Den moderate opportunisten

I dag har ett inlägg av moderaten Mikael Sandström uppmärksammats. Han var statssekreterare under hela Fredrik Reinfeldts tid som statsminister och har även därefter varit Moderaternas samordningschef. Hans text handlar om invandringspolitikens problem och har av många tolkats som en ursäkt. Det är den inte, hur gärna vi än skulle vilja ha en sådan. Snarare ska den nog ses som denna absolut mest motbjudande företeelse, viljan att smärtfritt kunna glida med i alla vindar och aldrig behöva stå till svars. När Reinfeldt var partiledare var det fördelaktigt att smidigt och ryggradslöst följa honom, och i takt med att konsekvenserna av hans migrationspolitik blir allt tydligare och hans eget parti försöker distansera sig, vill den smidige förstås anpassa sig till även den linjen. Redan ingressen avslöjar en stor del av det som är problematiskt med denne figur och hans oproportionerligt långa inlägg:

"Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har begått stora misstag i migrationsfrågorna."

I åtta år, under regeringen Reinfeldts hela styre, satt Mikael Sandström alltså tyst, nickade, höll med och lyfte sin lön. Min skepsis blir därför precis densamma som inför Anna Kinberg Batra: Varför sade du inget? Varför ska vi tro på en omvärdering som sker först nu? Kunde du inte någon gång under dessa år ha lagt lite tid på att värdera situationen och politikens riktighet? Min slutsats blir att Sandström antingen fortfarande tycker att Reinfeldts linje är helt riktig, men vill behålla sin position, eller tyckte att Reinfeldts politik var vansinnig, men på samma sätt ville behålla sin position då. Ytterligare en möjlighet, kanske den mest sannolika, är att Mikael Sandström inte har någon som helst hållning, utan att varje ställningstagande handlar om hur karriären påverkas.

Så sent som inför valet 2014 lade Mikael Sandström
på fullt allvar upp denna bild, efter åtta år med Reinfeldt.

Att denne Sandström är en pretentiös posör förstår vi också av att han fäster ett par citat vid sin text:

"Men, it has been well said, think in herds; it will be seen that they go mad in herds, while they only recover their senses slowly, and one by one." (Charles Mackay)

"L'enfer est plein de bonnes volontés ou désirs." (Bernhard de Clairvaux, tillskrivet)

Jodå, jag förstår engelska och franska, men syftet med att återge dessa citat på originalspråk kan inte vara något annat än att skänka sitt alster och sig själv någon sorts påklistrad intellektualitet. Av den sista meningen finns dessutom en variant som är väl känd på svenska, vanligen återgiven som "Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser". Att hänvisa till flockmentalitet, som i det första citatet, är också ytterst förljuget, eftersom den svenska invandringspolitiken snarare har styrts från den absoluta toppen, utan att någon brydde sig om att få med hela skocken svenskar på vägen.

Mikael Sandström bjuder på många sanningar, men de är alla självklara och kunde ha sagts, och sades av flera, för 20 år sedan:

"Sanningen är att den humana svenska migrationspolitiken är död. Den dog inte på grund av avsiktligt fattade beslut utan på grund av välvilja mot människor som lider och ovilja att se de problem som stor invandring på kort tid för med sig." 

Denna välvilja, eller vad vi nu ska kalla fenomenet, ledde dock till avsiktligt fattade beslut. Inflödet är inte ett resultat av slumpen eller naturkatastrofer, utan av en enträget genomdriven politik, mot invändningar och allt sunt förnuft. En viktigare aspekt, inte heller okänd bland upplysta människor, lyfts också fram:

"Sanningen är att den akuta migrationskrisen inte är över, att vi inte kan återgå till den tidigare ordningen och att de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera."

Detta är mycket viktigt att påpeka varje gång som vänsterfigurer tycker att det aktuella inflödet är för litet och att vi därför omedelbart måste skruva på kranen igen. I detta skede har förra årets skörd inte ens slussats ut till kommunerna och även det är bara början. Där kommer volymerna sedan att sätta press på bostadstillgång, socialtjänster och rättsväsende. Förra höstens skörd kommer också att skapa en andra generation, som om ett par decennier kommer att vara överrepresenterad i kriminalitet, islamism och så vidare. Jag brukar i detta sammanhang nämna Nederländerna, som fortfarande lider av att man hade marockansk arbetskraftsinvandring på 1960- och 1970-talen. När Sverige tog emot de där 163 000 under några månader 2015, var alltså 1990-talets somalier långt ifrån integrerade.

Demonstration för IS i Haag.

Mikael Sandströms behov av att visa upp en eventuell bildning blir sedan ännu en gång övertydligt, när han plitar ned ordet "uraktlåta", där alla andra skulle använda "underlåta":

"Ansvaret för att situationen blev så allvarlig i Sverige är dock vårt eget. Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har uraktlåtit att fatta beslut som hade varit nödvändiga för att göra den svenska migrationspolitiken långsiktigt hållbar."

Om vi bortser från den språkliga exhibitionismen, är det dock detta eviga "vi" som är mest provocerande. "Vi" ville inte se denna utveckling, "vi" var inte naiva och det är inte "vårt" fel. Ansvaret ligger i själva verket hos en tämligen begränsad elit, där Mikael Sandström i högsta grad ingår. Han är mycket noga med att hålla sig på denna lina som fortfarande är politiskt korrekt:

"Genom att vår politik avvikit från andra länders, har Sverige, som står för omkring tre procent av EU:s BNP, stått för 10–15 procent av asylinströmningen."

Det är inte den relevanta jämförelsen, utan att Sverige har mindre än 2 procent av EU:s folkmängd. Kostnaderna för både asylmottagande och kommande försörjning är enorma, men den största konsekvensen är den demografiska utvecklingen, där svenskar trängs undan från den enda yta som är deras egen. Föga förvånande leder hans vilja att inte trampa snett också till att fokus som vanligt blir fel:

"Värst är situationen för de ensamkommande barnen. Det är inte humant att afghanska barn som växt upp på flykt i Iran nu utvisas till Afghanistan, ett land där de många gånger aldrig satt sin fot. Det kan få tragiska konsekvenser att barn och vuxna blandas i boenden, på grund av frånvaro av ålderskontroller."

Visst, men man kan också tycka att Sveriges väl och ve åtminstone borde vara en faktor för svenska politikers överväganden. Ska vi ha en gräddfil för afghanska män utan asylskäl? Är en stor muslimsk närvaro positiv för vårt land? Att Mikael Sandström egentligen inte vill be om ursäkt eller riskera sin noggrant underhållna positionering blir än tydligare:

"De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer."

Och ändå använder du även här idiotuttryck som "rasister, populister och mörkermän" för att demonisera, när du helt har diskvalificerat dig själv från att fördöma någon. Vi får därefter ännu ett exempel på det mest tillåtna beklagandet:

"En av de mest hjärtskärande konsekvenserna av det migrationspolitiska haveriet är att familjer splittras."

Nej, den mest hjärtskärande konsekvensen är att Sverige raseras, dessutom genom en medveten politik av våra styrande. Familjerna som "splittras" har själva gjort det valet, långt utanför Sveriges gränser. Det är också tragiskt att det fortfarande är så mycket lättare att lyfta fram negativa konsekvenser för migranter än för det egna landet. Som den självgode opportunist han är, beskriver Sandström sedan ett vänstersvar på problematiken, mer utbildning, ett högersvar, lägre löner, och ett populistsvar:

"Populistsvaret är knappt ett svar, utan snarare en protest, som går ut på att huvuddelen av dem som i dag har uppehållstillstånd men inte är medborgare inte ska få vara kvar i Sverige. Det finns inga förslag på hur de faktiska problem som vi står inför ska hanteras och inte heller på hur denna massiva utvisningspolitik skulle kunna genomföras."

Nonsens. De som här kallas populister är precis samma människor som uppenbarligen har haft rätt hela tiden och med vars politik situationen inte ens skulle ha uppstått. Det är förstås inte heller omöjligt att genomföra "denna massiva utvisningspolitik", vilket som alltid kan göras genom administration och polishandräckning. Om nu dagens polisresurser skulle vara otillräckliga, får vi väl sätta upp en milis som sköter själva tvånget när ett sådant behövs.

Redan på 1980-talet fanns det människor som
varnade för denna förutsägbara utveckling.
De skulle demoniseras under de kommande 25 åren.

Om nu någon tycker att jag avfärdar Mikael Sandströms goda intentioner alltför lättvindigt, ser han till att understryka sin opportunism genom en typisk markering:

"Invandring är på många sätt berikande. Framgångsrika länder och samhällen är oftast också samhällen som har välkomnat invandring och impulser utifrån. Sverige skulle inte vara Sverige utan alla de tyskar, valloner, bosnier, chilenare, italienare, judar, turkar, romer, araber, polacker, perser, serber, afghaner, skottar, kroater och andra som genom århundradena sökt sig till vårt land."

Invandring har sett olika ut i olika tider och haft olika sorters påverkan. Säkerligen bidrog tyskarna och de berömda vallonerna på ett positivt sätt, men de var aldrig så många som man i dag gärna vill låta påskina. Den obekväma sanningen är att en viss invandring nog har varit mindre positiv och att vi på något sätt kanske skulle ha överlevt även utan ett stort arabiskt eller afghanskt inflöde.

Jag skulle inte ha godtagit en ursäkt från Mikael Sandström ens om han hade levererat en sådan. Han har gjort sitt och ska nu endast stå till svars. Han ska absolut inte tillåtas glida med in i en ny era och komma med ständigt uppdaterade utspel för att hålla sig vid makten. Om han verkligen hade skämts för sin gärning, skulle han nu vara alldeles tyst och hoppas bli bortglömd.