Hycklerifest på Expressen

Att det vi kallar etablerade medier hycklar och ljuger är ingen nyhet, men ibland blir koncentrationen under en dag så hög att man ändå noterar det. Föga förvånande bjuder Thomas Mattsson, som har blivit något av en symbol för just ett evigt hyckleri, på funderingar om tryckfrihet. Själv är han ju känd för att ha hängt ut personer som bara yttrade sig på ett för honom oacceptabelt sätt i kommentarsfält, vilket inte är samma sak som statlig censur, men som har samma syfte. Vi förstår också varför Mattsson engagerar sig i frågan just nu:

"Populister tar makten i Polen och Ungern och ger sig direkt på public service-bolagen. Turkiet är världens största journalistfängelse. Och USA har nyss valt en president som inte bara ljuger om tidningar och tv, utan som efter sin valseger också kallar till sig medierna för att – personligen – skälla ut dem."

Som vi redan har kunnat konstatera, är det inte det minsta märkligt att man reformerar statliga medier, särskilt inte i länder som tidigare har varit kommunistiska diktaturer. Också i Sverige är cheferna för public service utsedda av regeringen och även här kan deras profil behöva ses över, då de är alltför politiskt styrda snarare än för lite. Det är inte heller särskilt chockerande om Trump kritiserar medierna, efter att de flesta av dem skamlöst har kampanjat för Hillary Clinton, vilket New York Times nästan erkände. Den andra måltavlan är den vanliga:

"En generös tryck- och yttrandefrihet har för vissa alternativmedier och hatsajter blivit till en frizon för konspirationsteorier och lögner, som vore propaganda förklädd till samhällskritik en ursäkt för att – som idag blir konsekvensen – jämställa epitetet ”sverigevän” med vad som närmast kan jämföras med ett rent landsförräderi gentemot vad som är själva idén om varför vi har en grundlag om det fria ordet."

Yttrandefriheten är till för att just skydda åsikter som ogillas av etablissemanget. Den skapades inte för de som på 1700-talet ville hylla kungen. Om vi kände att medier som Expressen gav en korrekt och mångfacetterad bild av verkligheten, skulle inte en "undervegetation" av "hatsajter" behövt skapas. Att ni själva inte skulle sprida ren propaganda är skrattretande, och jag nöjer mig här med att ge ett par klassiska exempel:

I kategorin hyckleri hamnar förstås också Alexandra Pascalidous inlägg om att det är fel med skottlossningar i förorter. Som jag har påpekat vid ett par tidigare tillfällen är detta den värsta formen av hyckleri som jag vet. Att posera med allting som är fint och vara emot alla negativa konsekvenser av dessa ståndpunkter, är i mina ögon värre än när journalister bosätter sig långt från mångkulturen eller när Anne Ramberg kräver öppna hjärtan utan att öppna sin 25-miljoners-lägenhet för en enda nyanländ. Om vi andra ska demoniseras för att vi motsätter oss asylinvandring, bland annat för att vi vet att det leder till laglösa områden, ska inte heller de som får priser och uppdrag för sina hyllningar till mångkulturen kunna plocka poäng på att de minsann är emot gruppvåldtäkter eller skottlossningar. Även i detta alster prisar Pascaliodu mångkulturen, med sina spännande dofter, och lika självklart är felet inte de boendes, utan alla andras, här kallade "de":

"För allt de i alla år försummat.
För att de låtit segregationen cementeras.
För att de låtit utanförskapet förgifta förorterna.
För att de trots våra varningar låtit parallellsamhällen växa fram.
För att de söndrat skolorna och splittrat dem i etniska enklaver och religiösa rum där fler lärare än på andra håll saknar behörighet."

Alexandra Pascalidou har sannerligen ingen rätt att tala om "våra varningar", när hon själv har levt på att rasiststämpla alla som verkligen har varnat för denna helt förutsägbara utveckling. Placerar man Mellanöstern och Afrika mitt i Europa, får man också små bitar av dessa regioner i sina egna samhällen. Svårare än så är det faktiskt inte. Det förvånar inte heller att hon skyller på "segregationen" och för få "fritidsaktiviteter".

Vi bläddrar vidare och hamnar då vid Leif GW Perssons kolumn om Kent Ekeroth. Likt de flesta andra gillar jag "GW", men i detta fall tycker jag att han tramsar på det sätt som vi har vant oss vid från mindre skärpta skribenter. Efter att vi har fått veta att Ekeroth har utländsk bakgrund och att hans högskolestudier tydligen gör honom olik "den genomsnittlige SD-väljaren", kommer så det mycket trötta:

"Inför den svenska offentligheten är Kent Ekeroth känd som 'Järnrörsmannen' och skälet till det är för övrigt ett avslöjande i denna tidning från november 2012 som handlar om ett vanligt fyllebråk på Kungsgatan i Stockholm i juni 2010, det vill säga några månader innan Ekeroth valdes in i riksdagen."

Visst, i den svenska offentligenheten, det vi också skulle kunna kalla medieetablissemanget, är det där filmklippet mycket viktigt och alla kombinationer med ordet "järnrör" ytterst fyndiga, men gemene man släppte det någon vecka efter att klippet publicerades. Man kan invända att jag själv gärna skriver att den ene eller den andre "i folkmun" är känd som något, exempelvis Antje Jackelén som "ärkeimam" och "antikrist", men när jag hänvisar till folkmunnen gör jag det trots allt med glimten i ögat.

Av någon anledning tycker Leif GW Persson sedan att det är värt att ägna flera rader åt vad som utspelades denna natt, men så småningom dyker ett förvånansvärt förljuget resonemang upp:

"Normalt brukar sådant här sluta med att upphovsmannen hamnar på sjukhus. Så icke för Ekeroth.
För honom är det nämligen så praktiskt ordnat att han i kraft av sin position och sin rent personliga hotbild alltid åtföljs av ett par livvakter från Säpo vilket gör honom osårbar i en enkel fysisk mening och alldeles oavsett hur illa han beter sig mot andra."

Ja, vi vet att många gärna skulle vilja se till att Ekeroth hamnade på sjukhus, vilket är själva skälet till att han har livvaktsskydd. Leif GW Persson hävdar att Ekeroth är odräglig när han är ute, vars sanningshalt jag inte kan bedöma, och ifrågasätter med detta märkliga argument kostnaden för livvaktsskyddet. Vi betalar redan mängder av pengar för utgifter vi hellre skulle slippa, men att skydda riksdagsledamöters liv känns ändå som väsentligt i en demokratisk stat. Det finns en hotbild mot sverigedemokrater alldeles oavsett hur dessa beter sig. Nyligen fick livvakter rycka in och tillkalla polis när situationen blev hotfull mot den ytterst försynte Jimmie Åkesson, som av någon anledning befann sig på en homoklubb, och han skulle sannolikt misshandlas ganska ofta utan denna bevakning, samt kanske rentav dödas.

Det kanske tydligaste hyckleriet står nog kulturdelens Karin Olsson för, under den lika tydliga rubriken "Marcus Oscarsson borde skämmas". Hon hänvisar till att han skulle ha ljugit om att reportrar, givetvis från hennes egen tidning, stod utanför för hans bostad halva natten, men vi förstår ju att det är för att han, som hon säger, "har publicerat ett politiskt manifest på sin Facebookvägg med en kvarts miljon fans". Jag måste då ännu en gång påpeka att det inte var ett manifest, utan funderingar kring hur övriga partier skulle kunna stävja framgångarna för de berömda "högerpopulisterna". Punkterna var dessutom inte ens särskilt kontroversiella och han krävde inte noll asylinvandring eller rivna moskéer. Samtidigt har medieetablissemanget inte en enda gång funderat över huruvida TV4-profiler som Jenny Strömstedt, Steffo Törnquist eller Elaine Eksvärd, som ska vara opolitisk retorikexpert, är opartiska. På slutet av Karin Olssons text ska det bli särskilt tydligt att det handlar om politik och hon är inte rädd för att göra horribla kopplingar för sin poäng:

"Nära nog alla nazistiska och rasistiska sajter i landet har hyllat Oscarsson och spritt misstroende mot Expressen, särskilt impopulär i dessa kretsar efter många år av intensiv SD-granskning. Nordfront skriver att tidningen ägs av "den judiska familjen Bonnier". Hatet drabbar inte bara enskilda journalister, utan fräter sakta men säkert ner tilliten i vår demokrati, där medierna har en alldeles särskild uppgift. Marcus Oscarsson borde faktiskt skämmas."

Vad har Marcus Oscarsson med Nordfront att göra? Att misstroendet mot Expressen är stort är inte Oscarssons fel eller skadligt för demokratin, utan handlar om hur tidningen faktiskt agerar. Expressen har inte sysslat med "intensiv granskning", utan rena kampanjer. Publiceringen av "järnrörsfilmen" hade möjligen ett journalistiskt värde, men inte månaderna av ältande av den. Att tidningen verkligen ser sig som en motståndare till SD, framgår av den klassiska löpsedeln med rännstenen, men också av till exempel denna löpsedel, som även den är en droppe i propagandahavet: