Sanna Nielsen och nidbilderna

Egentligen vill jag skriva så lite som möjligt om rasism, eftersom mitt fokus är medier och invandringspolitik, där det sistnämnda inte har någon självklar koppling till fenomenet. Å andra sidan vet vi att det ena gärna blandas in i det andra och diskussioner om rasism och diskriminering är förstås också en del av samhällsdebatten. Ett inlägg i detta ämne, som tar sitt avstamp i historien kring ett foto med Sanna Nielsen, ger dock en ingång till ett par intressanta aspekter. Fotot som har upprört ses ovan och var tänkt som ett tack från Sanna Nielsen till publiken efter en revyvecka.

Rubriken i dagens inlägg, "Ni tre avgör inte vad som är rasism, Sanna", visar tydligt tidsandan och utgör identitetsvänsterns kärna. Skälet till att de tre, som vi kommer till, inte får avgöra vad som är rasism är helt enkelt för att de är vita och därför inte kan uttala sig i frågor som rör icke-vita, vilket frågan om rasism tydligen endast gör. De fyra undertecknarna är adopterade, vilket gör att de själva däremot får diskutera ämnet. Denna inställning innebär förstås att inte heller jag, som vit, man, heterosexuell och allt det där andra, inte bör säga någonting om saken, men på denna sida kan jag ju bortse från den förhållningsordern. Dessutom är det inte alldeles omöjligt att föreställa sig hur det är att bedömas efter sin etnicitet, eftersom det drabbar vita närhelst de reser runt i världen. Snart dyker ett bekant namn upp som får sin släng av sleven:

"Kritiken bemöttes senare med ilska av Sanna, och starka ord från Oscarsteatern där revyn går, att ingen i produktionen är rasist. Nej tvärt om tar alla minsann tydligt avstånd från rasism och de rasistiska stereotyperna är med för att visa att sådana är fel. Snabbt gick den antirasistiska ikonen Malena Ernman till Sannas försvar. Sanna är ingen rasist, det hon gör kan inte vara rasistiskt, punkt slut, lät budskapet från Malena Ernman meddela."

Ja, nu har äntligen Malena Ernman trampat snett i den snirkliga bana som den politiskt korrekte måste navigera i. Som bekant har hon gärna använt stämpeln på alla som inte poserat för maximalt asylinflöde, men när någon visar upp en etnisk karikatyr går det bra, endast på grund av att hon känner personen. Vem vet, kanske skulle någon hon känner rentav komma undan med att kritisera invandringspolitiken?

Jag tror inte att Sanna Nielsen, Malena Ernman eller Jimmie Åkesson är rasister, men undertecknarna menar att "det går att göra rasism utan att vara rasist". Jag förstår vad de menar och håller faktiskt med. Man ska inte en gång för alla stämpla sig själv som "antirasist" och därefter kunna göra vad som helst. Det tydligaste exemplet finner vi naturligtvis i identitetsvänstern, som pratar mer om människors rastillhörighet än någon annan, vilket ska accepteras för att de kallar sig själva för "antirasister". När ett antal sådana figurer attackerade "Kvinna till kvinna" för att en föreläsning hölls av vita kvinnor, blev de uppriktigt förvånade när vi andra påpekade att det var ren rasism och de förstod verkligen inte varför.

Undertecknarna vänder sig till de inblandade med några retoriska frågor:

"Oscarsteatern: I en revy om inkludering, varför saknas just inkludering och en bredare representation? Hur tänkte ni med att reproducera rasism för att visa att rasism är fel? Det är som kring barn, de gör vad vi gör och inte vad vi säger. Visar vi rasism genom nidbilder blir rasismen okej oavsett om poängen i slutet är att rasism är fel."

Detta tankesätt är också mycket typiskt för identitetsvänstern, som är tämligen besatt av just representation. Alldeles utan nidbilderna, skulle revyn kunna ha kritiserats för "rasism" genom att sakna en jämn fördelning av olika etniciteter. Resultatet av sådana krav ser vi redan i USA, där många företagspresentationer och årsredovisningar noggrant ser till att ha en vit, en svart, en östasiat och en latinamerikan i bildmaterialet. Frågorna till Robert Gustafsson, som också medverkar, blir:

"Robert: Vore det inte bättre att gestalta araber på helt andra sätt än stereotyperna föreskriver för att ge publiken en aha-upplevelse mitt i skratten? Efter alla år av rasistiska nidbilder i den humor du förmedlar, exempelvis kring samer, är det inte dags att gå vidare nu och bli lite modern?"

Här missar de helt målet. I gulfländerna klär sig många ungefär som Robert Gustafsson här gör, men det är knappast den stereotype bilden av "araben" som finns i Europa, där många européer nog ofta tänker sig en kriminell muslimsk yngling. Gustafssons nidbild blir i detta sammanhang därför snarare en positiv motvikt. Sedan är det förstås fint att undertecknarna nämner samer, men förekommer det verkligen så många stereotypa bilder av denna grupp? Sanna Nielsen får bland annat höra:

"Du har dessutom protesterat högt kring sexualiseringen och sexismen du mött, men tvekar inte att sexualisera en redan översexualiserad grupp kvinnor. Myterna om östasiaters sexualitet har långtgående negativa konsekvenser. Varför täcker inte din feminism dessa kvinnor?"

Här är fördomarna nog mer precisa än så. På grund av omfattande sexhandel finns säkert en hel del sådana tankar kring thailändskor, men mindre om kinesiskor eller japanskor, som ju Sanna ska föreställa. Att detta kommer upp beror å andra sidan nog mest på att det utgör en särskild sektion av identitetsvänsterns "antirasism", där en del medlemmar av asiatiskt ursprung är särskilt kränkta över män som attraheras av dem.

Här i Sverige har vi till exempel personer som Jenny Nguyen och Anette Tran, som är helt upptagna av denna värld, där varje minut ägnas åt hat mot vita, män och vita män, givetvis i kombination med "antirasism" och det som de tror är kommunism. Denna avsky mot att sexualiseras hindrar dem förstås inte från att lägga upp förföriska bilder.

Tillbaka till debattinlägget, där det nu har blivit Malena Ernmans tur:

"Malena: Ditt försvar av Sanna visar ett stort oförstående över hur rasism fungerar för rasism är så mycket mer än SD och brända flyktingboenden. SD är inte ens problemet, de är symtomet. Du väljer att agera gatekeeper i antirasismen, det vill säga styra vilken rasism som får belysas, av vem och mot vem kritik får riktas. Det är inte din plats att ta som någon som inte drabbas av rasism."

Och er kritik visar att ni inte förstår att det som kallas "antirasism" inte handlar om någon kamp mot rasism, utan om invandringspolitik och följaktligen om SD. Man måste också förstå att Malena Ernman främst är en posör, vars små rader om asylinvandringens välsignelse och SD:s förfärlighet ger henne enormt mycket medieutrymme och priser i gengäld.

Avslutningsvis vill jag säga att jag ändå är glad att denna bild skapade lite debatt, eftersom det finns en sorts rasism som ses som acceptabel och passerar utan några protester. Hatet som nu ständigt flödar mot vita är förstås det tydligaste exemplet, men också just nidbilder av hur östasiater eller amerikaner är. Jag reflekterade över fenomenet för första gången genom ett inslag i nederländsk tv som skulle föreställa någon sorts humor, där medieprofilen Wendy van Dijk bjöd på sin karaktär "Ushi":

Detta japanska alter ego framställdes som naiv och var försedd med världens sämsta version av en japansk accent på engelska. Nidbilden var så grov att den faktiskt var rasistisk och dessutom fullständigt humorlös, men det kunde sändas eftersom japaner är en grupp som det är tillåtet att skildra på detta sätt. Det är också skälet till att Expressen verkligen kunde publicera denna krönika:

Rubriken är inte ironisk eller ska leda till något djupare resonemang, utan handlar förstås om hur republikanska kandidater, då Mitt Romney och Sarah Palin, kan få väljarstöd, medan vi i Sverige är förnuftigare. Denna inställning präglar alla skildringar av amerikanska val i svensk media, trots att vår egen statsminister är Stefan Löfven.

Likt själva begreppet "politiskt korrekt", kommer också alla identitetsvänsterns uttryck från USA, men där verkar också finnas en viss mognad, eller mångfald om man så vill. Det skämtas åtminstone friskt om stereotyperna, från snåla judar och brottsbenägna svarta, till östasiater som är bra på matematik men inte kan köra bil. Observera att detta inte sker på bekostnad av grupperna ifråga, utan är humor kring stereotyperna i sig. En av de bästa i genren är i mitt tycke "The Amazing Racist", vars överdrivna rasism och extrema generaliseringar gör frågan komisk och faktiskt kan fungera mot just fördomar.

"The Amazing Racist" har körlektioner med östasiater
och lyckas få med varje fördom någon kan tänkas ha.

Jag har inte sett revyn, men det är fullt möjligt att de nidbilder som där förekommer är lika humorlösa som Wendy van Dijks, och då kan de gott kritiseras. Att en person som Malena Ernman dras in och exponeras är bara en bonus.