Sverige inte splittrar några familjer på andra kontinenter och att denna splittring sker när någon lämnar familjen för att bege sig utomlands. Denne kan när som helst återförenas med släktingar i exempelvis hemlandet. Festligt nog är det just de enorma volymerna på asylinvandringen som gör detta till ett problem. Om vi beviljade 50 asylansökningar per år, skulle också hela släkterna kunna komma hit, men när nivån ligger runt 100 000 är det inte oproblematiskt om minst lika många tillkommer som anhöriga.

Att moderaten Mikael Sandström i sin lite väl sent påkomna "omvärdering" skrev ”Vi kommer att se ökad trångboddhet, nödbostäder, och kanske även slumområden av ett slag som vi varit förskonade från under större delen av ett sekel" hånas med:

"Kära Aleppobor, ni ser, va? Vi har det värre än ni."

Nej, varför skulle man oroa sig för slumområden i Sverige från sin villa i de franska bergen? Man får lov att diskutera samhällsfrågor oavsett var man bor, men det handlar också om vilket grepp man använder. Att sitta på Södermalm och raljera kring människors oro eller dumma sverigedemokrater är inte särskilt snyggt och då får man också tåla att bli kallad "godhetsapostel". Om Staffan Heimerson satt i Rinkeby och pläderade för ett större inflöde skulle det visserligen vara enormt sjukt, men hans hånfullhet skulle ha större trovärdighet. Vi vet att situationen i stora delar av Syrien är fruktansvärd, men en viktig aspekt av invandringsmotståndet är att vi inte vill ha ett Mellanöstern här. Ingen i världen hjälps av att också Sverige sjunker ned i ett sekteristiskt kaos.